Tom Sawyers äventyr/Kapitel 09
| ← Kapitel 8 |
|
Kapitel 10 → |
IX.
Klockan halv tio den kvällen skickades Tom och Sid i säng som vanligt. De läste sina böner, och Sid hade snart somnat. Tom låg vaken och väntade otåligt. Då han tyckte, att det snart måtte vara nära dager, hörde han klockan slå tio! Det var så, att han kunde bli förtvivlad. Han skulle hava kastat sig av och an och fäktat med armarna, som hans nerver fordrade, men han var rädd att väcka Sid. Han låg därför stilla och stirrade ut i mörkret. Allting var så hemskt tyst. Småningom började små, knappast märkbara ljud att tränga fram ur tystheten. En klockas pickande blev allt mer hörbart; det knäppte hemlighetsfullt i det gamla timret; stjärnorna tindrade svagt — tydligen voro andarne i farten. En dov snarkning hördes i jämn takt från Tant Pollys rum. Och nu började den tröttande sången från en syrsa, intet människosnille kunde utransaka varifrån. Därnäst kom det spöklika pickandet av ett dödsur i väggen nära Toms huvud och kom honom att rysa — det betydde, att någons dagar voro räknade. Så höjde på avstånd en hund sitt tjut i natten och besvarades av ett svagare tjut på längre håll. Tom var i en dödlig ångest. Till sist blev han övertygad om, att tiden hade upphört och evigheten begynt. Han började mot sin vilja att dåsa till; klockan slog elva, men han hörde det icke. Och så kom det mitt uppe i hans halvvakna drömmar en katts mest melankoliska jamande. Öppnandet av en grannes fönster oroade honom. Ropet: »Tig, din rackare», och ljudet av en tombutelj som krossades mot baksidan av tants vedbod, väckte honom fullständigt, och en enda minut senare var han klädd och ut igenom fönstret och kröp på alla fyra längs taket av flygelbyggnaden. Han jamade försiktigt en eller två gånger, under det han kröp, därpå hoppade han på taket av vedboden och därifrån ned på marken. Huckleberry Finn var där med sin döda katt. De båda gossarna avlägsnade sig och försvunno i mörkret. Inom en halv timme vadade de genom det tjocka gräset på kyrkogården.
Det var en kyrkogård av det i västern gammalmodiga slaget. Den låg på en kulle omkring en och en halv mil från staden. Runt omkring den fanns ett halvt förfallet brädplank, som på sina ställen lutade inåt och på alla andra ställen utåt och ingenstädes stod upprätt. Hela begravningsplatsen var övervuxen av gräs och örter. Alla de gamla gravarna voro insjunkna. Där fanns icke en enda gravsten, men över gravarna stodo i övre ändan avrundade, maskätna namnbräden, lutande sig för att finna stöd, men utan att finna något. »Helgad åt minnet av den och den» hade en gång stått målat på dem, men kunde icke längre läsas på de flesta av dem, även om det hade varit ljust.
En svag vind gick klagande genom träden, och Tom fruktade, att det kunde vara de dödas andar, som beklagade sig över att de stördes. Gossarna talade föga och endast i viskningar, ty tiden och stället och den över allt rådande högtidliga tystnaden lågo tryckande över deras livsandar. De funno den splitternya gravhög de sökte och gömde sig undan bakom skyddet av tre stora almar, som växte i en klunga tillsammans några få fot från graven.
Där stodo de och väntade under tystnad, såsom de tyckte, en lång stund. Skriet av en avlägsen uggla var det enda ljud, som störde dödens tystnad. Toms tankar började ängsla honom; han måste försöka förmå sig att tala. Han sade därför viskande:
»Huck, tror du, att dom döda tycker om, att vi är här?»
Huck viskade:
»Om jag visste det ändå!»
»Det är rysligt kusligt här är det inte?»
»Usch, jaa då.»
Det uppstod en lång stunds tystnad, varunder gossarna inom sig övertänkte denna fråga. Så viskade Tom igen:
»Hör du, Huck, tror du, att gubben Williams hör vad vi säger?»
»Naturligtvis gör han det — åtminstone gör väl hans ande det.»
Tom efter en paus:
»Om jag hade sagt herr Williams ändå! Men jag mente inte något ont — var enda en brukar ju kalla honom för gubben Williams.»
»Man kan inte vara nog försiktig, huru man talar om dom här döda människorna, Tom.»
Detta var en kalldusch, och samtalet avstannade igen. Om en stund grep Tom den andres arm och sade:
»St!»
»Vad är det, Tom?»
Och de smögo sig intill varandra med hårt klappande hjärtan.
»St! Där är det igen! Hör du'et inte?»
»Jag …»
»Där! Nu hör du det!»
»Herre Gud, Tom, dom kommer! Sannerligen kommer dom inte! Va' ska' vi göra?»
»Jag vet inte. Tror du, att dom ser oss?»
»O, dom kan se i mörkret som kattor. O, om jag vore härifrån!»
»Åh, var inte rädd! Jag tror inte att dom gör oss nå'nting. Vi gör ju inte nå't ont. Om vi kanske håller oss alldeles stilla, så kanske dom inte alls märker oss.»
»Jag ska' försöka, Tom, men je då, jag darrar i hela kroppen.»
»Hör!»
Gossarna lutade sina huvuden tillsammans och knappast andades. Ett dämpat ljud av röster hördes obestämt från andra ändan av kyrkogården.
»Titta! Se där!» viskade Tom. »Vad är det?»
»Det är djävulseld. O, Tom det är rysligt!»
Några dimmiga gestalter närmade sig i mörkret, svängande en gammalmodig blecklykta, som strödde över marken oräkneliga små fläckar av ljus. Om en stund viskade Huck rysande:
»Det är gastar, alldeles säkert. Dom är tre! Herre Gud, Tom, det är ute med oss! Kan du be?»
»Jag ska' försöka, men var inte rädd, du. Dom gör oss inte nå't ont. 'När jag lägger mig att sova, skydda mig, o …'»
»St!»
»Vad är det, Huck?»
»Det är människor! En av dem åtminstone. En av dem hör jag på rösten är gubben Muff Potter.»
»Inte! — tror du det?»
»Jag kan slå mig i backen på det. Rör dig inte ur fläcken. Han är inte nog klipsk att märka oss. Troligtvis full som vanligt — den fördömde gamle fyllbulten.»
»Var lugn du, jag ska' nog stå still. Nu ä' dom kuggade — kan inte finna't. Här kommer dom igen. Nu är dom på spåret — nu tappar dom — finner dom igen — nu hitta dom rätt ! Dom har rätta färgerna den här gången. Huck, du jag känner igen en annan av dom på rösten: det är Indian-Joe.»
»Han är det, det blodtörstiga odjuret! Jag ville katten så mycket hellre att det var gastar. Vad kan dom ha för sig?»
Viskningarna tystnade nu alldeles, ty de tre männen hade kommit fram till graven och stodo några få fot från gossarnas gömställe.
»Här är det», sade den tredje rösten, och dess ägare höll upp lyktan, som belyste unga doktor Robinsons ansikte.
Potter och Indian-Joe buro en bår, varpå låg ett rep och ett par skyfflar. De ställde ifrån sig sin börda och började kasta upp graven. Doktorn ställde lyktan vid huvudändan av graven och gick och satte sig med ryggen mot en av almarna. Han var så nära pojkarne, att de hade kunnat röra vid honom.
»Raska på, gubbar!» sade han med låg röst. »Månen kan gå upp nästan i vilket ögonblick som helst.»
De mumlade ett svar och fortsatte att gräva. För en stund hördes intet annat buller än det skrapande ljudet då skyfflarne gledo emot mull och grus; det lät mycket entonigt. Slutligen stötte en skyffel emot likkistan med ett dovt ljud, och om en minut hade de två männen halat upp henne på marken. De bräckte upp locket med sina skyfflar, togo ut liket och läto det vårdslöst falla ned till marken. Månen sken fram mellan molnen och visade det bleka ansiktet. Båren gjordes i ordning och liket lades på den, betäcktes med ett lakan och bands fast med repet. Potter tog fram en stor fällkniv, skar av de hängande ändarna av repet och sade:
»Si så, nu är det här fördömda jobbet gjort, din bensågare, och du ror bara fram med en femma till eller får han stå här.»
»Det är rätt sagt», sade Indian-Joe.
»Vad nu, vad vill det här säga», sade doktorn. »Ni begärde ju er betalning i förskott och jag har givit er den.»
»Ja, och du har givit mig mer än det», sade Indian-Joe, närmande sig doktorn, som nu hade rest sig. »För fem år sedan körde du ut mig ur far dins kök en kväll då jag kom dit och bad att få någonting att äta, och du sa', att jag kom för att stjäla; och då jag svor, att jag skulle ge dig för det, om det också skulle dröja i hundra år, lät far din sätta in mig som lösdrivare. Tror du jag har glömt det? Jag har inte indianblod i mig för ingenting. Och nu har jag dig. Och nu ska' vi göra upp affären!»
Han höll i detsamma upp knytnäven framför ansiktet på doktorn. Denne gav honom oväntat ett slag, som sträckte skurken till marken. Potter släppte kniven och utropade:
»Vad nu? Slår du min kamrat!» Och i nästa ögonblick fattade han tag i doktorn, och de brottades häftigt med varandra, trampande ned gräset och rivande upp mullen med sina klackar. Indian-joe sprang upp med ögonen blixtrande av hämndlystnad, ryckte till sig Potters kniv och kom krypande som en katt, hukande sig ned än här och än där runt omkring de kämpande männen, sökande efter ett lägligt tillfälle. På en gång gjorde sig doktorn fri med ett kraftigt tag, fattade det tunga namnbrädet på Williams grav och fällde Potter till marken med det. I detsamma fann Joe det tillfälle han sökt och stack kniven ända till skaftet in i den unge mannens bröst. Denne raglade och föll ned över Potter, översvämmande honom med sitt blod, och i samma ögonblick insvepte molnen det gräsliga skådespelet i mörker, och de två skrämda gossarna skyndade så fort de kunde därifrån.
Om en stund, då månen sken fram igen, stod Indian-Joe bredvid de två gestalterna och betraktade dem. Doktorn mumlade några oartikulerade ljud, gav ifrån sig ett eller två långa stönanden och låg stilla. Halvindianen sade för sig själv:
»Så är den affären uppgjord. Fördömme dig.»
Därpå rånade han liket, stack in den blodiga kniven Potters i öppna högra hand och satte sig ned på den öppna kistan. — — — — Fem minuter förgingo, och så började Potter röra på sig och jämra sig. Hans hand slöt sig om kniven, han lyfte upp den, såg på den och lät den falla med en rysning. Därpå satte han sig upp, sköt bort liket, stirrade med förvirrade blickar först på det och sedan runt omkring sig. Hans ögon mötte Joes.
»Gud i himmelen, vad är det här, Joe?» sade han.
»Det var en otäck historia», sade Joe utan att röra på sig. »Vad gjorde du det för?»
»Jag! inte har jag gjort det!»
»Vad nu! Med ord tvättar du dig inte ren.»
Potter darrade och blev likblek.
»Jag trodde jag hade blivit nykter … skulle inte ha druckit nå't i kväll … men det känns i huve' på mig än … värre än när vi gick hit. De' går huller om buller för mig … kan knappt komma ihåg nå'nting av'et. Säg mig, Joe — ärligt och uppriktigt — gjorde jag det? Det var aldrig min mening — vid min själ det var min mening, Joe. Åh, det här var då alldeles förskräckligt! — Och han så ung och rejäl!»
»Jo, ni två brottades med varann, och han gav dig ett slag i skallen med namnbrädan, så du föll på fläcken. Men du opp igen och raglade som om du varit full och ryckte till dig kniven och stack'en i honom, just som han gav dig ett nytt förskräckligt nyp, och här har du legat död som en gråsten ända tills nu.»
»Åh, jag visste inte vad jag gjorde — må jag dö på fläcken, om jag det visste. Allt kom av whiskyn och för att jag var arg, kan jag tro. Jag har aldrig begagnat kniven förr i mitt liv, Joe. Nog har jag slagits, men aldrig med kniv, det vet då vem som helst. Joe, tala inte om'et, Joe, så är du hederlig. Jag har alltid tyckt om dig, Joe, och hjälpt dig också — kommer du inte ihåg? Inte vill du tala om det, Joe?» Och den stackars syndaren föll på knä framför den känslolöse mördaren och knäppte ihop händerna bedjande.
»Nej, du har alltid varit rejäl och hederlig mot mig, Muff Potter, och jag skall inte förråda dig, det har du mitt ord på.»
»O, Joe, vad du är för en karl ändå! Det skall jag välsigna dig för så länge jag lever.» Och Potter började gråta.
»Åh, strunt, nu ha vi haft nog av det här. Det är inte tid att lipa nu. Gå den där vägen du, så går jag den här, och rör på bena och lämna inte nå't spår efter dig.»
Potter gav sig i väg i en lunk, men ökade snart takten till språngmarsch. Halvindianen stod och såg efter honom. Han mumlade:
»Om han är så yr i skallen av nypet och så full, som han ser ut att vara, kommer han inte att tänka på kniven förr än han kommit så långt, att han är rädd för att gå tillbaka ensam efter den till ett sån't här ställe — den harkranken!»
Två eller tre minuter senare såg ingen annan än månen den mördade mannen, det med lakanet övertäckta liket, den tomma likkistan och den öppna graven. En djup tystnad rådde åter på kyrkogården.