Tom Sawyers äventyr/Kapitel 08
| ← Kapitel 7 |
|
Kapitel 9 → |
VIII.
Tom strövade av och an på gångstigarna, tills han var fullt ur vägen för de hemvändande skolbarnen, och föll då in i en vresig lunk. Han gick två eller tre gånger över en liten bäck på grund av en ungdomlig föreställning, att man gäckade varje förföljelse, om man gick över vatten. En halv timme senare försvann han bakom änkefru Douglas' hus på toppen av Cardiff Hill, och skolhuset var knappast synligt långt borta i dalen nedanför honom. Han kom in i en tät skog, letade sin spårlösa väg fram till dess mitt och satte sig ned på en mossbevuxen fläck under en lummig ek. Icke ens en fläkt rörde sig; middagssolens kvävande hetta hade till och med kommit fåglarnes sånger att tystna; hela naturen låg i en förtrollning, som icke avbröts av något annat ljud än då och då det avlägsna pickandet av en hackspett, och detta tycktes göra den rådande tystnaden och känslan av ensamhet ännu mera djup. Toms själ var överfull av melankoli; hans känslor stodo i en lycklig överensstämmelse med omgivningarna. Han satt länge grubblande med armbågarna stödda mot knäna och hakan i händerna. Han tyckte att livet var bara besvär, och han nästan avundades Jimmy Hodges, som nyss förut blivit befriad. Det måtte vara fridfullt, tänkte han, att få ligga och slumra och drömma för evigt med vinden viskande genom träden och smekande gräset och blommorna på graven och aldrig hava några bekymmer och sorger. Om han endast hade haft ett rent söndagsskolsamvete, skulle han gärna skiljas hädan och vara fri från allt. Och vad nu den där flickan angick — vad hade han gjort? Ingenting. Han hade haft de bästa avsikter i världen och blivit behandlad som en hund — alldeles som en hund. Hon skulle nog en dag ångra sig — kanske då det var för sent. Ack, om han bara kunde dö för en tid!
Men ungdomens elastiska hjärta han icke hållas länge åt gången sammanpressat i en tvungen form. Tom började om en stund att omärkligt komma tillbaka till detta livets strävanden och omsorger. Tänk, om han skulle vända ryggen åt alltihop och hemlighetsfullt försvinna! Tänk, om han skulle gå bort — långt, långt bort till okända länder på andra sidan om haven — och aldrig komma tillbaka igen! Huru skulle de då känna det? Tanken på att bli pajas dök nu åter upp, men fyllde honom endast med avsmak, ty skämt och gyckel och spräckliga kläder var någonting anstötligt, när de framställde sig för ett sinne, som kände sig upplyftat till romantikens dimmiga, höga värld. Nej, han ville bli soldat och komma tillbaka efter många år, höljd av sår och ära. Nej, ännu bättre: han skulle begiva sig till indianerna och jaga bufflar och gå på krigsstråten bland bergen och på de väglösa, vida slätterna i den fjärran västern, och långt in i framtiden komma tillbaka som stor hövding med prunkande fjädrar och hisklig tatuering och komma en sömnig sommarmorgon instörtande i söndagsskolan med ett hårresande krigstjut, tändande i alla sina kamraters ögon en outsläcklig avundsglöd. Men nej, det fanns något ännu mera storartat än detta. Han skulle bliva sjörövare. Där hade han det! Nu låg hans framtid klar framför honom, strålande i ofattlig glans. Huru skulle icke hans namn fylla hela världen och komma hela världen att rysa! Huru härligt att plöja de dansande vågorna på sin långa, låga, svarta snabbseglare »Stormens Ande» med sin skräckinjagande flagga svajande från förtoppen! Och när hans rykte stod på sin höjdpunkt, skulle han plötsligt dyka upp i den gamla staden och komma in i kyrkan alldeles brun och väderbiten, klädd i svart sammetsjacka och ridbyxor, stora sjöstövlar och eldröd gördel, bältet fullsatt med kavalleripistoler, den av blod rostiga sabeln vid sidan, slokhatt med svajande plymer, den svarta flaggan utvecklad med dödskallen och de korslagda benen på den, och då med outsäglig förtjusning få höra viskas: »Det är Tom Sawyer, sjörövaren! Den spanska Armadans blodige hämnare!»
Ja, det var avgjort; hans levnadsbana var utstakad. Han skulle rymma och kasta sig in på den. Han skulle begiva sig i väg redan nästa morgon. Därför måste han redan nu börja att göra sig i ordning. Han skulle samla ihop sina skatter. Han gick till en murken trädstam i närheten och började att gräva under dess ena ända med sin Barlow-kniv. Snart stötte han på trä, som gav ifrån sig ett ihåligt ljud. Han stack in handen och framsade högtidligt följande besvärjelse:
Latmask, latmask, säg mig vad jag veta vill,
Latmask, latmask, säg mig vad jag veta vill!
Därpå skrapade han undan jorden och bragte i dagen en furubräda. Han tog upp den och under den visade sig en liten nätt skattkammare, vars botten och sidor utgjordes av takspånor. I den låg en marmorkula. Toms förvåning var gränslös! Han kliade sig i huvudet med en häpen min och sade:
»Det var det märkvärdigaste jag har sett!»
Därpå stötte han föraktfullt undan marmorkulan och stod en stund begrundande. Förhållandet var, att hans tro, som han och hans kamrater alltid hade ansett osviklig, här hade gäckat honom. Om man grävde ned en marmorkula under vissa nödiga besvärjelser och lät den ligga i fjorton dagar och sedan grävde upp den med den besvärjelseformel han nyss begagnat, skulle man finna, att alla de marmorkulor, man någonsin hade förlorat under tiden, hade av sig själva samlats där, huru vitt kringspridda de än hade varit. Men nu hade detta faktiskt och alldeles oemotsägligt misslyckats. Toms hela trosbyggnad var skakad ända ned till grundvalarne. Han hade många gånger hört, att detta hade lyckats, men aldrig förut, att det hade misslyckts. Det föll honom icke in, att han själv hade försökt det åtskilliga gånger förut, men aldrig sedan kunnat finna gömstället. Han funderade på saken en stund och kom till sist till den slutsatsen, att en häxa hade blandat sig i och gjort besvärjelsen om intet. Han beslöt att taga reda på, huru härmed förhöll sig, varför han gick omkring och sökte, tills han fann en sandfläck med en liten trattformig fördjupning. Han lade sig framstupa, höll munnen tätt intill fördjupningen och ropade:
Latmask, latmask, säg mig vad jag veta vill,
Latmask, latmask, säg mig vad jag veta vill!
Sanden började röra på sig, och snart visade sig liten svart insekt för ett ögonblick, men han blev skrämd och försvann genast igen.
»Han törs inte tala om 'et! Då var det en häxa, som gjorde det. Jag kunde just förstå det.»
Han kände väl till, huru fåfängt det var att strida mot häxor och gav därför modfälld vika. Men så kom han att tänka på, att han så gärna kunde taga reda på den marmorkula han nyss kastat bort, och därför började han att tålmodigt söka efter henne. Men han kunde icke finna henne. Nu gick han tillbaka till sin skattkammare och ställde sig i precis samma ställning, vari han stått, då han kastade bort marmorkulan; därpå tog han upp en annan marmorkula ur fickan och kastade den åt samma håll, sägande:
»Broder, gå och sök din broder!»
Han gav akt på varest hon föll och gick dit och letade. Men hon måtte hava rullat för kort eller för långt, varför han gjorde om det två gånger. Sista försöket lyckades; de två marmorkulorna lågo på mindre än två fots avstånd från varandra.
I detsamma hördes från skogens gröna gömslen det svaga ljudet av en leksaks-blecktrumpet. Tom kastade av sig jacka och byxor, förvandlade ett hängsle till ett bälte, rensade undan en hög grenar bakom den murkna trädstammen, varvid kom i dagen en klumpig pilbåge och pilar, ett träsvärd och en blecktrumpet, och i ögonblicket hade han fattat dessa föremål och skuttade i väg barbent och med fladdrande skjorta. Han stannade under en stor alm, blåste en trumpetstöt till svar och började därpå smyga sig framåt på tå och se sig varsamt omkring, än åt det ena, än åt det andra hållet. Han sade i viskande ton till sina inbillade följeslagare:
»Stanna, mina käcka gossar, hållen er dolda, tills jag blåser.»
Nu visade sig Joe Harper lika luftigt klädd och fullständigt beväpnad som Tom. Den senare ropade:
»Halt! Vem kommer här i Sherwood Forest utan min tillåtelse?»
»Guy av Guisborne behöver icke någon mans tillåtelse! Vem är du, som … som …»
»Vågar föra ett sådant språk», sade Tom sufflerande, ty de talade utantill efter en bok.
»Vem är du, som vågar föra ett sådant språk?»
»Jag! Jo, jag är Robin Hood, som ditt usla lik snart skall veta.»
»Då är du den ryktbare fredlöse? Med glatt mod vill jag göra dig vägarna i den härliga skogen stridiga. Försvara dig!»
De grepo sina träsvärd, kastade ifrån sig sina andra grejor, intogo försvarsställning fot mot fot och började en allvarlig, försiktig strid, bytande hugg med varandra. Om en stund sade Tom:
»Om du kan föra ditt vapen, så hugg till!»
Och de »höggo till», så att svetten rann. Efter en stund skrek Tom:
»Fall! Fall! Varför faller du inte?»
»Jag vill inte! Varför faller du inte själv? Du har fått mest, du.»
»Åh, det gör ingenting. Jag kan inte falla. Det står inte på det sättet i boken. I den står det: 'Då fällde han med ett hugg i ryggen den stackars Guy av Guisborne!' Du skall vända dig om och låta mig träffa dig i ryggen.» Auktoriteterna kunna icke kringgås, varför Joe vände sig om, fick hugget och föll.
»Nu», sade Joe, stigande upp, »ska' du låta mig döda dig. Det är rättvist.»
»Inte går det an; det står inte i boken.»
»Ja, men det är riktigt nedrigt, det säger jag.»
»Men du kan ju vara munken Tuck, eller Mush, mjölnarens son, och dräpa mig med en stridsklubba, eller ock ska' jag vara sheriffen av Notingham, och du får vara Robin Hood en stund och döda mig.»
Därmed blev Joe belåten, och så spelade man dessa roller. Därpå blev Tom Robin Hood igen och måste för den förrädiska nunnans skull förlora sina krafter och förblöda genom ett försummat sår. Till sist föreställde Joe en hel skara av gråtande biltoge män, släpade sorgsen bort honom och satte bågen i hans svaga händer, och Tom sade: »Där denna pil faller, där mån I begrava den stackars Robin Hood under det grönskande trädet.» Därpå avsköt han pilen, föll ned och skulle hava dött, men han föll på en brännässla och sprang upp, allt för livligt för ett lik.
Gossarna klädde sig, gömde sina vapen och avlägsnade sig, sörjande över, att det icke mer fanns några fredlöse, och undrande vad den moderna civilisationen kunde säga sig hava gjort för att ersätta deras förlust. De sade, att de mycket hellre ville vara biltoge för ett år i Sherwood Forest än president i Förenta Staterna för alltid.