←  Kapitel 19
Tony växer upp
av Agnes von Krusenstjerna

Kapitel 20
Kapitel 21  →


[ 88 ]

XX.

Pa brukade rida en av morbror Johns hästar. Det var en vacker, ljusbrun hingst med en förnäm böjning på halsen och silkeslen hud. Om vintrarna fick jag tidigt på morgnarna följa med på skidor efter hästen. Den starka farten, den friska luften, som drev emot mig, det smattrande ljudet av hästens hovar mot den hårda tilltrampade vägen, gjorde mig rusig av glädje.

Ibland red Pa in i skogen. En snötyngd grankvist svepte mig om kinden, ett regn av [ 89 ]glittrande snöstjärnor föll över min skiddräkt. Ej en susning i skogen, ej en rörelse uppe i trädens vita kronor. Mina skidor gledo med ett lustigt frasande ljud över skaren, och hann jag ett ögonblick se upp, fångade jag en skymt av en skarpblå himmel mellan ett par vitglaserade grenar.

Pa höll ofta in hästen och pekade med ridpiskan på spåren i snön. Där hade räven smugit fram! Där kunde jag se att en kråka hoppat, och de där små groparna i snön visade harens långa skutt. Naturen var inte tyst och kall. Inte bara en vacker tavla utan liv! Den var en värld som människornas fylld av strider, kärlek och lekar.

Där lyste en massa ljusbruna tallkottsblad; en ekorre hade just slutat sin frukost, och jag såg honom skutta sin väg från träd till träd. Litet längre bort prasslade det plötsligt i buskarna, och en orre försvann in mellan granarna.

Så ståtlig Pa var där han red rak i ryggen med ena handen om ridspöet! Den ljusgrå pälsmössan satt på sned på hans huvud, vit av rimfrost, och på benen hade han höga blankskinnsstövlar. Visst var han kokett! Men när man nu också var så vacker —!

[ 90 ]En morgon när vi befunno oss på en smal väg inne i skogen, hörde vi plötsligt ljudet av hovslag. Pa gjorde halt. Hovslagen kommo närmare, och Pa visslade muntert till. Nu såg jag, att det var en ryttarinna som kom emot oss, en av de yngsta officersfruarna. Skogsvägen var smal, och hon höll in sin häst framför far. De båda hästarna stucko vänskapligt sina nosar ihop.

— Goddag, fru Linden! ropade far.

Hon böjde på huvudet, och där jag stod med händerna ännu hårt omslutande skidrepet, såg jag upp till henne och tyckte, att jag aldrig hade sett något så intagande. Hon hade också en ljusgrå pälsmössa på huvudet, och hon bar en mörkgrön riddräkt och små lustiga stövletter med blixtrande sporrar. Jag hade sett henne förut helt hastigt, men aldrig tänkt på att hon var så förtjusande. Hennes ansikte var fint och regelbundet, med ett par stora svarta ögon och en liten allvarsam röd mun. Gestalten var en älvas.

Jag minns att hon och Pa pratade så länge den gången, att jag började frysa om fötterna. Under vägen hem ropade jag till Pa, att fru Linden var »den vackraste»! Därmed menade jag att hon var vackrare än alla de damer jag hittills hade sett.

[ 91 ]Pa vände sig då halvt om på hästen och betraktade mig leende.

— Den vackraste! upprepade han dröjande och satte sedan av i trav.