Tony växer upp/Kapitel 21

←  Kapitel 20

Tony växer upp av Agnes von Krusenstjerna Kapitel 21

Kapitel 22  →

XXI.

Av vinterns nöjen räknades barnbalerna som de förnämsta, och balen hos landshövdingens ansågs vara den allra roligaste.

Jag längtade efter den veckor i förväg, och när slutligen den stora kvällen var inne och jag gick dit åtföljd av tant Eleonora, var min själ uppfylld av förväntningar. Då man gick till en bjudning, var man alltid inbyltad som ett knyte, och på fötterna hade man grova kängor som vid framkomsten utbyttes mot blankskinnsskor, vilka man förde med sig invecklade i ett tidningspapper.

Äntligen stego vi uppför de breda trapporna!

Betjänten Fridén stod i dörren. Betjänten Fridén var lång och mager, med stora, röda händer och ett runt, rött ansikte; på hans överläpp slokade bedrövligt en svart mustasch. Han hade en betjänts alla dygder och endast ett fel: han var ständigt berusad. Inte mycket! Bara så där som om han hade haft en liten flaska i fickan på sitt livré och då och då tagit sig en tankställare. Då han hjälpte damerna av med deras kappor eller bottiner, såg man hur hans stora, röda händer darrade. Tant Suzanne brukade tala om att när han hämtade henne, då hon skulle gå hem från en bjudning, och han gick efter henne på gatan, såg hon hans skugga framför sig, och denna skugga slingrade sig och skälvde som om även den varit drucken. Fridén stannade ganska länge på residenset, ty farbror Fabian tyckte synd om honom, och han var en utmärkt betjänt; men slutligen blevo hans händer alltför darrande och hans stackars skugga alltför konvulsiviskt slingrande, och han fick sitt avsked.

Fridén hjälpte mig nu av med mina kängor och min kappa och mina schalar. Jag hade en liten vit klänning på mig och ett ljusblått sidenband i håret, och om halsen hängde på en tunn kedja ett litet guldhjärta. Sålunda utstyrd steg jag in i förmaket bakom tant Eleonoras styva frasande sidenklänning.

När jag genomgått hälsningsceremoniens skärseld, hamnade jag hos mina flickvänner, vilka, tryckta tillsammans som små ljusa fågelungar, viskade med varandra i ett hörn av rummet. Ebba kom genast fram till mig, och vi stodo tysta tillsammans och betraktade de andra. Gossarna iklädda sina bästa sjömanskostymer stodo i ett annat hörn: små stela allvarliga herrar, helt olika de pojkar man annars var van att se.

Nu öppnades salsdörrarna, och Fridén och en av husjungfrurna inträdde med brickor, på vilka stodo ifyllda tekoppar och kakskålar. De goda kakorna, som eljes skulle utgjort min förtjusning, tycktes nu ej ha någon smak, ty svårigheten att med ena handen balansera tekoppen och med den andra ta för sig kakor utan att spilla te på klänningen minskade betydligt aptiten. Mina blankskinnsskor tryckte litet på fötterna, och där jag stod med den heta tekoppen i handen överfölls jag av en plötslig känsla av missmod. Under flera veckor hade jag oupphörligt tänkt på denna bjudning. Jag hade sett mig själv sväva omkring i rummen som en ängel i min vita klänning, mina blankskinnsskor och mitt guldhjärta. Utom det att det hade sina svårigheter att sväva då blankskinnsskorna tryckte, kunde jag ej upptäcka någon plats i rummet, där det fanns möjlighet att sväva ut, ty mitt på golvet stodo alla tanterna och fyllde luften med prat och skratt.

Så sorgligt allting var! Förfärligt sorgligt! Det kändes som om jag hade en tung börda på bröstet som tryckte och värkte, och mitt emellan två damer som vänligt pratade med varandra, tyckte jag mig plötsligt se min mors orörliga ansikte och ögonen som sågo på mig utan att se mig.

Nu gick tant Suzanne fram till Bo, den äldste av de fem gossarna, och sade något till honom. Han sköt ut underläppen och vred på kroppen på det mest besynnerliga sätt. Så skakade han på huvudet. Jag visste mycket väl vad det var fråga om. Han skulle öppna balen med den s. k. »tjocka Lisa», som nu stod framför de andra med en bred skär sidenrosett knuten mitt bak på klänningen, vilket kom henne att se ut som ett strutsbarn. Bo ville visst inte göra sig löjlig genom att dansa med »tjocka Lisa»! Han skru- vade åter på sig eldröd i ansiktet. Men när första valsen spelades upp, måste han ändå gå fram till den stora skära sidenrosetten och bocka sig. Det såg ut, som om han föste sin dam framför sig ut i salen, men i själva verket var förhållandet det att han i det sista trilskades och drog sig efter Lisa, medan hon beslutsamt gick först.

Snart hoppade vi alla omkring på det blanka parkettgolvet, och tyngden var lyftad från mitt bröst, ty när jag höjde blicken, såg jag Stens runda, röda kinder strax ovanför mitt ansikte.

Mellan danserna lekte vi lekar. Den mest om- tyckta var: »Fria på narri.» Gossarna fingo stå utanför dörren, medan flickorna valde ut åt sig var sin gosse. Därefter kom en gosse i sänder in och föll på knä för någon flicka. Flickornas frågor: »Vad vill ni? Vad har ni för yrke? På lek eller allvar?» och gossarnas svar väckte alltid stor munterhet. Och då flickan slutligen sparkade litet med foten och sade: »Då vill jag inte!», om friaren ej var den hon hade valt ut åt sig, kände hon sig mycket stolt och vuxen.

Jag tyckte mycket om att säga: »Då vill jag inte!» och sparkade alltid eftertryckligt med foten för att betona mitt förakt. Naturligtvis hade jag valt Sten för min räkning, och då han föll på knä för mig och på det mest tragiska sätt tryckte handen mot sitt hjärta, kände jag hur mitt eget hjärta flödade över av outsägliga känslor.

Redan vid supén var stämningen vad man skulle kunna kalla ganska bråkig. Man kastade pappersservetter över till varandras bord och skrek av skratt åt minsta småsak. Marängsvissen, som var en stående efterrätt på alla barnbaler, åts i väldiga portioner, och de fem pojkarna Ruthven hade vita mustascher på överläpparna efter att ha fördjupat sig i sina tallrikar.

Men glädjen nådde sin kulmen, när borden dukats av och kotiljongen började. Det var många olika turer. Ett skynke sattes upp, och flickorna fiskade på ett metspö upp var sitt rött hjärta. På hjärtat stod en av de små kavaljerernas namn, och med den gosse, vars hjärta man fått, skulle man dansa en dans.

I en annan tur placerades en stol mitt i rummet, på vilken en flicka fick sätta sig, en spegel stacks i flickans ena hand och i den andra en näsduk. Nu fingo pojkarna en efter en titta i spegeln, och flickan strök över spegelglaset varje gång ett pojkansikte visade sig där, som hon inte gillade; men när hennes hjälte kom, lade hon ned spegeln och dansade ut ned honom.

Och i salen, där värmen och dansen gjorde oss yra och bullersamma, spelades, utan att vi själva hade en aning därom, i barnsliga scener förspelet upp till livets stora skådespel, också det en lek »På allvar eller narri» och där våra egna roller kanske redan voro utskrivna…

Har en barnbal någonsin förlupit utan några missöden? Alltid är det en eller annan som slår sig eller har sönder något.

Eddi slog ut lingonsaft över »tjocka Lisas» vita klänning, sidenrosett och allt. Vi tyckte att han kunde nöjt sig med ett glas! Men han lyfte den tunga karaffen och skulle med en artighet, ovan för honom själv, hälla i saft åt Lisa. Hans hand slant. Han tappade inte karaffen, vilket i någon mån räddade hans ära, men saften flödade som en röd flod över den stackars flickan. Hon skrek förfärligt och rusade på Eddi och luggade honom duktigt, och han var så häpen att han lät henne lugga och bara ruskade litet på sig, utan att säga ett ord. »Tjocka Lisa» fördes av sin mamma bort från skådeplatsen för sina nederlag, och vi andra fortsatte hjärtlöst vår dans.

I kotiljongens glada virrvarr var jag nära att svika Sten för en annan, som vi alla kallade för »den nye gossen». »Den nye gossen» hade varit ny ett helt år och kom från huvudstaden. Men eftersom ingen kommit efter honom, fortsatte han att vara »den nye». Han var mycket ordentlig, mycket fläckfri, mycket blek, och han hade, o höjd av elegans, handskar på händerna! Handskar inne! Dessa handskar förtrollade mig. När man dansade med de andra gossarna slöto sig deras varma röda händer om ens egna i ett hårt och klibbigt grepp, men när man tog »den nye gossen» i handen, kändes det som om man rörde vid svalt, glatt siden.

Jag fiskade upp ett hjärta med »den nye gossens» namn på, och det var Clarence. Clarence och jag dansade ut, och min hand vilade i hans behandskade. Han talade inte, och jag talade inte. Men när dansen var slut, sade han att jag dansade »charmant». Han uttalade ordet som vore han van att uttrycka sig på det sättet, och eftersom jag alltid beundrade främmande ord som jag såg i böckerna eller hörde de stora säga, tyckte jag att Clarence var en underbar gosse. Vi dansade även nästa dans med varandra, och i dansen därpå, som var en galopp, flögo vi runt salen tillsammans, och jag hade glömt att det fanns någon gosse med runda röda kinder och lysande blå ögon.

Det dröjde inte länge förrän Sten kom fram och drog mig med i en polka. Han trampade mig på fötterna och stötte oupphörligt ihop med andra par, till dess jag förtretad ville dra mig undan; då sade han det enda ordet: »Idiot!» Och hur underligt det än låter, gjorde detta att mina flyktiga känslor återgingo till Sten. Han hade inte kallat mig för »idiot!», utan »den nye gossen», och jag förstod dunkelt att hans förargelse och även hans dåliga dans berodde på att mina ögon alltför tydligt uttryckt min beundran för de vita handskarna.

Ack! Sista valsen! Sista valsen! Dörren till tamburen stod halvöppen, och varje gång jag dansade förbi uppfångade jag en skymt av jungfrurna som tåligt stodo därute och väntade på de flickor, som ej hade sina mammor med sig.

När jag gick hem med tant Eleonora, sänkte sig missmodet åter över mig. Jag vände mig om och såg bort mot residenset. När jag på eftermiddagen vandrat dit, hade det lyst ur alla fönster med en festlig glans som tycktes utlova att den efterlängtade aftonen skulle bli just så rolig som jag väntat mig. Nu hade man redan släckt ljusen i ett par rum, och ur ett fönster skakades en bordduk.

Jag hade inte mera något att längta efter, och jag trampade tyst och modlöst i tant Eleonoras skugga, vilken likt ett svart släp bredde ut sig bakom henne på snön.