Tony växer upp/Kapitel 42
| ← Kapitel 41 |
|
Kapitel 43 → |
XLII.
Den 15 november 19…
Min egen lilla nyckelpiga!
Oj! Oj! Vad tåget skakar! Pennan riktigt hoppar på papperet, och du får nog svårt att läsa det här brevet! Bredvid mig sitter en ung herre. Stilig! Han bjöd mig nyss på en apelsin, och nu förstår jag mycket väl, att han försöker titta över min axel på mitt brev, men ingen, ingen i världen får läsa, vad jag skriver till min Tony! Hör du, du måste lova mig att bränna alla mina brev! Tänk om någon finge se dem!
Gud, vad gumman Sandahl var arg för att jag reste! På det viset förlorar hon ju en hel månads inackordering, you know! Men det kan ju inte jag hjälpa! Den där snälle doktorn sade ju, att jag måste resa hem för att få mera blod. Tycker du inte uttrycket låter konstigt? Precis som om man kunde få blod utifrån! Ack! Om du kunde ha följt med! Så rar du var, som var nere vid tåget, och din choklad var härlig! Aj! Nu skakar tåget så att jag inte kan skriva! Vänta ett tag!
Nu är det bättre! Den unge herrn gav mig en tjock bok att lägga under papperet. Var inte det snällt? (Hm!) O! Vad det är skönt för mig, lantunge, att få se litet skog igen! Jag hade nästan glömt, att det fanns annat i världen än rätlinjiga gator och grå hus! Om inte du hade funnits, Tony, vet jag inte, vad det hade blivit av mig. Du blev väl inte ond på mig sista gången i mitt rum? Lilla älskling! Jag skall drömma om dina ögon i natt! Jag hann inte säga adjö till Bo. Jag undrar, vad han tänker? Har du märkt, hur lustigt han ser på en, som om han hade en massa saker att säga, som han aldrig säger! Hör du, Tony, kan du inte göra mig en tjänst? Lova mig det på förhand! Såja! Bo brukar alltid gå till en av sina lektioner klockan fyra utmed ån och uppför Kungsgatan. Hans lärare bor i 63. Å! Kan du inte gå den där vägen ibland och sedan skriva till mig och tala om, hur han såg ut just då! Om han träffar dig, så kanske han hör att vi brevväxla och sänder en hälsning i ditt brev! Å, gör det, lilla Tony! Nej! Nu kan jag inte skriva längre! Den unge herrn tittar på mig. Kanske vill han ha igen sin bok. Glöm mig inte nu!
Älskade lilla Tony!
Ack, vad jag längtar efter brev från dig! Jag skrev ett på tåget, som jag hoppas du fått nu. Om du visste, vad det är skönt att vara hemma! Allling är sig likt! Pappa brummar som vanligt varje måltid över lantbruket och socialisterna, och mamma, som på sista tiden idkat jämförande filosofi, håller just på med att kollationera Vitalis Norström med Lucie Lagerbielke.
Vet du, att pappa är så intresserad av grisar! Han har nu minst tvåhundra med alla grisbarnen, och han brukar säga:
— Jag studerar grisologi och min fru filosofi! och så skrattar han, så mamma också måste skratta, även om hon är mitt uppe i någon filosofisk analys! Utom grisar ha vi kor, höns och en liten get, som är min egen. Båda småbröderna läsa hemma för guvernanten, som är jäkligt tråkig. Men pojkarna äro desto roligare. När guvernanten skall gå och lägga sig, är ofta hennes säng knölig av alla de saker ungarna stoppat dit. Det hjälper inte att säga åt dem. Rält som det är, ha de mellan de kyska frökenlakanen smugit en tjock bok eller en våt svamp eller något dylikt!
Nu sitter jag och skriver i mitt eget lilla rum. Det skall du tro är annat än den där lådan hos gumman Sandahl! Alla mina möbler äro vita med blå överdrag, och i fönstren har jag en massa gröna växter, som jag själv sköter.
Kan du tänka dig, att den där unge mannen på tåget var en praktiserande skogselev som skall bo hos oss för att »gå i skogarna», eller vad nu meningen är! Han är för resten något slags syssling till mamma. Och nu är han redan så hemmastadd, som vore han hemma hos sig och röker pipa, vilket i någon mån missklär hans vackra mun. Nu tror du förstås att jag är »verliebt», men då vore jag allt bra flyktig. (Bränn alla mina brev! Glöm inte det!) Jag tänker så mycket på dig, Tony! Och jag längtar efter dig! I natt drömde jag att du och jag gingo på en stig, och plötsligt kommo vi till ett bråddjup. Jag kände, hur jag svindlade, men jag höll hårt, hårt fast i din lilla hand, och en känsla av — jag vet inte vad, genomströmmade mig. Och när jag vaknade, grät jag. Var inte det underligt, Tony?
I går när jag satt och skrev dagbok, knackade det på min dörr, och pastor Ek steg in. Han hade suttit därnere och pratat med föräldrarna och ville nu hälsa på mig. Jag blev alldeles kall! Hans svarta ögon sågo så underligt på mig! Men ack, Tony, vad han var mig likgiltig! Han började tala om allt som varit mellan oss och ville kyssa mig. Ack Tony! I det ögonblicket då hans mun var så nära min, kände jag en sådan frestelse, något drog mig hypnotiskt till honom, men så såg jag för mig Bos vackra ögon, och jag skrattade till. Då blev han sårad och sade, att han hade missräknat sig på mig, och mycket annat.
Men Tony, nu vet jag att min kärlek till Bo är stark och evig! Ty fastän jag inte har sagt det, har jag i hemlighet fruktat detta möte, fruktat att de forna lyckliga minnena från den tid jag älskade denne bleke, allvarsamme man skulle ta överhanden och dra mig med sig.
Du lilla vän, vad jag väl ser dig för mig just nu, där du sitter i skolan — men platsen bredvid dig är tom! Ditt glänsande hår, din vemodiga mun, dina ögon som så hastigt växla uttryck! Jag kysser dig i tankarna, lilla älskade!
Käraste Maud!
Tack för dina båda brev, som voro så roliga att få!
Det gläder mig att du redan tycks vara bättre! Att jag ej skrivit förr, beror nog på att jag ju först ville gå den där vägen för att möta Bo. Första gången jag gick regnade det, och många herrar i regnrockar och med uppslagna kragar kilade förbi mig, men ingen Bo! En annan gång gick jag också där klockan fyra, men då fanns inte heller Bo. Slutligen började jag tro att du misstagit dig på tiden! Men i går mötte jag honom. Han stannade genast, och vi gingo en stund tillsammans i allén. (Han tycks då ej vara så noga med att komma precis till den där lektionen!) Han frågade strax efter dig. Och han sade att han var så ledsen över att du hade rest och att du var sjuk. Så där hör du! Han bad även hälsa dig mycket!
I skolan är allt sig likt, men jag tycker att det är tomt efter dig. Lena är den enda av flickorna i vår klass som har blivit bjuden på gymnasistbalen i december. Nu talar hon jämt om vilken klänning hon skall ha då! Jag kan inte skriva brev så bra som du! När jag skriver brev, känner jag mig på något sätt besvärad, därför att jag inte har dig framför mig.
Jag tycker att hela livet är så underligt! Och tomt! Ibland när jag går på gatorna och jag möter alla dessa människor, som jag inte känner och som inte känna mig och som se på mig med likgiltiga ögon, kan jag bli så rädd plötsligt. Och då tänker jag, att snart äro vi alla döda, och vad blir det sedan? Är det inte besynnerligt, att vi tänka så litet på döden, då del väl egentligen är det enda vissa: att vi skola dö! Ibland, vet du, ser jag på mina händer. Jag nyper i dem, jag sträcker ut fingrarna, jag håller upp dem och ser blodet skimra under huden, och så tänker jag, att en gång skola de endast vara litet jord. Nej, nu är det inte värt, att jag skriver mer, för att då kanske du också blir ledsen!
I går var jag på »läsningen». Jag tycker att kyrkoherden såg trött ut. Och det är så svårt att minnas allt vad han sagt.
Du har nog roligt med den där skogseleven. Det var synd om pastor Ek! Skriv om allt till mig!
Kära min lilla Tony!
Du kan tro, att jag blev glad över ditt brev! Men så sorgsen du låter! Jag smickrar mig med att din sorgsna stämning i någon mån kan bero på att din Maud är borta! Är det så? Säg att det är så! O, vad jag blev glad över vad du skrev om Bo! Men du glömde att tala om hur han såg ut, då han frågade efter mig! Skriv det nästa gång. En sådan pojke som ej passar på tiden hos sin lärare! Ack, jag kan leva på det du skriver om honom i flera veckor! Blott ett ord från honom håller mig uppe genom alla bekymmer! Visst är livet underligt, Tony! Men underbart också! Och kärleken är det underbaraste av allt!
Jag håller just nu på att läsa Tolstoys »Kreutzersonaten», som jag knyckt från mammas rum. Å, vad den är sorglig! Men så hemskt vacker ändå! Där ser man riktigt vilken farlig makt kvinnan har över mannen! Jag vill inte bli älskad för min kropps skull! Utan jag vill att man skall älska min själ! Vad jag söker hos mannen är den rena barnablicken! Det finns så mycken smuts i livet, så många frestelser! Men den jag älskar skall vara ren! Jag tror att Bo är det! Vi måste hålla våra ideal högt och ej gå på kompromiss med oss själva. Jag börjar tro att Erik (det är skogseleven) börjar bli litet smått — — — nej, det låter så egenkärt! Men till dig som jag håller av kan jag ju säga allt. Han vill ständigt tala med mig. Hans vackra ögon se så ofta på mig, och ibland har hans röst ett så besynnerligt tonfall. Han är verkligen förtjusande. Och älskade jag ej Bo — — —
Pastor Ek är det visst inte synd om! En man skall väl vara en man och inte gå och sörja om han förlorar en flicka! Jag möter honom ibland ute på vägarna. I går hände något så underligt. Skall jag skriva ned det på papperet? Men lova mig att bränna brevet!
Jag gick ensam på en liten skogsväg. Det hade regnat på morgonen, men nu sken solen och blänkte så vackert i regndropparna, som darrade ytterst på varje litet granbarr. Om du visste, Tony, så gott det luktar av våt skog, då solen håller på att värma upp den! Det doftar barr och kåda så att man tror, att det är våren i stället för vintern, som är i annalkande! Nå! Jag gick där och gnolade för mig själv och hoppade från sten till sten. Då mötte jag pastor Ek. Han såg ut som ett spöke, hela karlen! Och jag blev riktigt rädd! Vi stannade båda. Han sade ingenting, stod bara tyst och såg på mig, och så vände han och följde med mig. Jag försökte prata. Sade fånigheter om att himlen var blå och att skogen var grön, sådant som han ju kunde se själv. Han gick bara tyst och surade. Då stannade jag och sträckte fram handen och sade, att jag måste gå hem. Han tog häftigt min hand, och så drog han mig intill sig. Allt var precis som den där första gången jag berättat dig om, då vi kysstes ute i skogen. Men den här gången var jag inte som ett litet lamm! Jag slet och drog och försökte komma ifrån honom. Jag tror till och med, att jag en gång slog honom mitt upp i ansiktet. Då hörde jag plötsligt någon komma på stigen, och i nästa ögonblick ljöd Eriks röst. Han ropade inte, han formligen röt:
»Släpp Maud! Annars — — —»
Och där stodo vi alla tre! Vet du, i det ögonblicket visste jag inte, vem jag tyckte bäst om, Erik eller pastorn, ty pastorn hade fått färg på kinderna, och hans svarta ögon blixtrade! Erik sade inte ett ord till pastorn utan tog mig bara under armen, och så gingo vi två hemåt tillsammans.
»Vad vill det här säga?» frågade mig Erik under vägen, precis som om han hade något slags rättighet över mig.
Och då, vet du, du får inte tycka att jag är rysligt dum, då berättade jag allt om pastorn för Erik. Jag berättade det medan vi långsamt, långsamt gingo hemåt. Ibland tittade jag på honom, och då såg jag att han bet sig i läppen, som om han blivit rörd.
»Du är ju ändå bara en liten flicka», sade han, och han sade det så vackert, Tony!
Han såg så stark och manlig ut, där han gick bredvid mig, och han hade lindade ben, och benen hade en så överdådigt vacker form! Hela dagen sedan kände jag mig så lycklig, som om jag hade upplevat något stort och härligt, och vid middagsbordet möttes våra ögon oupphörligt.
Ja, nu är det ganska sent, och du kan vara trött på mitt prat! Lova mig att skriva snart om Bo!
Tony!
Fast det är så sent, måste jag ändå skriva till dig, min egen enda vän! Jag har bara ett litet ljus på skrivbordet, ty elektriciteten släcks redan klockan elva här på gården. Rummet ser så mystiskt ut i skenet från det fladdrande ljuset! Å, Tony! Jag kommer till dig och lägger allt i dina händer! Döm mig inte hårt! Hör mig åtminstone först, innan du dömer. Mitt liv är så invecklat, och jag är ännu så ung! Först kom kärleken in i mitt liv med pastor Ek. Han kysste mig, och jag trodde all de känslor hans kyssar ingåvo mig var kärlek. Men jag misstog mig! Jag reste till staden ännu med hjärttat fyllt av hans bild. Du minns hur jag vid brasan brukade tala om honom med dig. Och ännu medan jag skriver detta, känner jag att min ömhet för honom ej är fullt stäckt. Inte kan man så plötsligt bli alldeles likgiltig för den man tyckt så mycket om, för den som kysst och smekt ens händer och viskat tusen kärleksord i ens öra. Jag tror att varje man lämnar sitt märke kvar i ens hjärta. Så mötte jag Bo. Hans ljusblå ögon och strålande leende, hans rena blick kommo mig att glömma den man jag nyss lämnat. Ack! Tro ej att jag övergav honom utan kamp! Jag är inte flyktig, fastän det kan förefalla så för en utomstående. Men du, Tony, är ingen utomstående, och jag vill, att du skall förstå mig. Jag höll av Bo, du vet det. Jag höll av honom av hela mitt varma hjärta. Hans känslor för mig vet jag ingenting om. Han sade aldrig något till mig. Å, Tony! Hur skall jag ha mod att bekänna allt. Men jag måste! Du är min allra bästa vän! Ack, vad jag tycker det är länge, längesedan den dag jag satt på tåget och skrev till dig med stöd av Hans bok. Det var Han redan då, det har hela tiden sedan den dagen varit Han! Ack, så dumt jag uttrycker mig! Men jag känner mig också så upp och nedvänd!
Vänta ett tag! Jag måste putsa ljuset litet! Så ja!
Jag gick här och förstod inte varför jag kände mig så strålande glad, trots att jag var långt borta från Bo och trots att jag då och då skymtade pastorns bleka ansikte. Jag vet det nu! Äntligen har den stora kärleken kommit in i mitt liv! Jag vill inte säga, att jag inte höll av Bo och pastorn. Jag har kallat mina känslor för dem »kärlek» ända tills nu, men det var för att jag ännu inte visste, vad kärleken var för något. Jag vet det nu! Och den vetskapen har gjort mig till en helt annan kvinna! Den dagen då Erik kom till min hjälp i skogen, den dagen gick det helt plötslig! upp för mig, att det var honom jag älskade! Och varför skulle jag eljes anförtrott honom så mycket om mig själv? Erik (är inte namnet vackert?) har sedan sagt mig, att han blev kär i mig redan den gången i kupén. Men jag går händelserna i förväg.
Denna afton, Tony, har jag lärt mig vad en kyss vill säga! Denna afton! Allt har gått så hastigt, men kärleken smyger sig inte försiktigt framåt vägen och knackar på porten till det hus, där den vill in. Den kommer som en stormvind och vräker upp porten på vid gavel.
Erik och jag hade varit ute och gått tidigt på eftermiddagen. När vi kommo hem, var huset tomt. Hela familjen var ute, och jungfrurna voro i tvättstugan. Jag stod i den skumma tamburen och fumlade med knapparna på min kappa, då Erik kom fram till mig.
— Skall jag hjälpa den lilla flickan? sade han med sin muntra röst, och så sköt han utan vidare undan mina händer och började knäppa upp min kappa, som man gör med en liten unge. Han föll på knä, då han knäppte upp den sista knappen. Jag kände, hur mina ben skälvde till. Och plötsligt tryckte han sin mun mot min klänning hårt, passionerat, så att jag tyckte mig känna hans heta läppar mot mina knän. Och sedan, Tony, jag minns det knappast, ty det var ett sådant tumult av tankar i mitt huvud. Men han måste ha burit mig in i salongen, och när han tryckt ned mig i soffan kysste han mig. Han höll mig fången i sin famn, och hans kyssar träffade mig överallt. Ibland som betten av en fågel, ibland varma och ömma! Och då, Tony, kände jag, att jag inte kunde strida emot denne man. Jag lade mitt huvud mot hans axel och log mot honom. Han sade mig att han älskade mig, han sade mig, att bara jag blev litet äldre skulle vi gifta oss. Och jag bara skrattade som en liten lycklig och dum unge och borrade in mina odygdiga fingrar i hans hår.
Ack, Tony! Detta är lycka. Detta är livet. Jag ville kvävas av en kyss, och jag skulle ge upp andan leende. Om pappa och mamma ej vilja, att vi skola gifta oss, ja även om allt, allt är emot oss, skola vi tillsammans vinna vårt kärleksrike för oss.
Jag kysser och kramar dig! (Bränn brevet genast du läst det!)
Käraste Maud!
Vad skall jag säga om ditt sista brev? Du ber mig att inte döma! Hur skulle jag kunna det, då jag inte förstår! Jag har läst igenom ditt brev många gånger och känner mig mera yr i huvudet för varje gång. Du är lycklig, säger du, och jag är visst glad däråt. Men jag känner inte till kärleken så bra som du — — — Dessutom är det Bo. Jag har träffat honom då och då denna tid, och lika ofta har han fört samtalet på dig. Jag har ej förrått dig eller sagt något om dina känslor för honom, men, Maud, vad han är kär i dig! Han har sagt det till mig nu! Och så kom ditt brev! Han skriver vers om dig, riktigt vackra verser, fast mycket sorgliga, som han har visat mig. Vad han skall bli olycklig, då han får höra att du valt en annan! Vill du att jag skall säga det till honom? Skriv om det, är du snäll! Jag tänker mycket på dig och önskar att du skall bli lycklig. Nu bryr du dig väl inte så mycket om mig? Nu tänker du bara på honom! Jag är nog ensam.
Du lilla dumma kära Tony!
Skulle jag ej bry mig om dig nu, för att jag har Honom! Jag älskar dig ännu mera nu! Ju varmare mitt hjärta blir, ju mera rymmer det. När skolan börjar nästa termin, kommer jag tillbaka, och då skola vi återta våra förtjusande brasstunder. Vet du, jag har redan talat så mycket om dig med honom! Och han håller av dig som en syster. Ack, vad jag är lycklig! Jag tycker att solskenet värmer alla dagar, fast jag hör andra säga att det regnar och är ruskigt. Du underbara liv! Säg för all del ingenting till Bo ännu! Hur kan du ifrågasätta något sådant? Han skulle bara bli så ledsen! Tänk ändå att han älskade mig så! Det är skönt att veta. Jag vill ha mycket, mycket kärlek, annars kan jag inte leva. Å, det är som om jag inte kunde skriva ordentliga brev längre, jag har så många tankar! Nu är det inte långt kvar till jul, och då skola vi alla fara till farmor som har en egendom i Jämtland. Kanske jag även får resa till Åre, där lär vara så mycket trevlig ungdom på vintrarna, så då får jag nog roligt. Men tro inte, att jag har glömt dig, om jag ej hinner skriva så många brev.
Erik skall fara hem till sig över julen, och vi bäva båda för skilsmässan! Vi ha ännu inte sagt något till föräldrarna. Nu hör jag Eriks vissling nedanför fönstret!
Säg ingenting till Bo! I stor hast! Kyssar!
P. S. Svär att du ingenting säger!