Tony växer upp/Kapitel 54

LIV.

Jag hade tumlat in i mitt rum yr i huvudet och med dunkande tinningar. Jag orkade ej klä av mig. Jag låg på sängen som jag kastat [ 345 ]mig, när jag kom in, och skälvde i hela kroppen. Någon öppnade sakta dörren.

— Är du trött? Det var Ingegerd som kom in. Hon satte sig på sängkanten och strök mig över pannan.

— Du är inte van vid så mycket liv, kan jag tro.

Därpå tog hon lugnt av mig mina skor.

— O, så kall du är om fötterna!

Hon drog också av mig strumporna och började gnida fötterna. Hon klappade dem litet under fotsulorna och frotterade dem till dess blodet åter rusade igenom dem. Lika känslig som jag då var och allt fortfarande är för någon ovänlighet, lika känslig är jag för vänlighet och ömhet. Jag kommer förmodligen aldrig att glömma aftonen, då den där flickan, som blott var ett par år äldre än jag själv, satt på min sängkant och värmde mina bara fötter med sina händer. Säkert minns hon inte längre själv den där lilla episoden. Jag har under årens lopp då och då åter träffat samman med henne, men jag har aldrig kommit mig för att tacka henne. Man har litet svårt för att på en tebjudning i societeten börja tala med en elegant dam, som man sällan ser, om en längesedan [ 346 ]försvunnen kväll, då den där damen låg över ens fötter!

När jag blivit ensam, klädde jag fort av mig. Men väl i säng kände jag mig genast klarvaken. Jag orkade inte sova. Jag orkade inte vara vaken. Vad var det Henriette hade sagt? Hennes ord kommo tillbaka till mig med förfärande tydlighet, förstorades i nattens tysta dunkel och hamrade som släggor i min hjärna.

Var detta således alltsammans? Min obestämda längtan efter något att sluta i min famn, mina sällhetsrysningar inför det min aning glidit till mötes! Hade detta endast varit begynnelsen till något som föreföll mig, ehuru jag ännu inte riktigt förstod allt, såsom en befläckad och vidrig djuriskhet? Åter hörde jag Henriettes röst: Vet du inte ens vad de göra — — — När nu mina gissningar letts denna väg, fortsatte jag instinktivt att söka genomtränga det mörker som samlats kring en enda punkt. När jag tänkte på den scen, vartill jag ofrivilligt varit vittne på gatan den där gången för länge sedan, ryggade jag tillbaka. Inte det! Inte det! Världen var så skön! Varför skulle då just den akt, som frambragte nya varelser, vara något avskyvärt fult? Hur kunde då någon vara god?

Jag måtte ha slumrat till och vaknade upp [ 347 ]med en liten snyftning. Jag vet ej, hur det kom sig att jag plötsligt förstod och hur jag visste att det jag förstod var sanning; men den fattiga verkligheten om de små människobarnens tillblivelse hade plötsligt gått upp för mig och jag knöt händerna i ett slags raseri. Hela jorden tycktes mig med ens överdragen med en smutsig hinna. Jag genomgick, utan att egentligen vara medveten därom, en av dessa kriser, då man ser sitt liv med alla dess betydelsefulla händelser, liksom man en klar dag från en bergstopp kan blicka ned i en vågdal och urskilja kvistarna på träden och de små slingrande stigarna under dem.

Jag mindes allt med en klarhet som smärtade och marterade mig. Jag förstod nu flickornas viskningar på skolgården och Ebba Marméns menande fnissningar, då hon visade mig ritningarna på planken. Jag tänkte också på skymningsstunderna i mitt rum, då jag njutit mig själv utan att veta, varav vällusten kom. Maud Borck dök även upp, men ehuru jag anade ett sammanhang mellan hennes underliga beteende och de mysterier jag nu fått reda på, kunde jag icke utgrunda, vari sammanhanget bestod; och jag lämnade trött tanken på Maud för att strax därpå antastas av minnet av min far och fru Linden.

[ 348 ]Så lätt allting brister sönder! Det föreföll mig, som om jag drivit ut i rymden, lösryckt från allt, och jag greps av ett slags svindel. Då bad jag förtvivlad: Gode Gud! hjälp mig! på samma hjälplösa sätt som när jag var barn. Men misstanken att den gode Guden var en bra besynnerlig Gud som skapat människorna sådana smög sig in i mina böner och förstörde dem. Jag försökte igen. Men himlen hade förvandlats från en ljusstrålande sal till ett mörkt ovädersmoln, ur vilket Gud Faders misslynta tordönsröst mullrade.

Och mitt i allt detta genomilades jag än en gång av den lätta rysning jag känt, då Claes under bordet tryckt sitt knä emot mitt. Jag spratt till. Skulle nu också jag synda? Ledde inte själva dessa känslor hän mot en avskyvärd handling? Claes hade ju redan — — — I mörkret trädde hushållerskan fram för mig. Hennes klänning smälte samman med natten, men hennes rödfnasiga kinder blänkte emot mig som ett par röda lanternor. Jag ertappade mig med att på nytt vädja till den gode Guden, men denna gång för Claes skull. I mina föreställningar var han en stor syndare, och ett förrädiskt begär grep mig: jag skulle rädda honom! Jag lämnade strax tanken, men åter[ 349 ]fann mig i hans famn och drömde om hans kyssar.

Då bredde jag ut armarna och log i mörkret, medan tårarna sköljde över mitt ansikte.