←  Kapitel 24
Tonys läroår
av Agnes von Krusenstjerna

Kapitel 25
Kapitel 26  →


[ 189 ]

XXV.

Herbert Holst kom snart tillbaka till oss. En söndagsförmiddag, då Pa läste tidningarna inne i sitt rum och jag satt försjunken i en bok [ 190 ]i salongen, stod han plötsligt där. Jag hade inte hört att jungfrun öppnat dörren, och jag stirrade förvånad på honom, till dess han sträckte fram handen och jag förstod att han var verklighet och icke frammanad ur mina egna tankar, som denna tid ofta rörde sig om honom. Pa kom ut ur sitt rum, rufsig och älskvärd.

— Bravo! utbrast Pa. Nu kunna vi spela hela förmiddagen.

Herbert röjde inte ett spår av förlägenhet den här gången. Den stora flygeln lockade honom. Han bekände att han hade ett ytterst dåligt instrument i sin dubblett.

— Hemma ha vi också flygel, sade han och for med smekande hand över det blanka locket.

Jag brann av längtan, att han skulle berätta om sig själv och sitt hem, men nu satte sig Pa och han att spela.

En blek solstrimma föll över mattan och blänkte svagt i spegeln. Från gatan hördes kyrkvandrarnas steg, en bil for förbi långt borta. Allt var söndagsfrid och söndagsro. Jag sjönk tillbaka mot detta lugn som mot en dunmjuk kudde. Boken gled ned i mitt knä, jag drömde…

Men Pa och Herbert Holst spelade. Musiken lät helt ståtlig. Det svarta och det ljusa huvudet [ 191 ]lutade sig tillsammans, händerna snuddade vid varandra. En stilla lycka fyllde mig. Gryningen av en dag steg långsamt upp vid själens horisont och spred rosenfärgade vårskyar omkring sig. Jag lät mig vaggas bort av denna lyckliga stämning. Jag njöt den utan att fråga efter dess orsak. Genom en dörr som stod på glänt skymtade jag mitt flickrum. Jag drömde att mitt eget hjärta låg därinne, och jag ville att dörren skulle vara öppnad på vid gavel, så att de där stjärnögonen kunde se rätt in. Ångestfyllda svarta timmar skulle då strykas bort, det darrande solskenet skulle dröja kvar.

Så satt jag länge. Som från långt håll nådde mig Pas röst, då han diskuterade något musikstycke. Den andra litet brådskande rösten föll in. Ljuset på mattan bildade nu en rund dansande fläck.

De hade slutat spela. Pa såg helt upplivad ut. Han marscherade fram och tillbaka mellan rummen med kavajen tillbakaslagen från det breda bröstet. Herbert Holst stod lutad mot flygeln, bläddrade förstrött i ett nothäfte och log litet för sig själv. Plötsligt spratt han till.

— Å, jag glömde… utbrast han och sprang ut i tamburen. Genast kom han in igen med en stor bukett skära tulpaner.

[ 192 ]— Jag köpte dem på vägen, sade han, nu åter förlägen, och snubblade över orden.

Pa skrattade.

— Till mig? frågade han.

Men Herbert var redan framme vid min stol. Jag tog blommorna i handen. De doftade friskt. Några vattendroppar glänste på bladen. Ofrivilligt såg jag bort mot dörren, som stod på glänt. Det lät, som om något oroligt rört sig därinne…