Tonys läroår/Kapitel 59
| ← Kapitel 58 |
|
Kapitel 60 → |
LIX.
Man hade flyttat upp mig i ett annat rum, högst uppe i huset. Man sade att jag störde de andra patienterna. Jag förstod det icke riktigt. Ibland förstod jag — i klara ögonblick då jag undrade över mig själv; så sjönk jag tillbaka igen.
Numera visste jag ju, att vi ej hade krig, men kriget tog stor plats i mina fantasier. Stundom föll jag i ett slags extas och trodde mig profetera krigets gång, människornas öden. Jag hade hört, att en känd sibylla i Paris dött. Nu trodde jag, att hennes ande farit in i mig. Aldrig kunde jag vara bara mig själv. Alltid var jag någon annan. Min röst förändrades. Ibland blev den skrikig och gäll, ibland hes och viskande.
Jag satt upprätt i sängen med händerna knutna vilande på täcket. Jag såg en skymt av syster Signe: hon var sysselsatt med att skriva något på ett papper. Genast trodde jag att hon skrev upp mina ord för att bevara dem för en häpnande värld.
Också inbillade jag mig, att folk samlats utanför min dörr för att lyssna till profetiorna, och jag höjde rösten för att alla skulle höra mig. Men snart glömde jag allt omkring mig. Jag tyckte mig se in i en framtid, som sträckte sig framför mina ögon som ett böljande hav. Vågtoppar höjde sig, det var människor som skulle lysa och flamma för oss: namn ur litteraturen, namn jag plockat upp ur krigshärarna. Även jag själv blev mäktig. Allt förmådde jag, och ändå kunde jag aldrig få riktigt klart begrepp om vilka dessa stordåd voro, som jag skulle utföra. Men känslan av makt var berusande härlig. Jag, lilla varelse, som aldrig tyckt mig kunna något eller vara något riktigt, som nästan alltid känt mig tafatt i verkligheten, rörde mig nu som en född drottning bland mina drömmar.
Men ofta kunde ett ord, sagt med bestämd röst av sköterskan, störta mig ned från min höjd. Då ryckte jag till som för ett piskrapp och sjönk ihop. Ynklig och förödmjukad, kände jag, hur kroppens och själens stängsel åter slöto sig omkring mig. Jag förstod, att jag var instängd i mig själv och längtade efter att åter bli fri. Och nästa gång extasen kom, gled jag så ut på nytt.