Tonys läroår/Kapitel 60

LX.

Solen sken in i rummet. På mitt bord stod en knippa röda rosor, som Herbert hade skickat. Jag låg och såg på rosornas sammetsblad och på hur solen kom dem att brinna än rödare. Allt var tyst. Syster Signe var icke inne. Bullret från en av de stora gatorna, som strök förbi några hus längre bort, nådde dämpat in till mig.

Jag vände mig i sängen, och ögat möttes av en solblixt, som bröt sig i spegelglaset. Jag spratt till. Nyss hade jag varit lugn, nu kom oron igen. Hjärtat arbetade otåligt, krampaktigt; så började jag plötsligt sjunga lågt. Jag lyssnade till min röst. Jag tyckte den var så vacker. Nu gled jag ur mig själv igen. Ett ansikte skymtade vid horisonten. Jag kände igen det från tidningarnas porträttgallerier och från [ 332 ]tavlor: det var Kristina Nilsson, den sjungande bondflickan från Småland. Hastigt satte jag mig upp. Jag hade ofta hört talas om den där gången sångerskan sjungit från Grand Hôtel och trängseln utanför hennes balkong blivit så stor, att många människor fallit i Strömmen. Jag sprang upp ur sängen och fram till fönstret. Jag sjöng. Å, jag sjöng! Nu var jag den stora sångerskan. Utanför samlades redan allt folket! Man bara väntade på att jag skulle slå upp fönstret och låta min näktergalsröst flöda ut över de längtande människorna. Jag såg för mig alla dessa ansikten, vita, liksom utplånade i solljuset, vända upp mot mig med munnarna vidöppna, gapande som svarta hål. Alltjämt sjungande, började jag öppna fönstret. Någon ryckte häftigt i dörren. Det var syster Signe. Men nedanför väntade ju allt folket! Syster Signes röst nådde mig dock. Hon bannade mig för att jag sprungit upp ur bädden och börjat skrika och bråka på detta sätt. »Skrika och bråka!» Visionen av folkmassan smalt bort. Jag tystnade. Å, förödmjukelsen! Förödmjukelsen! Med sänkt huvud och böjd rygg som en hund, som var rädd för stryk, sprang jag tillbaka till min säng. På en lång stund vågade jag icke se upp. Jag var ingen [ 333 ]sångerska! Näktergalsrösten hade aldrig flödat ur min strupe. Skammen, den förfärliga skammen över att jag ett ögonblick inbillat mig det, grep mig hårt, och jag borrade in naglarna i köttet och njöt av svedan.