Tonys läroår/Kapitel 63
| ← Kapitel 62 |
|
Kapitel 64 → |
LXIII.
Så snart jag nu blivit bättre, foro Herbert och jag till hans föräldrars egendom.
En eftermiddag i duggande skymning kommo vi fram till stationen. Utanför stationshuset stodo häst och vagn och en gammal fryntlig kusk i livré. Han gratulerade oss båda, mumsande på hälsningarna och lyckönskningarna under en väldig gråbrun mustasch. Vi foro en bit, och slutligen bar det uppför en lång allé, där de gamla trädens avlövade kronor hemlighetsfullt knakade och gnällde högt över våra huvuden. Så med ens svängde vi fram till stora byggnaden, där det lyste ur många fönster och en hel flod av ljus och värme tycktes strömma ut från en öppnad port.
Nu var jag inne i tamburen. Där kom någon emot mig. Jag slöts i en famn och kände ett par händer om mina axlar. Jag såg upp och blickade in i ett par grå ögon, som strålade likt Herberts. Det var Herberts mor. Jag visste genast, att jag skulle tycka om henne. Ett ögonblick betraktade vi varandra allvarligt. Nu kom Herberts far ut från sitt rum. Han hade ett yvigt grått hår kring ett präktigt huvud och en proportionerlig, spänstig gestalt. Också han tog mig i famnen. I trappan till andra våningen hördes snabba steg, och innan jag sett, vem som kom, hördes en energisk röst utropa:
— Tony borde väl få ta av sig kappan åtminstone; och i nästa sekund stod Gerd Holst bredvid mig och skakade kraftigt hand med mig. Lång, rak med ett par dansande lustiga ögon under skarpt markerade ögonbryn, gav hon mera intrycket av en glad skolflicka än av en fullvuxen dam.
Efter en stund sutto vi alla kring kvällsbordet. Herbert tryckte, förstulet uppmuntrande, min hand i skydd av bordduken. Jag såg mig omkring i rummet. I ett hörn stod en flygel, i ett annat en grupp länstolar kring ett bord. På väggarnas ekhyllor glänste gamla tennkärl. Allt i salen, från de mörka ekstolarnas prydliga, stoppade ryggar till det långa salsbordets glänsande damast och blårosiga porslin, gav en stark förnimmelse av hem, och när jag hörde familjens röster, fann jag att de hade samma klang, samma litet brådskande sätt att säga fram orden, och frågor och svar flätade sig in i varandra likt vänliga fingrar, som bara längtat efter att åter få mötas.
Medan Herberts mor från sin sida av bordet serverade det rykande teet, betraktade jag henne närmare. Hon hade ett sådant där originellt utseende, som man nästan aldrig ser ute i stora världen, där de flestas ansikten, i synnerhet kvinnornas, verka som glattpolerade, utjämnade, liksom i en själva atmosfärens strävan att få alla drag att så mycket som möjligt likna varandra. Men i detta ansikte, som jag redan visste att jag skulle komma att älska, hade tiden och karaktären fått rista vilka linjer de ville: där var godhetens och humorns linjer kring den ej alltför välformade munnen och kärlekens strålglans av rynkor och leenden kring de grå ögonen. Och när hon nu mötte min blick, nickade hon mot mig, som om hon även varit en liten smula nöjd med mig, och det gjorde mig helt glad till mods.
Efter kvällen fördes jag uppför en trappa till övre våningen. Överallt på väggarna hängde tavlor, mest av svenska konstnärer. I trappuppgången igenkände jag en av Uno Lindfors, en stor vinterbild. I den lilla hallen däruppe stodo sybord och bandvävstol och i fönstren radade krukväxterna upp sig. Därifrån voro dörrarna öppna till de olika rummen: sovrum, gästrum, arbetsrum, vardagsrum. De bildade icke denna praktfulla fil, som ofta åt de stora våningarna ger en fläkt av kyla och förnämitet, utan varje rum tycktes inpassat som en särskild liten vrå i huset, en ombonad hemtrevlig vrå med böcker, färgrika kuddar, mjuka mattor, tavlor och tusen lustiga småsaker. Här kunde man förstå, hur barnen trivts och vuxit upp, åkt ledstången blank, suttit lutade över böckerna kring vardagsrummets runda bord och med trubbiga fingrar följt det brokiga mönstret i barnkammarens tapet.
Barnkammaren var nu gästrum, just det där jag skulle bo, och ena väggen var täckt av en jättemålning, föreställande det kritiska ögonblick under Gustav Vasas äventyr i Dalarna, då bondhustrun måste gömma honom under källarlocket. Här sågos stadiga dalkarlar tåga fram i sina svängande rockar, i stugporten trängdes vildsinta knektar med lysande hjälmar, och mitt på gården satt en skata och vickade på stjärten. Den tavlan blev jag så småningom riktigt god vän med. Jag vet ej, varav det kommer sig, men på något sätt har den givit mig hela det där hemmets stämning, som ju eljes varken hade att göra med dalkarlar eller knektar — men de varma färgerna, det nygräddade brödet, som skymtade på en plåt genom den halvöppna spiselluckan, rymden och vidden över själva den kolossala tavlan, sätter jag i tankarna i samband med detta gästfria trygga hem i Västmanland, dit ingen som varit där, kan undgå att längta tillbaka.
Den kvällen låg jag länge vaken i rummet med dalatavlan, och en ro, som jag ej känt på månader och som tycktes utstråla från själva byggnadens träväggar, gav mig en förnimmelse av att jag somnade in i en sakta svängande vagga.