Tonys läroår/Kapitel 77

LXXVII.

Det var efter detta jag bröt min förlovning med Herbert. Jag skrev till honom och berättade om brevet, som ju ändå knappast var något brev, fastän jag låtit det falla ned i en brevlåda. Det var ju icke troligt, att det någonsin skulle nå adressaten. Men jag sade ingenting om att jag mest känt det där brevet som en nyckel ut mot det obekanta, mot en framtid, som just då synts mig fri, havande, fylld av möjligheter. Så sopade jag nu som så många andra gånger undan de [ 397 ]smygande farhågorna, vilka alltid lurade på mina lyckliga drömmar.

Svaret från Herbert dröjde icke. Det kom omedelbart. Det var kort, utan sentimentalitet. Lika litet som efter den natten då han vakat med mig och lyssnat till mina fantasier om Frank blottade han nu något av vad han kände. Han bad mig endast, att jag skulle vänta litet. Men jag kunde icke vänta! Jag skrev det till honom. Jag skrev också till hans mor. Så talade jag med Pa. Han blev icke överraskad. Det var, som om han anat alltsammans. Och med tacksam ödmjukhet tänkte jag, att Pa kanske kände mig bättre, än jag kände honom.

Nu beslöt han med sin vanliga raskhet, att vi skulle säga återbud till hushållsskolan och i stället båda två resa ned till västkusten i juli.