←  Kapitel 77
Tonys läroår
av Agnes von Krusenstjerna

Kapitel 78


[ 397 ]

LXXVIII.

Aftonen efter det jag talat med Pa gick jag upp till tant Mirjam. Jag hade icke varit där på flera dagar.

Utanför låg staden i ljus skymning och från operaterrassen stänkte toner av smäktande musik [ 398 ]över gröna prasslande träd och en glittrande silverström, och jag stannade och drog efter andan, då jag kommit in i det lilla kabinettet och såg tant Mirjam ligga hopknycklad på schäslongen. Men från stolen vid fönstret reste sig en lång gestalt, och häpen igenkände jag Magnus Ruthven. Han kom fram till mig och hälsade med den där klumpiga, tafatta bugningen jag mindes så väl.

— Jag har egentligen varit länge i Stockholm, sade han, men jag har inte förrän nu fått höra, hur det stod till här.

Vid ljudet av hans röst rullade massan på schäslongen upp sig. Tant Mirjam såg på oss. Det var, som om ett av hennes gamla elaka smil farit över hennes ansikte, men hon sade ingenting. Vi gingo ut i salen och togo plats vid det lilla vackra sybordet, där jag så ofta sett henne sitta. Hennes blick följde oss icke längre. Hon grävde ned händerna i en stor påse choklad och började äta bit efter bit på sitt vanliga brådskande, giriga sätt.

— Det är ju förfärligt, sade jag lågt.

Men Magnus skakade på huvudet. Sakta sköt han till dörren.

— Som hon är nu, svarade han hest, har jag alltid sett henne. Det var därför jag ryste, [ 399 ]så fort hon blott kom mig nära, redan då jag var en liten pojke. Jag såg det hela tiden. Den slöa blicken, lurande under glittret och ögonens blanka leenden, och de där fingrarna… Ser du inte nu, Tony, hur litet Mirjam Ruthven i själva verket ville ha, så litet hon i grunden åtrådde bakom all sin låtsade pretention och sina storartade attityder: en bit choklad som hon kunde smeta ned händerna med och smälta bakom tungspetsen! Hon har förstått nu, att det var nog. Hon är nöjd nu. Det behövdes inte mer.

Jag tittade skrämd på Magnus. Det var något i hans ord, som berörde mig pinsamt, därför att jag anade att han hade rätt, och han sade dem med en bitterhet och ett hat, vari det inte fanns något medlidande för kvinnan därinne. Nej, från Magnus skulle hon aldrig få något medlidande. Hade inte han också bara varit ett stycke smetig choklad för henne?

Jag blickade upp till honom. Ögonen sågo sorgsna ut, och ansiktet var kanske litet mer uppsvällt och rött, än när jag sett det sist; men han var densamme. Något av den sympati jag förr känt för honom dröjde ännu kvar hos mig. Jag klappade sakta hans slappa hand. Han log litet.

― Och du är ju förlovad, sade han.

[ 400 ]Jag böjde huvudet. Han betraktade mig en stund forskande. Jag visste, att han såg rätt igenom mig. Det hade han kanske alltid gjort, hur dimmiga hans ögon än ibland kunde ha varit. Och han yttrade heller ingenting mer om min förlovning.

Den nykomna hushållerskan öppnade sakta dörren och hälsade på oss. Det var en ljus, ståtlig dam, som styrde huset på ett utmärkt sätt; men över grevinnan Mirjam Meijerhelm hade hon lika litet som vi någon makt. Klokt nog förstod hon det och lät den sjuka vara, vaktade endast över henne så mycket hon förmådde, tvättade henne morgnar och kvällar, som om hon varit ett litet barn, och försökte plocka mat i henne. Nu gick hon fram till grevinnans dörr och tittade in. Redan hade chokladpåsen trillat i golvet och tant Mirjam åter rullat in sig i sin nattrock. Med en beklämmande känsla stirrade jag mot schäslongen. När jag var ensam, kunde jag sitta och prata med tant Mirjam. Hon brukade då ivrigt nicka och mumla, ibland prata själv på ett sätt som visade, att tankarna därinne i hennes hjärna fortfarande i någon mån rörde på sig. Men nu, inför Magnus' bittra blick, kände jag ingen lust att återuppföra denna bedrövliga komedi.

[ 401 ]Magnus och jag gingo nedför trapporna. Ute blåste den ljumma luften emot oss. Vi blevo stående och sågo över Strömmen. Orkestern därborta på terrassen spelade en tango. Nu började Jakobs kyrkklocka slå, och dess klang bröt igenom musiken och föll som droppar av tung metall ned i vattnet. I allén strax bredvid oss gingo par om par viskande, tätt tryckta intill varandra. En hund nosade ivrigt mot gathörnet.

Magnus såg på mig med bleka, sorgsna ögon.

— Vi komma aldrig loss, sade han.

Jag frågade icke, vad han menade. Jag visste det ju. Här i sommarkvällen, där allt tycktes fladdra och flyta, där musik och klockklang och ömma viskningar och glittrande vågor stego och sjönko omkring oss, tycktes mig orden som refrängen i någon gammal folkvisa eller tagna ur en av min barndoms sagor.

Nej, vi skulle aldrig komma loss. Hon log däruppe, häxan i det lilla kabinettet. Samma kedjor snärjde oss och henne. Nej, vi skulle bara icke inbilla oss vara fria.