Tor Hedberg Dikter 1896/Hvila
| ← Sånger på hafvet |
|
Lifvet och döden → |
Hvila.
De skymmer; gatans lyktor matta flämta,
förgången är på nytt en arbetsdag.
I tornet hör jag klockan vänligt klämta
och lyssnar till, men räknar ej dess slag.
Det är ju hvilans stund som slår. Jag följer
den vanda vägen mellan mörka hus,
jag ser den boning, som min lycka döljer,
och i det kända fönstret ser jag ljus.
Då faller kvällens stillhet på mitt sinne,
med den jag träder sakta i ditt rum.
En större stillhet möter mig därinne,
du räcker mig din hand till hälsning stum.
För fönstren sluta skymmande gardiner,
som ögonlock sig sluta om en dröm;
på bordet lampan står och mildt den skiner
ned på din hvita hand och hvita söm.
Nej, tala ej! I fjärran hör jag suset
af gatans sorl och kvällens trötta vind.
Din tystnad är mig kär, kärt är mig ljuset,
som smeksamt faller på din sänkta kind.
Låt mig få sitta här och tyst betrakta
din hand, så flitig än i kvällens stund,
och dina ögon, som på stygnen akta,
och leendet som skälfver kring din mun.
Hur stilla och hur snabbt du mäter stygnen,
och fogar dem till en oändlig ked.
Så snabbt, så stilla fogas äfven dygnen
till lifvets kedja, — snart vår sol går ned.
Hvad syr du? Är det lyckans bröllopskläder,
är det dess svepning? Månn’ du själf det vet.
Din flit är lik en moders, som sig gläder,
men i din blick är sorgens hemlighet.
Och kvällen går. Jag ser hur tankar glida
som lätta skyar öfver dina drag.
Jag ser hur dagrarna med skuggor strida,
jag följer hvarje skiftning, än så svag.
Och medan så du tysta tankar tänker,
en flyktig stund förgäter du din söm.
Din hand sig sakta ned i skötet sänker,
— och då om hvila drömmer jag en dröm.
Mig tycks att alla steg därute stanna,
att alla trötta händer sjunka ned,
att vecken slätas ut på hvarje panna,
att stillhet sänker sig på hvarje led.
Från trötta ryggar lyftas arbetsoken,
från böjda sinnen lyftas bittra ord,
sig grubblarns öga lyfter ifrån boken,
och dagakarlens ifrån stenig jord.
Ty det är allas hvila. Mörkret rymmer,
och jordens vidder jag framför mig ser,
där människorna gå i tungt bekymmer
och söka glädjen, tills de digna ner.
De ständigt sökande, de blifvit stilla,
och utan afund se de på hvarann.
Som barn de stannat, rädda att förspilla
den dryck de bära i sin späda hand.
Omkring dem hatet slocknat ut och vreden,
naturen bidar, tyst och allvarsam.
I skogens skymning vaknar åter Eden
och sänder fridsbud ifrån stam till stam.
På dunkel himmel skrider stjärnehjorden
mot ljusa öden, lifvet andas ut,
och det är frid i himlen och på jorden,
ett saligt ögonblick, en kort minut.
Men du har tagit nålen upp och sömmar
vid lampans sken med samma flit som förr.
Mitt barn, vi drömma underliga drömmar,
när lyckan vaktar vid vår stängda dörr.
Därute talar sorlet än om öden,
som rastlöst jaga under gatans bloss,
härinne är det tyst, som hade döden
ett ögonblick, fast osedd, gästat oss.