Tor Hedberg Dikter 1896/Vinternatt
| ← Lifvet och döden |
|
Melancolia → |
Vinternatt.
I nattens klara tystnad af kristall
jag hör ett fjärran sus af anderöster,
i mörkret glindrar frostens bleka fall,
och månens smala skära står i öster.
Som glas det klang, — det var en gren som föll
af köldens hårda andehänder bruten.
Så faller ock det sköra band, som höll
min tanke inom jordens trollkrets sluten.
Och lyft af stillheten, i hvit gestalt
den genom nattens öde rymder stiger,
där himlens irrbloss blänka spöklikt kallt
och evighetens frusna gåta tiger.
Där trötta sekel ifrån zon till zon
som flingor dala på de stela vingar,
och jordens klagan, som en brusten ton
i en oändlig tystnads natt förklingar.