I och J

I K12 och framåt har jag varit ganska säker på hur J ska tolkas. (J följt av vokalljud blir J och J följt av konsonantljud blir I) I äldre texter än så har jag varit mer osäker och återgett det exakt efter texten. Jag kan ta mig lite tid imorgon och se lite hur Nathan Lindqvist har gjort när han tolkat 1526/41...

Jo, i äldre nysvenska och tidigare, före 1732, är ortografin så pass oregelbunden att det finns det alternativet att transkribera alla ställen som J. Det är kanske vanligare i äldre medeltida texter men t ex i Samlade dikter av w:Israel Holmström från 1999 utgivna av Svenska vitterhetssamfundet tycks detta följas.

(För norska WS är det här problemet sannolikt mindre eftersom norskan nästan inte existerade som skriftspråk under 1500-1700-talen)

Lindqvist återger med J överallt.

Ni får gärna korrigera texten om ni menar att den nuvarande är inkorrekt eller otydlig.