V och U

Hm, ja "tolka" är fel ordval. Vad jag menar är förstås att jag, precis som du, försöker skriva av det som det står (och inte göra någon tolkning).

Hur gör du med stora bokstäver då? "V" alltid som v eller? GVdh eller GUdh?

GVdh känns inte främmande att skriva i tidiga texter eftersom jag ser dem blanda dessa tecken så mycket. Jag har haft mina funderingar på om man hade några ljudskillnader mellan dessa två tecken öht, med tanke på detta. Jämför det engelska ordet för W med det svenska.

Engelsspråkiga säger dubbel-U medan vi säger dubbel-V.

Visst kunde w även stå för dubbel-u (eller långt u) i tidiga skrifter? Jag tänker på sådana ord som "hws" o.l. (Eller saknade man kanske "u" helt och hållet?)

I Swensk Ordabok skriver Swedberg under bokstaven V om "V vocali, som altid begynnar stafwelsen, och aldrig U"*, så han tyckte tydligen att det är skillnad på V och V. ;-)

*Och under W att den alltid är konsonant, aldrig vokal.

red: Det känns iofs lite konstigt att transkribera ordet som "GVdh", men i längden är det kanske bättre, eftersom man då inte behöver tolka [!] hur ord skall återgivas.