Trollsländan som förlovad/Kapitel 11
| ← En livsfråga |
|
Förlagsreklam → |
XI.
DET NYA HEMMET.
En ståtlig ångare ilade fram över Stilla havet. Trots den tidiga timmen rådde det liv och rörelse ombord, ty ropet »Land i sikte!» hade nått ända ned till hytterna, väckt de sovande och lockat dem upp på däck. Där kom ännu en passagerare, som dock icke måtte ha hört ropet, en ung flicka med rosiga kinder och fladdrande blont hår. Kaptenen gick henne till mötes och hälsade vänligt på henne.
— Kommer jag för sent? utropade den unga damen på engelska och såg sig nyfiket omkring. Så uttryckte hennes talande anletsdrag den största missräkning. Jag ser ju inte alls något land, sade hon. Det är ju nu som alltid annars bara vatten, ingenting annat än vatten!
Kaptenen skrattade. Endast litet tålamod, så ser vi snart land, svarade han, varpå han förde henne fram till relingen och visade henne, var Hawaiöarna, Stilla havets paradis, måste dyka upp.
I glad förväntan spejade Hilde ut över havet och försjönk mot sin vana i drömmerier. Alltså skulle den långa resan taga slut i dag, och hon skulle få återse honom, för vars skull hon lämnat allt, han som hädanefter skulle ersätta henne allt det, hon måst uppgiva i det kära gamla hemlandet.
Resan hade avlupit utan några som helst äventyr. I Newyork hade hon träffat Hugo, som visserligen var mycket förändrad men föreföll nöjd och belåten — han hade fått anställning hos en stor annonsfirma — och som några dagar senare satt henne på tåget till San Francisco.
Höga rop väckte henne upp ur hennes drömmerier, och hon blickade förväntansfullt åt det håll, kaptenen utpekat. Vid horisonten steg en mörk linje upp ur det djupblåa havet, och nu reste sig till höger en mäktig, svart krater, som hotfullt höjde sig mot himmeln.
Och strax efteråt ilade ångaren för full fart omkring Diamond Head och utefter korallrevet, som bildade en naturlig vågbrytare.
Och nu gled ankaret ner under ett ohyggligt rasslande, och tillsammans med de första tulltjänstemännen kom Enriko ombord. Han såg sig oroligt omkring, men så blev han varse den unga flickan, som ängslig och förvirrad höll sig i bakgrunden. Blek av sinnesrörelse, trädde han hastigt fram till henne. Men när Hilde blickade in i hans kära, trofasta ögon, försvann plötsligt all hennes ängslan; under tystnad kastade hon sig i hans utbredda armar och låg gråtande vid hans bröst.
— Min lilla Trollslända! sade han med sin veka röst. Min älskling! Hur skall jag kunna tacka dig för att du kommit?
Då höjde hon sitt blonda huvud och svarade, leende genom tårarna:
— Ack, Enriko, nu vet jag alldeles säkert, att mitt verkliga hem endast är hos dig.
Här blevo de avbrutna av en tulltjänsteman, som ville se Hildes bagage. Det var snart gjort, och sedan förde Enriko fästmön i land och fram till en vagn, ur vilken en vacker ung dam kom dem till mötes.
— Mrs Foster, min väns fru, som är nog vänlig att taga sig an dig, Hilde — min fästmö, miss Hermsdorf, presenterade han på engelska de båda damerna för varandra.
Under färden in i staden fäste mrs Foster och Enriko den unga flickans uppmärksamhet på alla sevärdheter, och ehuru Hilde läst mycket om Honolulu, överträffade verkligheten hennes djärvaste förväntningar.
På en tyst, bred gata stannade vagnen utanför ett vackert tvåvåningshus, som låg i en stor, vacker trädgård. Hilde såg sig omkring med förtjusning, när hon vid Enrikos arm gick igenom den.
På verandan blev hon emottagen av mr Foster, en ung amerikan med vinnande sätt, som hälsade henne hjärtligt välkommen.
Hon stannade flera dagar i det gästfria hemmet för att sätta sig in litet i de nya förhållandena.
Den femte oktober försiggick i all stillhet vigseln i engelska kyrkan i närvaro av endast några få personer. Med vemod och längtan tänkte Hilde på sina kära i det fjärran hemmet, men om hennes hjärta ville bli tungt, blickade hon endast in i sin unge makes ögon, och all sorg var med ens försvunnen.
Efter middagen körde ett blomstersmyckat ekipage fram för att föra det unga paret till deras hem. Hittills hade Enriko hemlighållit för sin brud, var det var beläget, och hon visste inte nu heller, vart det bar av.
Nu satt hon med sin hand i hans och såg sig förväntansfullt omkring.
— Vet du av, lilla Trollslända, att du åker i ditt eget ekipage? frågade Enriko.
— O, Riko, är det inte slöseri?
— Nej, älskling, du ska ha det så bra, som jag kan göra det för dig.
Hon tackade honom med blicken, och sedan åkte de vidare under tystnad ut till Waikiki, en badort belägen en engelsk mil utanför staden.
— Det är friskare här än inne i staden, förklarade Enriko på Hildes fråga.
Nu körde vagnen in i en förtjusande trädgård och stannade framför en i härlig grönska inbäddad villa.
Enriko lyfte sin unga fru ned ur vagnen och viskade i djupaste sinnesrörelse:
— Välkommen till ditt eget hem, min älskling!
Hon tryckte hans hand och trädde över tröskeln till sitt nya hem.
Sedan gingo de ut i trädgården. Med slösande ymnighet hade naturen där strött sina håvor. Mellan höga palmer grönskade och blommade buskar av sällsynt skönhet och färgprakt, och i dem sjöngo och kvittrade alla möjliga brokiga fåglar. Från trädgården ledde en trappa till en terrass, som låg alldeles invid havet.
Därifrån hade Hilde en härlig utsikt. I öster höjde sig en mörk, dyster klippa, i väster lågo hamnen och staden, i norr berget med sina leenden dalar, och framför henne utbredde sig det vida, glänsande havet, på vilket solskenet glänste och spelade i alla möjliga färger.
Under tystnad smög hon sig intill mannens arm och tackade ur djupet av sin själ Gud, att han väglett henne så nådigt och beskärt henne ett sådant härligt hem.