Två års ferier/Kapitel 18

Kapitel 18. Styrmannen från Severn

Dagarna gick utan att man såg en skymt av banditerna. Men man måste i alla fall vara på sin vakt, och Briant förbjöd kamraterna att lossa något skott eller gå för långt bort från bostaden.

November månad kom, och ännu hade inga fiender synts till. Walston och hans följeslagare hade kanske lagat sin båt och gett sig av. Eller var de kvar på ön ännu?

Det måste man få veta, och Briant fick till slut en idé. Den föreföll honom först vansinnig, men han kunde inte bli kvitt den. Planen gick ut på, att man en mörk natt skulle släppa upp draken, och att han själv skulle följa med upp i luften. Om banditerna fanns kvar på ön, skulle de naturligtvis göra upp eld under natten för att skydda sig mot kölden och de vilda djuren. Om man kom tillräckligt högt upp i luften, skulle man kunna se elden!

Briant talade om sin plan för Gordon, Sullivan och Baxter, men de skakade på huvudet.

— Jag tror inte, att draken kan bära en människa, sa Gordon.

— Och även om den kan det, hur ska du kunna hålla dej fast vid den? frågade Sullivan.

— Ja, och om en stormil kommer och sliter sönder väven, eller om linan går av — hur går det då? tillade Baxter.

— Jag har tänkt på allt, och det är nog inte så omöjligt eller farligt som det ser ut, sa Briant. Först och främst gör vi draken dubbelt så stor och prövar bärkraften genom att låta den stiga upp med en sandsäck på sextio kilo.

— Men hur ska luftseglaren kunna hålla sej fast?

— Han ska sitta i en korg, som vi binder fast under draken med starka rep.

— Precis som gondolen under en luftballong?

— Ja visst.

— Fint! Men om någonting går sönder, eller om vinden mojnar och draken störtar till marken?

— Det har jag också tänkt på, svarade Briant. Vi släpper upp draken vid stranden, då vinden blåser utåt sjön. Om någon olycka inträffar, så faller passageraren i vattnet och kan simma i land.

— Du har då tänkt på allt, sa Baxter med en beundrande blick på Briant. Jag tror säkert att det skulle gå.

— Nå, då gör vi väl ett försök, sa Gordon. Visar det sej, att planen är utförbar, så får vi sen tänka på, om någon ska göra luftfärden eller inte.

Alla nybyggarna invigdes i planen, och de tog genast itu med förberedelserna. Draken gjordes dubbelt så stor och betydligt starkare. En korg fästes med ett tio meter långt rep vid drakens tyngdpunkt. Den långa svansen togs bort, och vindspelet flyttade till stranden, där det gjordes fast ordentligt mellan två trädstammar.

När det blivit mörkt, samlades alla vid stranden och släppte upp draken med en tung sandsäck i korgen. Den höjde sig majestätiskt i luften, drog med sig korgen och försvann efter ett par minuter utom synhåll.

När linan hade löpt ut i hela sin längd började man hala in. Det blev ett ganska styvt arbete, som tog en hel timme, innan draken med korgen och sandsäcken var nere på marken igen.

— Nu ser vi, att planen kan utföras, ropade pojkarna glatt om varandra.

— Det har jag aldrig tvivlat på, sa Briant, men vem vill krypa ner i korgen och gå till väders?

— Det vill jag, det vill jag! ropade den ene efter den andre.

— Nå, det visste jag förut, att var och en av er var beredd att riskera livet, sa Briant. Men tro inte, att jag frågade, därför att jag tänkte låta någon av er sätta livet på spel. Jag har hela tiden tänkt gå upp själv.

— Det var väl det jag trodde, sa Gordon.

Men nu störtade Jacob fram till sin bror.

— Om någon ska våga livet för oss alla, så är det jag och ingen annan, ropade han.

— Du! utbrast Gordon förvånad.

— Ja, just jag. Det är min plikt mer än någon annans.

— Din plikt! Varför det?

— Därför att — därför att — ja, nu måste jag säga det! Det är jag, som...

— Jacob, Jacob! varnade Briant.

— Nej, nej, ropade Jacob snyftande, låt mej tala nu — jag vill bekänna alltihop. Ser ni, det är jag som är skulden till olyckan. Jag lossade förtöjningarna, när vi hade kommit ombord på Forward i Auckland. Och så drev fartyget ut på havet. Jag gjorde det bara av tanklöshet — på skoj — jag förstår inte vad jag tänkte på. Men jag har ångrat det så förfärligt. Kan ni förlåta mej?

Den stackars pojken grät så han skakade.

Kamraterna skockade sig omkring honom.

— Var inte ledsen, Jacob, ropade alla med en mun. Vi förlåter dej så gärna.

— Det är bra, Jacob, sa Briant allvarligt. Du har bekänt och vill nu våga livet för oss.

— Ja, det vill jag, bekräftade Jacob.

— Du har redan gottgjort allt, förklarade Sullivan. Du har gjort ditt bästa för att hjälpa oss. Och du vågade livet, när du letade efter mej och Cross i dimman. Jag förstår nu, varför Briant alltid gav dej det svåraste arbetet.

— Men jag vill ändå gå upp med draken, snyftade Jacob.

— Nej, svarade Briant bestämt, jag är koloniens ledare, och det är min plikt att gå främst i faran.

Så steg han upp i korgen och gav tecken åt de andra att släppa i väg draken.

I nästa ögonblick lyftes korgen upp i luften av den kraftiga draken. Linan löpte ut, och snart var såväl korg som drake försvunna i den mörka rymden.

Briant hade kommit ungefär fem hundra meter upp i luften, då linan blev stram och draken hejdades på sin färd. Korgen svängde fram och tillbaka för den friska brisen. Briant såg sig omkring i alla riktningar. Under honom låg den stora ön insvept i mörker. Endast otydligt kunde han urskilja havet.

Plötsligt glimmade en ljuspunkt i skogen åt öster. Den växlade i storlek och klarhet, men att det var en lägereld förstod pojken genast. Skurkarna var alltså kvar på ön.

När Briant hade fått visshet, gjorde han tecken att kamraterna skulle hala ner draken.

Pojkarna började genast hala in. Det blev nu liksom förra gången mycket arbetsamt, för vinden var ganska stark. Först efter en dryg timmes ansträngningar hade korgen kommit ner på ett avstånd av omkring trettio meter från marken.

Då inträffade en fruktansvärd olycka. Den för hårt spända linan brast, och såväl draken som korgen fördes av den hårda vinden ut över sjön.

Pojkarna på stranden uppgav ett rop av förfäran, och Jacob började snyfta. Alla stirrade skräckslagna ut över sjön.

Men efter en stund hördes ett plaskande, och Briant kom simmande. Strax därpå steg han upp på stranden fullkomligt oskadad. När linan brast och draken sänkte sig, hade han hoppat i sjön.

När glädjen hade lagt sig, sa Briant:

— Walston och hans anhang finns kvar på ön. De har tänt en eld vid östra stranden.

— Nå, då vet vi, vad vi har att rätta oss efter, sa Sullivan. Vi får bara inte tappa modet.

Ett par veckor gick, utan att något särskilt hände. Pojkarna var dock ständigt på sin vakt. Stora stockar släpades fram för att bomma till dörrarna, och skeppskanonerna ställdes upp i skottgluggar, som vette utåt sjön.

Några banditer hördes emellertid inte av, men i slutet av november fick de ett nytt bevis för, att de fortfarande var kvar på ön, och att de till och med hade varit i närheten av Sjömansgrottan. Det var en avbiten kritpipa, som låg i gräset en bit från bostaden, och den färska tobaken i piphuvudet visade, att det inte var längesedan den tappades. Kitty kände igen pipan. Det var Walstons.

Från den stunden blev pojkarna dubbelt så vaksamma. De kunde ju vänta ett anfall vilket ögonblick som helst.

En dag i slutet av november rådde tryckande värme. Luften var så kvalmig och tung, att man knappt kunde andas. Det drog tydligen ihop sig till åska, och alla nybyggarna stannade därför inne i bostaden.

Ungefär klockan tio på kvällen började ovädret. Blixtarna ljungade i ett, och åskan dånade med skräll på skräll. De minsta, som redan hade gått och lagt sig, drog täckena över huvudet och darrade av rädsla. Det var dock ingen fara, för bostadens tjocka stenväggar var starka nog att skydda mot blixten.

Vid midnatt började åskdundret avta, men i stället kom en våldsam regnskur, och luften blev svalare.

Pojkarna tänkte just gå och lägga sig, då någonting inträffade.

Pan sprang plötsligt till dörren och morrade ilsket.

— Vad kan det betyda? undrade Gordon.

Hunden blev allt oroligare, reste sig på bakbenen och krafsade på dörren, medan han skällde ursinnigt. Gordon försökte förgäves lugna honom.

Ovädret var över, och det måste därför vara något särskilt som oroade hunden.

Plötsligt hördes ett gevärsskott i närheten, och pojkarna stirrade förfärade på varandra.

— Nu är banditerna här, sa Gordon.

— Alle man på sina poster! ropade Briant.

De större pojkarna grep sina gevär och lyssnade spänt. De minsta steg upp och klädde på sig.

Ett par minuter förflöt under andlös tystnad. Bara Pans skall som ekade i grottan.

Då hördes en ångestfull röst utanför dörren:

— Hjälp, hjälp!

Kitty lyssnade med återhållen andedräkt. Nödropet upprepades samtidigt som det bultade häftigt på dörren.

— Det är han! ropade Kitty.

— Han? Vem? frågade Briant.

— Styrman Evans! ropade Kitty strålande av glädje. Släpp in honom!

Två års ferier av Jules Verne