Två års ferier/Kapitel 11

Kapitel 11. Vintern på Shermanön

Natten gick utan att någonting hände. Men då pojkarna nästa morgon började arbetet med väggen, hördes det hemska tjutet igen.

— Jag slår vad om att det är Pan, som är inne i berget, sa Briant plötsligt.

— Men hur skulle han ha kommit dit? frågade Sullivan.

— Och vi hörde ju skriket inne i berget, innan Pan sprang ut, tillade Baxter.

— Jag tror i alla fall, fortsatte Briant, att Pan på någon okänd väg har kommit dit och blivit instängd. Jag ska ropa på honom.

Han satte munnen alldeles intill väggen och skrek så högt han orkade:

— Pan! Pan!

Ett häftigt hundskall kom som svar från andra sidan väggen.

— Det är Pan, ropade Gordon glad. Jag känner igen skallet.

Nu började alla hugga med ännu större iver, och framemot kvällen hade man kommit ett par meter djupare in i väggen. Vid en kraftig stöt, som Gordon gjorde med ett järnspett, lossnade ett stort block och föll inåt. En kvav, unken luft strömmade emot honom, och Pan hoppade genom öppningen.

Briant och Sullivan riktade genast bössorna mot det svarta hålet. Men ingenting misstänkt hördes därifrån. Pan sprang till vattenkrukan och drack häftigt. Stackars kräk! Han hade varken fått vått eller torrt på två dygn. Sedan hoppade han upp på än den ene, än den andre och tjöt av glädje.

Briant tände en lykta och kröp in genom öppningen. Sullivan, Gordon, Baxter och Wilcox följde tätt efter med laddade revolvrar. De stod nu i en grotta, likadan som den de bodde i, bara något djupare.

Plötsligt stötte Wilcox foten emot något mjukt föremål. Vid det svaga skenet från lyktan såg han, att det var en död schakal.

Gåtan var löst. Det första skriket hade kommit från schakalen. Den hade på något oförklarligt sätt kommt in i hålan utan att kunna hitta ut igen. Pan hade sedan på samma väg kommit dit och bitit ihjäl schakalen, och så hade inte han heller kunnat hitta tillbaka. Men hur hade de båda djuren kommit in i grottan?

Briant lyste med lyktan utmed alla väggarna. I ena hörnet såg han då ett hål, som tycktes vara mynningen till en liten gång. Men då han lockade till sig Pan, vek hunden förskräckt från hålet, och det gick inte att få honom ens i närheten av det.

Pojkarna skyndade ut i det fria för att leta rätt på ingången till hålan. Efter en lång stunds sökande hittade de också en ingång, men den var igentäppt av ett ras strax innanför mynningen.

Nu förstod de alltihop. En sten, som hade lossnat och fallit ner i gången, när schakalen sprang in, hade hindrat den att komma ut igen. Det var därför den hade tjutit och jämrat sig. Hunden hade kunnat krypa förbi hindret, men då hade jordraset inträffat, som fullkomligt stängt in de båda djuren. Det var bullret av detta ras, som pojkarna hade hört alldeles efter det att Pan försvunnit.

Det var riktig tur att de hade upptäckt den andra bergshålan, för nu kunde bostaden lätt bli dubbelt så stor. Pojkarna skyndade sig att göra i ordning det nya rummet. På den vägg som vette utåt högg Baxter upp ett litet fönster. Hålet på väggen mellan de båda grottorna utvidgades och försågs med en dörr. Därpå flyttades sängarna och en del husgeråd in i det nya rummet, som man tänkte ha till sov- och arbetsrum och gav det stolta namnet "salongen". Det andra rummet skulle bli kök, matsal och förrådskammare.

Vädret blev allt kallare för var dag. Pojkarna arbetade på att förbättra sin bostad. Små glasfönster, som de hade tagit med från skonaren, sattes in i fönsteröppningarna, och en liten kamin flyttades in i salongen, för att bostaden skulle kunna hållas varm. En särskild utgång högg man genom ytterväggen till det nya rummet, och där bredvid grävdes två källare. I den ena förvarades ammunitionen och i den andra matvarorna.

En kväll i mitten av juni satt pojkarna som vanligt och pratade i salongen. Då föreslog Sullivan, att de skulle ge namn åt alla de märkligaste platserna på ön. Det var alla genast med på. Själva ön, bostaden och den bukt där skeppet strandat, hade ju redan döpts. Nu gällde det att hitta på namn åt andra kända platser, och var och en ansträngde sig.

Efter flera förslag enades man om att kalla floden Zeelandsfloden. Sjön fick heta Föräldrasjön. Den närmast liggande skogen döptes till Bokskogen, och den, där man sett alla strutsarna, fick namnet Strutsskogen. Bergsträckningen utmed Forwardbukten kallades Aucklandsbergen, och den klippa varifrån Briant trott sig upptäcka ett hav i öster, gav man namnet Falska sjöklippan.

Då nybyggarna ett par dagar senare åter satt i salongen, framkastade Briant, att kolonien borde välja en ledare, anförare eller guvernör, vad man nu ville kalla honom. Det tilltalade särskilt de yngsta, och de föreslog ivrigt Briant. Men Briant som visste hur avundsjuk Sullivan skulle bli, sa bestämt emot förslaget.

— Gordon är den förståndigaste av oss, sa han. Honom väljer vi.

— Men inte för alltid, ropade Sullivan, som önskade att själv en gång bli vald. Jag föreslår, att anföraren väljs på ett år bara.

Sullivans förslag antogs. Valet utföll så, att Gordon fick alla rösterna utom sin egen, vilken han gav Briant.

— Jag tackar er hjärtligt för förtroendet, sa han. Själv skulle jag helst ha önskat, att Briant blivit vald, men då ni nu har utsett mej, så ska jag göra mitt bästa.

— Leve vår anförare Gordon! ropade Briant, och alla andra utom den surmulne Sullivan hurrade högt och ljudligt.

Vintern varade från maj till början av september. Kölden var ibland så bitande, att pojkarna inte tordes sticka näsan utanför dörren. Men därför var de ingalunda sysslolösa. Gordon anordnade studiekurser, och de äldre pojkarna fick vara lärare för de yngre.

Förutom läsningen hade kolonisterna åtskilligt att sköta inomhus: matlagning, eldning, städning, tvätt och klädvård. Arbetet utomhus bestod mest i att skotta snö på vägarna, jaga och skaffa bränsle. För att slippa bära ved och ris hittade pojkarna på att göra en enkel släde av ett gammalt bord. Ibland användes den också till kälkåkning.

På söndagsförmiddagen höll de en liten gudstjänst i salongen, och på eftermiddagen brukade de promenera. På kvällen pratade pojkarna eller läste roliga böcker.

— Är det inte konstigt, sa Cross en dag, vilket värde gudstjänsten har fått för oss här i ensamheten. Förr tyckte jag alltid, att en predikan bara var någonting tråkigt. Och om jag längtade efter söndagen, så var det för att jag hade lov från skolan. Nu längtar jag hela veckan efter vår lilla gudstjänst.

— Ja, sa Briant allvarligt, det gör vi nog alla. Och det är nog så, att det mest är i nöden, som man behöver Guds ord.

Vintern började närma sig slutet. Vädret blev mildare, snön smälte, och isen bröt upp. Våren var i antågande. Den 10 september seglade de sista isflaken utför floden, och då var det jämnt ett halvår sedan Forward strandade på Shermanön.

Två års ferier av Jules Verne