Två års ferier/Kapitel 4

Kapitel 4. Det okända landet

När skonaren strandade, borrade sig kölen ner i sanden, och fartyget låg tillsvidare tämligen säkert. Däcket var illa åtgånget, men fartygets inre var oskadat, så pojkarna kunde bo ombord. Men vid nästa storm skulle skonaren säkert slås i spillror, och det var därför nödvändigt att de snarast förde i land förrådet och letade upp en bostad.

Lyckliga över den underbara räddningen gick alla i land. Det gällde nu att först undersöka den närmaste trakten och ta reda på om landet var bebott.

— Hittar vi bara en håla eller grotta, där vi kan vara, så spelar det inte så stor roll om det bor människor här eller inte, sa Briant.

— Jag tror det finns en grotta i bergväggen därborta, sa Gordon. Kom, Briant, så går vi dit!

— Ska vi ta vapen med oss? frågade Briant.

— Ja, för säkerhets skull. Det kan ju finnas fientliga vildar här!

De båda pojkarna gav sig i väg bort mot den höga bergväggen. Framför den växte tät skog, som det inte var lätt att tränga igenom. Här och där måste de klättra över väldiga trädstammar, som vräkts omkull av stormen, men någon människoboning syntes inte till.

Skogen blev allt tätare, ju längre de trängde in i den. Men efter en stund hann de fram till bergväggen. Den var så brant, att det var omöjligt att klättra uppför den, och någon grotta kunde de inte se.

För att komma vidare upp till höglandet måste de därför gå runt bergväggen. Briant och Gordon vandrade under en halvtimme åt söder och kom till en liten flod, som flöt ner mot havet genom en trång klyfta i berget. Skogen sträckte sig fram till floden, men på andra sidan om den var landet flackt och sumpigt.

Pojkarna gick nedslagna tillbaka till fartyget och alla beslöt att tills vidare stanna kvar ombord.

Det var en lycka i olyckan, att Forward hade kastats så långt upp på stranden. Nu kunde de ganska lätt föra i land allt vad de behövde.

— Om vi kan hitta en bostad på land, som är nästan lika bra som Forward, sa Briant, så har vi verkligen tur. Men det ser mörkt ut.

Moko, som var den ende som kunde laga mat blev utsedd till kock. Han stekte skinka och ägg, och aldrig hade väl en måltid smakat så underbart. Pojkarna blev så uppmuntrade och livliga, att ingen som sett deras upptåg och hört deras skratt skulle ha trott, att de var skeppsbrutna, som drivit i land på en obebodd kust.

Men en av dem deltog inte i den allmänna munterheten. Den som annars brukade vara den gladaste av dem alla, Jacob Briant, hängde nu med huvudet och var tyst som muren. Ingen kunde fatta, vad som gick åt honom.

Fullkomligt dödströtta gick sedan alla till kojs utom Briant, Gordon och Sullivan, som i tur och ordning skulle hålla vakt under natten.

Tidigt nästa morgon tog de itu med arbetet.

Fartyget var utrustat med proviant för ett par månader, men hur skulle det gå sedan?

— Vi måste hushålla med maten, sa Gordon, och därför får vi så fort som möjligt gå på jakt.

— Ja, inföll Briant. Men jag kunde inte upptäcka något matnyttigt vilt i går. Kråkor och sjöfåglar har jag inte lust att leva på.

— Kan vi inte leta efter ägg bland klipporna? frågade Baxter.

— Jo, ropade Costar ivrigt. Jag gillar att plocka ägg, och så smakar det så härligt.

— Det var ingen dum idé, Baxter!

— Och vi kan göra metrevar och fiska, föreslog Webb.

— Javisst, utmärkt, sa Gordon.

Han hade själv redan tänkt på fiske men ville låta Webb tro att han kom på det först.

Förslaget att fiska mottogs med förtjusning.

— Vem vill följa med? frågade Webb.

— Det vill jag, det vill jag, ropade den ene efter den andre av de yngre, som inte förstod, att fisket här var besvärligt.

— Men det är inte så lätt som ni tror, sa Briant.

— Det gör ingenting, skrek lille Dole. Vi ska göra så gott vi kan.

— Det är bra. Alla ni yngre får gå ut och fiska, medan vi äldre stannar här och gör en förteckning över vad som finns på fartyget.

— Utmärkt, sa Gordon. I väg med er nu, men ta Moko med er! Han är mera van vid sådant arbete. Vill du gå med dem, Moko?

— Ja gärna!

— Men se noga efter pojkarna!

— Ja, var inte orolig!

— Vill inte du också följa med, Jacob? frågade Briant sin bror.

Men Jacob skakade på huvudet och kröp tyst in i en vrå.

Jenkins, Dole, Costar och Iverson gav sig alltså i väg under Mokos ledning och gick ut på klipporna, som nu var torra. De hoppade glatt omkring och samlade ett stort förråd av krabbor, musslor, ostron och andra ätbara skaldjur.

Under tiden sysslade de andra med att undersöka och göra en förteckning över fartygets förråd. Sullivan, Cross, Webb och Wilcox åtog sig att gå igenom vapen, ammunition, kläder, toalettsaker, husgeråd och verktyg. Briant, Garnett, Baxter och Humbert räknade över livsmedlen, och Gordon skrev upp allting i sin anteckningsbok.

Till deras stora glädje fanns en mängd användbara saker på fartyget, bland annat en väldig packe segelduk och en massa trossar, linor och snören.

Det fanns åtta jaktgevär, ett flintlåsgevär och ett dussin revolvrar med ammunition. Till fartygets båda kanoner fanns kulor och kartescher. Dessutom hittade de ett stort antal raketer, som kunde bli till nytta, om några av pojkarna förirrade sig i skogen och inte hittade tillbaka till fartyget.

Vidare fanns det flera nät, metspön och metrevar, husgeråd och kökssaker. Varma kläder var det gott om, och de kunde komma väl till pass, om de skulle bli tvungna att övervintra här. Om platsen låg på samma breddgrad som Nya Zeeland, kunde vintern bli sträng.

En barometer, en termometer, två skeppsur, tre kikare och tre kompasser samt en förbandslåda kunde också komma till användning. I verktygsförrådet fanns det knivar, borrar och tänger m. m. samt flera lådor med spik och skruvar. Ett ställ signalflaggor samt sjökort fanns också ombord.

Sullivan stötte på ett föremål, som han glatt överraskad visade för sina kamrater. Det var en liten båt av gummi, som var hopfällbar, så att den kunde bäras som en kappsäck.

Fartygets bibliotek innehöll flera geografiska, historiska och naturvetenskapliga arbeten, berättelser och reseskildringar samt en kartbok över alla världsdelar.

Ombord fanns också vin och spritvaror samt några tunnor öl.

— Vad i all världen ska vi göra med de här? frågade Humbert.

Baxter föreslog, att man skulle kasta alltihop över bord, men Briant invände, att man inte hade rättighet att förstöra kaptenens egendom, som han borde återfå om fartyget blev räddat. Och spriten kunde bli till nytta vid förkylning.

— Du är visst en riktig läkare, sa Baxter till Briant. Vi låter väl otyget vara då. Du får bli vår apotekare!

— Kör för det! Men jag lämnar inte ut en droppe annat än på recept, förstår du.

— Vem ska skriva recepten då?

— Briant naturligtvis — åh förlåt, doktor Briant. Skriv nu upp de där flaskorna i din bok, Gordon!

— Nå, men här har vi då en sak, som vi absolut inte har någon nytta av, ropade Briant och visade på ett litet skrin, som hade stått på en hylla i kaptenens hytt.

— Vad är det för någonting? frågade Baxter.

— Det är kassaskrinet. Pengar har vi ingen användning för, om vi inte skulle kasta smörgås med silverslantarna och göra strutar av sedlarna.

— Åh, vem vet? inföll Gordon. Kommer ett fartyg hit och hämtar oss, är det ju bra om vi kan betala biljetterna.

De beslöt att ta vara på skrinet.

Klockan var närmare tolv, då pojkarna kom tillbaka från fisket. De hade med sig en riklig fångst av musslor, krabbor och ostron, och Moko skyndade sig genast att laga middag. Under tiden berättade de andra för Briant, att de hade sett en massa vilda duvor bland klipporna och träden i skogen. I deras bon kunde de säkert hitta massor av ägg.

— Åh, skrek Sullivan förtjust. Finns det duvor här, så ska vi minsann jaga.

Jakt var det enda arbete, som "lord Sullivan" ansåg fint nog!

— Vill ni gå med? frågade han Webb och Cross.

Ja, det ville kamraterna gärna, och så bestämde de att jaga duvor nästa dag.

— Men skjut inte för många, sa Briant. Då flyger resten härifrån, och förresten måste vi spara på ammunitionen.

— Oroa dej inte i onödan, sa Sullivan högdraget. Det är inte första gången jag håller i en bössa, och vi behöver inte dina förmaningar.

Den natten var det Baxters och Wilcox tur att hålla vakt på fartyget. De gick fram och tillbaka på däcket och pratade om sin underliga situation. Båda var överens om, att det hade varit en rolig dag. Men när de talade om sina föräldrar och hur oroliga och förtvivlade de måste vara, fick de tårar i ögonen. Åh, om de ändå kunde skicka bud, att de alla levde och hade det bra! Men det var ju omöjligt.

Och så kom tanken på framtiden. Hur skulle det gå för dem alla, om landet var obebott och inget fartyg kom till deras kust? Livsmedlen skulle förr eller senare ta slut. Och var skulle de bo, om skonaren slogs sönder av stormarna?

Ja, det såg sannerligen mörkt ut för de stackars skeppsbrutna, och de såg oroligt upp mot himlen. Där lyste en klar stjärna så milt och vänligt mot dem, att det nästan såg ut, som om den velat säga:

— Tappa inte modet, Gud ska hjälpa er!

De båda pojkarna kände sig uppmuntrade av tanken och vandrade fram och tillbaka, tills det började ljusna i öster. Snart blev det full dager, och solens lysande röda klot höjde sig sakta över horisonten.

Två års ferier av Jules Verne