←  Kapitel 9
Två års ferier
av Jules Verne
Kapitel 11  →


Kapitel 10. I sjömansgrottan

redigera

Så snart flotten hade blivit ordentligt förtöjd, började alla bära i land de nödvändigaste sakerna. Det gick raskt och livligt undan, och pojkarna njöt vid tanken på att få tak över huvudet och varm mat. Dole flög som en tätting mellan flotten och grottan, Jenkins och Iverson slog kullerbyttor, när de inte hade något att bära, och Humbert trallade en glad visa. Men lille Costar var tyst och trumpen, för han var så hungrig.

— Får vi inte middag snart? frågade han Moko.

— Den får vi klara oss utan i dag, blev svaret. Nu har vi annat att göra, men i kväll ska du få en härlig supé, ditt lilla matvrak. Då ska vi steka rapphönsen.

— Tänd en lykta, sa Briant till Moko. Vi ska göra i ordning i grottan.

Med Briant och Sullivan i spetsen tågade allihop in i grottan, som blev nästan fullpackad.

— Usch, vad trångt det är, ropade Wilcox. Här kan man ju knappt röra sej.

— Ja, det var en ruskig rävkula, instämde Webb. Var ska vi ligga, och var ska vi äta?

— Skrik lagom! ropade Briant förargad. Ni kan väl inte vänta er en lyxvåning med sovrum, matsal och salong.

— Men man ska väl åtminstone ha plats att sitta, skrek Wilcox. Och var ska Moko laga maten?

— Här utanför, svarade Moko.

— Nej, det går inte bra, sa Briant. Vi får flytta in den lilla spisen.

— Ska vi laga maten här, där vi ska sova? frågade Sullivan och rynkade på näsan. Usch, så otrevligt!

— Det går inte på annat sätt, svarade Gordon. Vi får lägga bort de förnäma fasonerna nu, Sullivan. Och förresten kan vi behöva lite värme härinne.

Därmed var den lilla tvisten slut. Pojkarna placerade några bockar mitt på golvet, och över dem lades en lös bordsskiva. En vit duk breddes ut på bordet. Under tiden hade Moko tänt en eld vid grottans ingång och stekt de läckra rapphönsen. Snart satt alla tätt packade kring bordet och åt med strykande aptit.

Men hur skulle alla få plats att ligga? Ja, det blev ingen annan råd än att bära ut bordet och ställa sängarna tätt intill varandra på golvet. På det sättet fick alla sovplats utom Sullivan och Wilcox, som skulle vakta vid grottans ingång under natten.

Under de följande dagarna flyttades alla sakerna från flotten. Bara det allra nödvändigaste fick plats i grottan. Resten staplades upp utanför och täcktes med segelduk, till dess man hade hunnit bygga ett skjul av flottens timmer.

Man måste ordna en rökgång från spisen inne i grottan, och det var inte lätt. Men den händige Baxter borrade ett hål för spisröret genom kalkväggen, så att röken kunde ledas ut i det fria.

En dag gjorde Sullivan, Webb och Wilcox en jaktutflykt i skogen. Då hittade de flera gropar, täckta med ett lager av multnade grenar och kvistar. Det var fallgropar, som den döde sjömannen hade grävt för att fånga villebråd. På botten av en grop låg också skelettet av ett djur.

— Men varför har inte flera djur fallit i groparna efter sjömannens tid? undrade Wilcox.

— Därför att riset har torkat, så att djuren kan se groparna, svarade Sullivan.

— Då kan vi ju lägga nytt ris över dem, föreslog Webb.

— Ja visst, svarade Sullivan, då hamnar kanske några harar eller rådjur i fällan.

Man täckte därför groparna med friska grenar. När Briant, Wilcox, Webb, Cross och Humbert några dagar senare kom till fallgroparna, hörde de hesa skrik därifrån.

Vad kunde det vara för djur? Briant tittade försiktigt ner i gropen och såg en jättestor fågel — en struts.

— En sån baddare! ropade Cross. Det är synd att skjuta honom, men strutskött är gott.

— Jag tycker vi ska försöka ta upp honom levande, sa Briant.

— Ja, och så tämjer vi honom, tillade Humbert förtjust. Tänk, vilken bra ridhäst vi skulle få.

— Vill du rida på honom, så gärna för mej, jag gör det inte, sa Webb. Men hur ska vi få upp honom?

— Det ska du få se, svarade Wilcox, tog av sig jackan och klättrade ner i gropen.

Strutsen såg förskrämd på inkräktaren men kunde inte komma undan. Wilcox kastade jackan över huvudet på honom och band ihop hans ben med en repstump. Med förenade krafter lyckades pojkarna sedan dra upp den stora fågeln ur fällan. I triumf blev den förd till Sjömansgrottan och bunden vid ett träd. De matade den med saftiga knoppar, rester från köket och maskar och andra smådjur, som de minsta pojkarna var ivriga att fånga åt honom.

Snart blev strutsen så tam, att man kunde leda omkring honom vid en liten kedja. Men ännu vågade ingen försöka rida på honom. De ville vänta, tills han hade blivit fullkomligt tam.

— Om Humbert kan rida på strutsen, så kan väl jag också få försöka, sa Costar en dag.

— Tycker du det, sa Briant skrattande. Nej, det är nog bäst du håller dej till sköldpaddorna. Dem är du ju van vid, och de håller sej åtminstone på marken.

— Gör inte strutsen det då? frågade Costar förvånad.

— Nej, min gubbe lilla. Han ger sej nog av upp i luften emellanåt, och det kunde hända, att du skrapade näsan mot månen.

— Usch! Då låter jag hellre Humbert få ha honom ensam.

De närmaste dagarna förflöt i lugn och ro. När alla sakerna kommit i ordning på sina bestämda platser, fanns det inte så mycket att sysselsätta sig med. Och när pojkarna fick mindre att göra, började de lida av hemlängtan.

— Det måste bli ett slut på det här, sa Gordon en dag. Vi måste hitta på något att göra. Arbete är det bästa medlet mot bekymmer.

— Det har du nog rätt i, sa Sullivan, men vad kan vi ta oss för med annat än att jaga, lappa kläder och skaffa bränsle?

— Jo, vi ska studera och undervisa varandra. På det sättet blir det inte så enformigt.

— Ja, och så måste vi också tänka på att göra grottan större, sa Briant.

Gordons förslag väckte förtjusning hos alla nybyggarna — som de skeppsbrutna numera kallade sig. Ett schema gjordes upp och tiden indelades så, att man under vissa timmar skulle arbeta på grottans utvidgning och under andra timmar läsa högt för varandra ur de lärorika och underhållande böcker som hade funnits på Forward.

De knackade ut ingången till grottan, så att man kunde gå rak och obehindrad genom den, och satte upp två dörrar, som hade tillhört skonarens kajuta. Sedan tog de itu med grottan. Med järnspett och hackor, hammare och mejslar slog de större pojkarna bort kalkstenen på grottans ena vägg, medan de mindre bar bort gruset.

Efter en veckas arbete hade utrymmet ökats med några meter, och de tänkte fortsätta tills grottan blev dubbelt så stor som förut. På väggen, som vette mot floden och var tunnare, hade Gordon huggit upp ett fönster, så att dagsljuset kom in i bostaden.

Tiden gick på detta sätt mycket fortare, och pojkarna var vid gott mod. Men en eftermiddag inträffade en händelse, som gjorde dem ganska ängsliga.

Briant arbetade på den inre väggen, då han plötsligt avbröt sig.

— Det är någon som skriker inne i berget! utbrast han. Alla tystnade och spetsade öronen. Ja, verkligen, inne från berget hördes dova skrik och tjut, avbrutna av hesa rosslingar.

— Vad kan det vara? undrade Moko förfärad.

— Det måste finnas någon levande varelse där, sa Briant.

De yngsta pojkarna började darra av rädsla. Pan, som hade legat och halvsovit, rusade upp och hoppade mot väggen, medan han tjöt och skällde ursinnigt. Därefter försvann han ut genom dörren. Hans skall hördes utanför grottan, sedan kom ett brak som om en bergvägg rasat. Så blev det tyst.

Men efter några sekunder hördes åter skriket inifrån berget. Det lät som dödsskrän, blandade med ilskna morrningar. Så kom ett hemskt stönande, och sedan blev allt tyst igen.

Pojkarna lyssnade andlöst, och de minsta kröp tätt intill varandra. Vad hade hänt? Vad kunde det vara för buller, och varifrån kom det hemska skriket?

Efter en stund sprang alla ut, men de kunde inte upptäcka någonting ovanligt. De letade överallt för att se, om ett stenblock eller en jordhög hade rasat, och den ene efter den andra ropade högljutt på Pan. Men allt var som förut, och Pan var borta. Underliga till mods gick pojkarna in igen. Ingen fortsatte den dagen med arbetet på väggen. När natten kom, gick alla till sängs efter att ännu en gång ha varit ute och ropat på Pan förgäves.

Då pojkarna nästa morgon åter tog itu med arbetet på kalkväggen, hördes det underliga ljudet från berget igen. Nu lät det mera som ett klagande tjut. Alla lyssnade, men det besynnerliga ljudet kom så långt inifrån berget, att man inte kunde avgöra, om det kom från en människa eller ett djur.

— Det måtte finnas en grotta till längre in i berget, sa Briant, och det verkar som om en levande varelse vore instängd där.

— Borde vi inte sluta upp med arbetet? frågade Cross.

— Nej, sa Briant. Vi ska tvärtom försöka komma till den där andra grottan så fort som möjligt. Om det är någon därinne, så måste vi hjälpa honom.

— Men om det är ett troll därinne, ropade Costar förskräckt.

— Eller rövare, tillade Jenkins.

— Eller farliga djur, inföll Garnett.

— Då skjuter vi dem, svarade Gordon lugnt.

— Ja, nickade Briant. När väggen är genombruten, ställer vi oss på vakt vid öppningen med laddade bössor. Vi måste få reda på vad det är, annars kan vi aldrig känna oss lugna.

Hela dagen arbetade de på väggen med fördubblad iver. Då och då hördes det underliga tjutet, som blev allt starkare, ju mer de arbetade sig in i väggen.

Under tiden strövade några av pojkarna omkring och letade efter Pan. Men inte ett spår av hunden kunde upptäckas, och fulla av oro gick pojkarna och lade sig, när kvällen kom.