Unga kvinnor/Kapitel 06
← Grannsämja |
|
Amys Förödmjukelsens dal → |
SJÄTTE KAPITLET.
Betty finner palatset Prydelig.
Det stora huset på andra sidan häcken var också ett palatset Prydelig, ehuru det gick någon tid innan alla systrarna kommo in där, och Betty tyckte det vara ett svårt prov att passera lejonen. Gamle herr Laurence var det största av dem, men sedan han sagt något roligt eller vänligt åt var och en av flickorna, var ingen av dem rädd för honom mer än den blyga Betty. Det andra lejonet var den omständigheten att de voro fattiga och Laurie rik, vilket gjorde att de drogo sig för att ta emot bevis på en välvilja, som de ej kunde återgälda. Men inom kort funno de att det var herr Laurence som ansåg sig stå i skuld hos dem och ej kunna göra nog för att visa sin tacksamhet för fru Marchs moderliga vänlighet mot Laurie, deras angenäma sällskap och den trevnad gossen kände i deras anspråkslösa hem. Detta gjorde att de snart läto stoltheten fara och besvarade vänlighet med vänlighet utan att räkna över vem som därvidlag var den frikostigaste.
Det var ej brist på glädje och trevnad, ty den nya vänskapen växte såsom gräset om våren. Alla tyckte om Laurie, vilken i enrum anförtrodde sin informator att systrarna March voro riktigt präktiga flickor. Med denna vinnande iver som utmärker ungdomen slöto systrarna en ring omkring den ensamme gossen, som oemotståndligt fängslades av de okonstlade flickornas oskyldiga sällskap. Då Laurie aldrig erfarit vad det vill säga att ha vare sig mor eller syster, var han i hög grad mottaglig för det inflytande flickorna March utövade på honom, och deras arbetsamhet och iver kom honom att skämmas över det sysslolösa liv han förde. Nu hade han blivit trött vid sina böcker och fann umgänget med människor så intressant, att herr Brooke såg sig tvungen att klaga för herr Laurence över lärjungen som beständigt skolkade och sprang över till Marchska familjen.
— Betyder ingenting, låt honom få ledigt ibland, han får väl taga skadan igen sedan, sade den gamle herrn. Den snälla frun i huset på andra sidan häcken säger att han läser för mycket och behöver vara tillsammans med jämnåriga, roa sig och vara i rörelse. Jag misstänker att hon har rätt och att jag har skämt bort gossen som om jag vore hans farmor. Låt honom göra som han vill så länge det roar honom; han kan inte komma in på några dåliga vägar i det lilla nunneklostret därborta, och fru March gör mer för honom än vi kunna.
Det var en lycklig tid som nu följde med lekar och tablåer, slädpartier och skridskoåkningar, trevliga kvällar i den gamla salongen samt ibland påhälsningar i det stora huset. Margret kunde gå till orangeriet när hon ville och fröjda sig åt dess blommor; Hanna kastade sig begärligt över det nya biblioteket och narrade med sin kritik herr Laurence att skratta; Amy ritade av tavlorna och Laurie spelade värd i huset på det mest älskvärda sätt.
Ehuru Betty så gärna skulle velat sätta sig ned vid pianot, kunde hon ej taga mod till sig och gå över till »Välsignelsens boning», som Margret kallade det stora huset. Då hon en gång kom dit med Hanna, möttes hon av så bistra blickar ur den gamle herrns ögon — vilken icke visste att hon var skygg av sig — och ett så ljudligt »hä!» att hon, skälvande i alla leder, tog till flykten och förklarade sig aldrig mer vilja återvända dit, ej ens för pianots skull. Hennes fruktan kunde ej övervinnas varken genom övertalning eller lockelser, tills slutligen saken på något mystiskt sätt kom till herr Laurences öron och han grep sig an med att ställa allt till rätta. Under ett av de korta besök han ibland gjorde hos fru March ledde han samtalet på musik och berättade om stora sångare och sångerskor som han hört samt berättade många så intressanta drag om dem, att Betty omöjligt kunde längre sitta kvar i sitt hörn utan smög sig allt närmare och närmare den gamle herrn, liksom om han förhäxat henne. Hon stannade bakom ryggen på hans stol och lyssnade, med sina stora ögon vidöppna och kinderna i brand under intrycket av denna ovanliga föreläsning. Låtsande som om Betty ej funnits inne i rummet, talade herr Laurence vidare om Lauries läsning och lärare och sade därvid till fru March liksom om han fått en idé:
— Gossen försummar sin musik nu för tiden, och det är jag ganska belåten med, ty han var på väg att bli vurmig. Men pianot far illa av att inte begagnas. Vill inte någon av edra flickor springa över ibland och spela litet, så att det håller stämningen?
Betty tog ett steg framåt och knäppte hårt ihop sina händer för att icke klappa i dem av förtjusning, vilket hon kände sig frestad till, och tanken att få spela på det härliga instrumentet var nära att kväva henne.
Innan fru March hann svara, fortfor herr Laurence leende och med en liten mystisk nickning: — De behöva varken se eller tala med någon utan kunde passa på någon stund, då jag stängt in mig i mitt arbetsrum i andra ändan av huset. Laurie är nästan jämt ute, och ingen av tjänstfolket finns i närheten av salongen efter klockan nio.
Nu steg herr Laurence upp liksom för att gå, och Betty ämnade just tilltala honom, ty hans sista ord voro alldeles i hennes smak.
— Var god och tala om för de unga fröknarna vad jag sagt, och vilja de inte komma, ja, då kan jag inte hjälpa det.
Nu smögs en liten hand in i hans, och Betty såg upp i hans ansikte med ett par ögon som strålade av glädje och tacksamhet, då hon på sitt allvarliga men likväl blyga sätt sade:
— Jo, det vilja de visst, mycket, mycket gärna!
— Är det ni som är så kär i musik? frågade han utan att denna gång låta höra något avskräckande »hä!» och såg mycket vänligt ned på henne.
— Det är jag som heter Betty. Jag tycker så rysligt mycket om att spela, och jag skall komma över, om det är riktigt säkert att ingen hör på mig eller blir — störd, tillade hon, fruktande att ha yttrat något opassande och darrande över sin egen djärvhet.
— Inte en själ, mitt barn! Huset är tomt halva dagen! Kom därför och trumma på så mycket ni vill, jag blir er bara tacksam.
— Vad ni är snäll!
Betty rodnade som en ros vid den vänliga blick herr Laurence gav henne; nu var hon ej längre rädd för honom utan tryckte varmt den stora handen, ty hon ägde icke ord att tacka honom för vad han sagt. Den gamle herrn strök sakta upp det silkeslena håret ur hennes panna, lutade sig ned och kysste henne, sägande med ett tonfall i rösten som få hört:
— En gång hade också jag en liten flicka med ögon sådana som edra; Gud välsigne er, mitt barn! Farväl, fru March.
Därefter avlägsnade han sig hastigt.
Betty var utom sig av förtjusning och skyndade upp i övre våningen för att meddela hela den lemlästade dockfamiljen den stora nyheten, ty systrarna voro ej hemma. Vad hon sjöng vackert hela aftonen, och vad alla skrattade åt henne, då hon mitt i natten väckte Amy ur sömnen genom att spela piano på hennes ansikte! Då Betty dagen därpå såg både herr Laurence och Laurie åka bort, skyndade hon, efter att likväl ha vänt om två eller tre gånger, över till det stora huset och smög sig såsom en liten råtta med ljudlösa steg genom en sidodörr till salongen där instrumentet stod. Liksom av en händelse kantänka lågo några vackra och lätta musikstycken på pianot, och med darrande fingrar och efter att litet emellanåt ha lyssnat och sett sig omkring, satte sig Betty slutligen ned vid instrumentet och glömde genast sin rädsla, sig själv och allt annat för den outsägliga njutning tonerna skänkte henne, ty det föreföll henne som hörde hon en älskad väns röst.
Där satt hon tills Elsa kom och kallade henne till middagen, men hon hade ingen matlust och kunde endast, överväldigad av vad som rörde sig inom henne, småle mot alla.
Efter en stund smög sig Betty i sin lilla bruna huva nästan varenda dag genom häcken, och den stora salongen besöktes av en lycklig ande, som kom och gick osedd. Betty visste aldrig att herr Laurence ofta öppnade dörren till sitt arbetsrum för att lyssna till de för honom så kära gammaldags melodierna; hon såg aldrig Laurie stå vakt i det yttre rummet för att hålla tjänstfolket på avstånd; hon misstänkte aldrig att de etyder och nya sånger som hon fann på notstället, ditlagts enkom för henne; och då herr Laurence talade om musik i hennes mors hus, tänkte hon bara på hur snällt det var av honom att sysselsätta sig med vad som roade henne så mycket. Så njöt hon för sig själv i fulla drag och fann — vilket ej alltid brukar vara förhållandet — att vad hon fått var allt vad hon önskat sig. Måhända var det därför att hon var så tacksam för denna lycka, som en ännu större blev henne beskärd; i alla fall förtjänade hon båda.
— Mamma, jag har tänkt göra ett par tofflor åt herr Laurence. Han är så snäll mot mig att jag måste visa hur tacksam jag är, och det kan jag inte på något annat sätt. Kan jag göra det? sade Betty några veckor efter sedan herr Laurence framställt sin inbjudan.
— Ja, mitt barn, det kan du, det är ett bra sätt att tacka honom, och säkert skall han tycka om det. Flickorna skola hjälpa dig med dem, och jag skall köpa vad som behövs, svarade fru March, som med nöje gav sitt bifall till Bettys begäran, emedan hon så sällan bad om någonting för egen räkning.
Efter många allvarsamma överläggningar med Margret och Hanna bestämde man mönstret, köpte vad som behövdes och började arbeta på tofflorna. En knippa penséer i allvarliga men likväl glada färger på purpurbotten förklarades vara det vackraste och lämpligaste, och Betty arbetade både bittida och sent, endast med avbrott då några större svårigheter mötte. Hon hanterade nålen snällt och raskt och det dröjde ej länge förrän tofflorna voro färdiga. Därefter skrev hon ett kort och okonstlat brev, vilket med Lauries tillhjälp en morgon insmugglades i herr Laurences arbetsrum och lades på skrivbordet innan han hunnit stiga upp.
Sedan Betty väl fått sin gåva färdig och tillställd herr Laurence, avvaktade hon vad som skulle komma att hända. Hela dagen gick och en del av den följande utan att något hördes av, och hon började frukta att hon förtörnat sin underlige gamle vän. På eftermiddagen den följande dagen gick hon ut i ett ärende för att på samma gång den sjuka dockan, den stackars Juanna, skulle få sin dagliga motion. Då hon återvände, såg hon tre, ja fyra huvuden titta ut ur salsfönsterna, och så snart de fingo se henne, vinkade med händerna och hördes några glada röster ropa:
— Du har fått brev från den gamle herrn, skynda dig upp och läs det!
— Ack, Betty, han har skickat dig … började Amy, gestikulerande med en livlighet som hon eljest skulle ansett högst opassande, men hon kom ej längre, ty Hanna avbröt henne genom att slå igen fönstret.
Betty skyndade upp, ivrig av ovisshet och nyfikenhet; vid dörren togo systrarna henne på sina armar och buro henne i en triumferande procession till salen, pekande och utropande alla på en gång: Se dit! Se dit! Betty såg och bleknade av förtjusning och överraskning, ty där stod ett litet pianino, på vars blankpolerade lock låg ett litet brev, vilket hade till utanskrift: »Mamsell Elisabeth March.»
— Åt mig? utbrast Betty flämtande, och tryckte sig intill Hanna. Hon tyckte sig vara nära att sjunka till golvet, så överväldigad var hon av sin rörelse.
— Ja, åt dig, snälla syster! Är det inte snällt av honom? Tycker du inte han är den bästa gubbe i hela världen? Här ligger nyckeln i brevet; vi ha inte velat öppna det, fast vi varit nära att förgås av nyfikenhet att få höra vad han skriver, utbrast Hanna, i det hon omfamnade systern och räckte henne brevet.
— Läs du! Jag kan det inte, ty jag känner mig så underlig. Ack, det är alltför vackert! utbrast Betty och gömde ansiktet i Hannas förkläde, alldeles bragt ur fattningen genom den gåva hon fått
Hanna öppnade brevet och började skratta, ty de första orden hon såg voro:
»Fröken March!
Goda madame!»
— Så vackert det låter! Jag skulle önska att någon skrev så till mig! inföll Amy, som tyckte att den gammalmodiga överskriften var mycket fint och artigt vald.
»Jag har haft många par tofflor i mitt liv, men aldrig har några passat mig så bra som edra,» läste Hanna vidare. »Penséer äro mina favoritblommor, och dessa skola alltid påminna mig om den älskliga givarinnan. Jag vill alltid betala mina skulder, och därför hoppas jag att ni tillåter den ’gamle herrn’ att skicka er något som en gång tillhört den lilla sondotter han förlorat. Med hjärtligt tack för er gåva och önskande er allt gott, förblir jag er tacksamme ödmjuke tjänare
— Det där, Betty, är någonting att vara stolt över! Laurie har berättat mig hur varmt herr Laurence älskade flickan som dog och hur omsorgsfullt han gömt allt vad som tillhört henne. Och se på bara, han ger hennes piano åt dig! Det är följden av att ha stora blåa ögon och tycka om musik, sade Hanna och försökte lugna Betty, som ännu darrade och såg mera upprörd ut än förut.
— Se bara på de fina ljushållarna och det gröna sidenet med sin gyllene ros i mitten, den vackra notställaren och stolen, allt är som det skall vara! sade Margret, i det hon öppnade instrumentet och blottade dess härligheter.
— »Er ödmjuke tjänare, James Laurence»; tänk att han kunde skriva så! Det skall jag tala om för flickorna, de skola tycka att det är höjden av allt, sade Amy, som ej kunde låta bli att fundera över brevet.
— Försök det och låt oss höra hur »barnpiannit» låter, sade Elsa, som alltid delade familjens sorg och glädje.
Betty satte sig ned och spelade, och alla förklarade att det var det bästa piano de någonsin hört. Det märktes tydligen att instrumentet helt nyligen blivit upprustat och stämt; men så ypperligt det än var, tror jag likväl att dess största behag utgjordes av det lyckligaste av alla lyckliga ansikten som böjdes ned över det, då Betty med glädjestrålande ögon vidrörde de vackra svarta och vita tangenterna och tryckte på den blanka pedalen.
— Du får lov att gå och tacka honom, sade Hanna skämtsamt, ty den tanken kunde aldrig falla henne in att Betty verkligen skulle göra det.
— Ja, det skall jag. Jag tror jag går nu genast, innan tanken gör mig rädd; och till familjens ytterligare förvåning gick Betty beslutsamt ned på gården genom häcken och in i det stora huset till herr Laurences dörr.
— Nå, så vill jag vara död, om jag någonsin sett på maken. »Piannit» har vänt upp och ner på allt i flickans huvud, för hon skulle aldrig gått om där stått till som vanligt! utbrast Elsa, där hon med uppspärrade ögon i fönstret stirrade efter Betty, medan systrarna stodo mållösa av förvåning.
Men de skulle ha häpnat ännu mer, om de sett vad Betty sedan gjorde. Hon gick rakt fram mot dörren till herr Laurences arbetsrum och knackade på utan att giva sig tid att tänka efter, och då en sträv röst ropade: — Stig på! gick hon in och rakt fram till herr Laurence, som såg helt överraskad ut, räckte honom sin hand och sade med lindrigt darrande stämma:
— Jag kommer för att tacka er, ty … men hon kunde icke sluta, ty den gamle herrn betraktade henne så vänligt, att hon glömde bort vad hon skulle säga, och ihågkommande endast att han förlorat sin lilla, så högt älskade flicka, slog hon båda armarna om hans hals och kysste honom.
Om taket på huset helt plötsligt ryckts av, skulle den gamle herrn ej kunnat bliva mera häpen än vad han nu blev; men han tyckte om denna överraskning och kände sig så rörd av den förtroendefulla lilla kyssen, att all hans tvärhet försvann och han tog upp henne i sitt knä, lade sin skrynkliga kind mot hennes blomstrande kind, varvid han nästan tyckte sig ha återfått sin egen lilla älskade sondotter. Från detta ögonblick var det slut med Bettys rädsla för den gamle herrn, och hon satt där och talade med honom lika förtroligt som hade hon känt honom i hela sitt liv, ty kärlek förjagar fruktan och tacksamhet segrar över stolthet. Då Betty avlägsnade sig, följde han med henne hem ända till porten, skakade hjärtligt hennes hand och lyfte på hatten, då han vände om med upprätt hållning och ståtlig som en gammal militär.
När systrarna sågo detta, började Hanna dansa för att giva luft åt sin förtjusning, Amy var i sin häpnad nära att falla ut genom fönstret och Margret utropade med uppräckta händer:
— Minsann tror jag inte att världens sista timme slagit!