Unga kvinnor/Kapitel 05

←  Bördor

Unga kvinnor av Louisa May Alcott Översättare: Okänd Grannsämja

Betty finner palatset Prydelig  →

FEMTE KAPITLET.
Grannsämja.

— Vart i all världen skall du ta vägen, Hanna? frågade Margret en eftermiddag, då det snöade och systern kom traskande genom salen i ett par väldiga ytterkängor, en gammalmodig kappa och huva, med en kvast i ena handen och en skovel i den andra.

— Ut och ta motion, svarade Hanna och blinkade listigt med ögonen.

— Jag tycker du kan ha fått nog av två promenader på morgonen. Det är kallt och ruskigt ute, och jag råder dig att stanna inne här vid brasan, där du kan sitta varm och torr som jag, sade Margret och ruskade på sig.

— Tack för rådet, men jag kan inte sitta stilla dagen i ända och är inte någon kissekatt som tycker om att ligga och gassa sig framför eldbrasan. Jag vill ha äventyr och går nu ut att skaffa mig dem.

Margret gick in igen för att värma sina fötter och läsa »Ivanhoe», och Hanna började med stor iver skotta upp en gångstig.

Den nyfallna snön låg ej särdeles packad, och med tillhjälp av kvasten hade hon snart sopat upp en gång genom hela trädgården, där Betty kunde promenera, när det blev solsken och dockinvaliderna behövde frisk luft. Trädgården skilde Marchska huset från herr Laurences; båda lågo de i en förstad, som nästan liknade landsbygden med sina lundar och gräsmattor, stora trädgårdar och tysta gator. En låg häck skilde de båda tomterna. På ena sidan stod ett gammalt mörkt hus, som såg ganska tarvligt och illa medfaret ut, nu när ej som om sommaren vinrankor täckte väggarna och blommor omgåvo det. På andra sidan befann sig ett ståtligt stenhus, vars yttre tillkännagav att inom dess murar var ingen brist på komfort och överflöd, vilket även syntes av det stora vagnshuset, de väl underhållna ekonomibyggningarna och orangeriet, liksom av vad man mellan de rika gardinerna kunde skymta av en mängd vackra saker. Likväl tycktes man föra ett ödsligt och tyst liv där, ty inga barn lekte på gräsplanen, intet modersansikte log i fönstren och få voro de som gingo ut och in där, med undantag av den gamle herrn och hans sonson.

För Hannas livliga fantasi tedde sig det ståtliga huset såsom ett slags förtrollat palats, fullt av alla upptänkliga härligheter, vilka ingen brydde sig om. Hon hade länge önskat att få se denna dolda prakt och komma tillsammans med »Laurences gosse», vilken hon tyckte såg ut som om han velat bli bekant med henne, om han bara vetat hur han skulle göra början. Sedan de träffats på danstillställningen, hade hennes längtan att återse honom blivit ännu större än förut, varför hon funderat på än den ena, än den andra utvägen att bli god vän med honom; men han hade icke synts till på sista tiden, och Hanna började tro att han rest bort, då hon helt oförmodat en dag i ett av övre våningens fönster upptäckte ett ansikte, som forskande betraktade deras trädgård, där Betty och Amy kastade snöboll.

— Gossen längtar efter sällskap och att få roa sig, sade hon för sig själv. Hans farfar vet inte vad som fattas den stackarn och håller honom instängd alldeles ensam. Han skulle ha några glada pojkar att leka med. Jag har god lust att kila över och säga honom det.

Detta infall roade Hanna, som tyckte om äventyr och alltid förargade Margret med sina besynnerliga tilltag. Planen att »kila över» glömdes icke, och då det snöade på eftermiddagen, beslöt Hanna att försöka vad som kunde göras. Hon såg herr Laurence åka bort, och nu sprang hon ut för att skotta sig fram till häcken, där hon stannade och tog en överblick av terrängen. Allt var tyst och stilla, gardinerna nerfällda i nedre våningen och ingen mänsklig varelse syntes till utom i ett fönster i övre våningen, där hon såg ett lockigt, svart huvud, lutat mot en mager hand.

Där är han, tänkte Hanna. Stackars gosse, alldeles ensam och sjuk denna tråkiga dag! Det är synd och skam! Jag skall kasta upp en snöboll och på det sättet få honom att titta ut, och då kan jag säga några vänliga ord åt honom.

Och upp mot fönstret for nu en lätt kramad snöboll; huvudet vändes genast, varvid syntes ett ansikte som på ögonblicket förlorade sitt likgiltiga uttryck, då de stora ögonen klarnade och munnen började småle. Hanna nickade skrattande och ropade, i det hon svängde kvasten över huvudet:

— Hur är det fatt med er? är ni sjuk?

Laurie öppnade fönstret och kraxade, hes som en korp:

— Tack, litet bättre. Jag har förkylt mig mycket svårt och varit instängd hela veckan.

— Det var tråkigt. Vad roar ni er med?

— Med ingenting. Det är tyst som i en grav häruppe.

— Läser ni inte?

— Inte mycket; det får jag inte för farfar.

— Kan då ingen annan läsa för er?

— Farfar gör det ibland, men mina böcker roa honom inte, och jag vill inte jämt be Brooke göra det.

— Kommer ingen och hälsar på er?

— Jag har inte någon bekant som jag tycker om. Gossar hålla alltid sådant väsen, och det tål inte mitt stackars huvud vid.

— Finns det inte någon snäll flicka däruppe, som vill läsa för er och muntra upp er? Flickor äro tysta av sig och tycka om att agera sjuksköterskor.

— Jag känner ingen.

— Ni känner mig, började Hanna skrattande, men tvärtystnade sedan.

— Ja, det gör jag! Vill ni komma upp? frågade Laurie livligt.

— Jag är varken tyst eller snäll, men jag kommer, om jag får för mamma. Jag skall springa och fråga henne. Stäng nu igen fönstret som en snäll gosse och vänta tills jag kommer.

Därpå kastade Hanna upp sin kvast på axeln och gick in i huset, undrande vad de skulle säga åt henne därhemma. Laurie befann sig i ett tillstånd av lindrig sinnesförvirring vid tanken på att han skulle få sällskap och sprang omkring i rummet för att göra sig i ordning att taga emot sitt främmande, ty han var, såsom fru March sagt, en liten gentleman, och borstade sig så i håret, satte på sig en ren krage och försökte att städa upp litet i sitt rum, vilket var allt annat än snyggt, ehuru ett halvt dussin tjänare funnos i huset. Strax därefter hördes en häftig ringning, sedan frågade i bestämd ton en röst efter herr Laurie och en betjänt skyndade förvånad upp för att anmäla en ung dam.

— Mycket riktigt, bed henne stiga upp, det är fröken Hanna, sade Laurie, i det han gick fram till dörren till sitt lilla förmak för att möta Hanna, vilken nu inträdde helt obemärkt med blomstrande kinder, vid bästa lynne samt med en övertäckt skål i ena handen och Bettys tre kattungar på den andra armen.

— Här är jag med hela bagaget, sade hon livligt. Mamma hälsar och säger att det skulle glädja henne, om jag kunde vara er till någon tjänst. Margret bad mig taga med litet av hennes blancmangé — hon lagar mycket god sådan — och Betty trodde att hennes kattungar skulle kunna trösta er. Jag visste nog att ni skulle bli förvånad över dem, men jag kunde inte neka henne det; hon var så angelägen om att också få göra någonting för er.

Nu föll det sig så väl att just Bettys löjliga lån var vad som gjorde mesta verkan, ty medan Laurie skrattade åt kattungarna, glömde han bort sin blyghet och blev genast sällskaplig.

— Vad det där ser gott ut att äta, sade han och smålog belåtet, då Hanna tog av locket av skålen och visade honom blancmangén, omgiven med en girland av gröna blad och skarlakansröda blommor från Amys älsklingspelargon.

— De mena bara att ni skall se att de vilja väl med er. Säg till att man sätter undan det tills ni dricker te. Det är så oskyldigt, att ni gott kan äta det, och så mjukt, att det glider ner utan att göra ont i er sjuka hals. — Men ett så trevligt rum ni har!

— Det skulle kunna vara det, om det bara hölls snyggt, men jungfrurna äro så lata, och jag vet inte hur jag skall kunna få dem till att göra vad de skola. Och det är dessutom så tråkigt att käxa på dem.

— Jag skall göra i ordning här på ett par minuter, ty det behövs bara att damma kakelugnen — så där ja — och att sakerna här över den stå rätt — så ja — och böckerna här, kängorna där och soffan vänd från dagsljuset och kuddarna litet högre upp. Se så, nu är det klart.

Under det Hanna pratade och skrattade, hade hon satt allt på sin plats och givit rummet ett helt annat utseende. Laurie betraktade henne under aktningsfull tystnad, och när hon gjorde tecken åt honom att ta plats i soffan, satte han sig ned med en suck av belåtenhet och sade tacksamt:

— Så snäll ni är. Var nu snäll och sitt ner i länstolen där och låt mig försöka roa mitt främmande på något sätt.

— Nej, jag har kommit hit för att roa er. Skall jag läsa högt? frågade Hanna, i det hon kastade begärliga blickar på några i hennes närhet befintliga böcker.

— Nej, tack, jag har läst dem allesammans, men om ni inte har något däremot, tycker jag det skulle vara roligt att prata litet, svarade Laurie.

— Mycket gärna, jag kan prata hela dagen, bara ni sätter tungan i gång på mig, och Betty påstår att jag aldrig kan sluta i rätt tid.

— Är Betty den av era systrar som har så blomstrande kinder, sitter hemma så mycket och går ut ibland med en liten korg? frågade Laurie livligt.

— Ja, det är Betty, det är min flicka, och så ordentlig hon är sen!

— Den vackra är Margret, och hon med det lockiga håret Amy, tror jag?

— Hur har ni fått reda på det?

Laurie rodnade, men svarade frimodigt:

— Därför att jag ofta hör er ropa på varandra, och när jag sitter ensam häruppe, kan jag inte låta bli att titta över till ert hus. Det tycks som om ni har det mycket trevligt. Jag ber om förlåtelse, om jag varit ohövlig, men ibland glömma ni att dra ner gardinen i fönstret där blommorna stå, och när lampan är tänd, tycker jag mig se en riktig tavla, då jag ser brasan därinne och hur ni tillsammans med er mor sitta omkring bordet. Hennes ansikte syns mycket väl härifrån och ser så vackert ut bakom blommorna, att jag inte kan låta bli att se på det. Jag har ingen mor, som ni vet, tillade Laurie och rörde om elden för att dölja en ryckning i läpparna, som han ej kunde hindra.

Den långa, sorgsna blicken ur hans öga gick rakt in i Hannas varma hjärta. Hon hade blivit uppfostrad så okonstlat, att det ej fanns några förvrängda tankar i hennes huvud, och vid femton års ålder var hon lika oskyldig och rättfram som ett barn gärna kan vara. Laurie var sjuklig och hade ingen att sällskapa med, och medveten om hur rik och lycklig hon var genom den kärlek som slösades på henne i hemmet, försökte hon med glatt hjärta dela med sig åt honom av sin lycka. Hennes mörka ansikte var mycket klart och hennes röst ovanligt mild, då hon sade:

— Vi skola aldrig släppa ned gardinen mer, och jag ger er tillåtelse att se in så mycket ni behagar. Jag tycker bara att ni i stället för att sitta här i fönstret och kika kunde titta över till oss. Mamma är så snäll, hon skulle laga till en hel hop rara saker åt oss, och om jag bad Betty, så skulle hon sjunga för er och Amy skulle dansa; Margret och jag skulle narra er att skratta åt våra roliga teaterföreställningar. Vi skulle nog ha trevligt. Får ni inte hälsa på oss för farfar?

— Jo, kanhända, om er mor talade vid honom. Han är mycket snäll, fast han inte ser så ut, och låter mig göra vad jag vill, men han är rädd för att jag skall besvära främmande personer, sade Laurie, vars ansikte ljusnade alltmer.

— Vi äro inte några främmande, vi äro grannar, och ni behöver visst inte tro att ni blir besvärlig. Vi önska bli bekanta med er, och det har jag försökt hela tiden. Vi ha inte bott här just så länge, som ni vet, men ändå känna vi alla våra grannar utom er.

— Farfar lever helt och hållet bland sina böcker och bryr sig inte om vad som sker utomhus. Herr Brooke, min informator, bor inte här, som ni vet, och jag har ingen att gå ut och gå med, och därför sitter jag hemma och tar mig fram så gott jag kan.

— Det är inte bra. Ni skall fara ut och åka och hälsa på alla som bjuda er till sig, och så skall ni skaffa er några vänner och gå ut och gå med dem. Var inte blyg, det står inte länge på förrän det går bort, om ni gör som jag säger.

Laurie rodnade åter, men blev ej stött över Hannas ord, ty ur vad hon sade lyste så mycken välvilja, att det var honom omöjligt att icke uppfatta hennes yttranden lika väl som de voro menade.

— Tycker ni om att gå i skolan? frågade nu Laurie och bytte om ämne efter ett ögonblicks tystnad, varunder han stirrade i elden och Hanna såg sig omkring förtjust.

— Jag går inte i skolan — jag har en plats. Jag går och passar upp på min faster, som är en löjlig och tråkig människa till på köpet, svarade Hanna.

Laurie öppnade munnen för att fråga vidare, men då han i detsamma kom ihåg att det inte är passande att fråga för mycket om andras förhållanden, hejdade han sig och såg ledsen ut. Hanna satte värde på hans goda uppfostran, och då hon ej kunde påminna sig att på länge ha skrattat åt faster March, beskrev hon livligt för honom den oroliga gamla damen, hennes feta pudel, papegojan, som talade spanska, och biblioteket där hon hade sina högtidsstunder. Laurie tyckte det var obeskrivligt roligt, och när hon berättade om den tillgjorde gamle herrn, som en gång kom för att fria till faster March och hur, då han kommit mitt i en rörande förklaring, papegojan till hans stora ilska hade nappat av honom peruken, låg Laurie på ryggen och skrattade så att tårarna runno utför hans kinder och en jungfru stack in huvudet genom dörren för att se vad som stod på.

— Ah! Det gör mig gott, berätta på, sade han och lyfte ur soffkudden upp ansiktet, som var blossande och strålande av glädje.

Livad av sin framgång, »berättade» Hanna »på» om deras lekar och planer, deras förhoppningar och farhågor för sin far samt de intressanta tilldragelserna inom den lilla värld, vari systrarna levde. Sedan började de tala om böcker, och till sin förtjusning fann Hanna att Laurie tyckte lika mycket om sådana som hon, själv och även hade läst mer än hon.

— Efter ni är så road av böcker, kan ni ju gå ned och se på våra. Farfar är borta, så att ni behöver inte vara rädd, sade Laurie och steg upp.

— Jag är inte rädd för någonting, svarade Hanna med en liten knyck på nacken.

— Det tror jag inte heller! utropade gossen, betraktande henne med stor beundran, ehuru han för sig själv tänkte att hon med skäl borde kunna bli rädd för den gamle herrn, om hon råkade ut för honom någon gång, då han var vid dåligt lynne.

Då luften i hela huset var sommarlik, gick Laurie genom rummen och lät Hanna stanna då och då för att betrakta vad som ådrog sig hennes uppmärksamhet, och så kommo de slutligen till biblioteket, vid vars åsyn Hanna klappade i händerna och hoppade omkring, såsom hon alltid gjorde, då hon blivit särskilt förtjust i någonting. Utefter väggarna stodo skåp och hyllor, fulla med böcker, och där voro tavlor, statyer och undangömda små vråar med kuriosa på hörnhyllorna, väldiga länstolar och gammalmodiga bord samt, vilket var det bästa av allt, en stor öppen spis med besynnerliga sirater.

— Så vackert! utbrast Hanna suckande, i det hon sjönk ned i en stor med sammet klädd länstol och blickade omkring sig med välbehag. Teodor Laurence, ni måste vara den lyckligaste gosse i världen, tillade hon livligt.

— Man kan inte leva av bara böcker heller, sade Laurie och skakade på huvudet där han stod och lutade sig mot ett bord.

Innan han hann säga mer, ringde en klocka, varvid Hanna störtade upp och förskräckt utbrast:

— Gud tröste mig, det är farfar!

— Nå, vad gör det? Ni är ju inte rädd för någonting? inföll gossen med en skälmaktig blick på sin gäst.

— Jag tror ändå att jag är lite rädd för honom, men jag vet inte varför jag skulle behöva vara det. Mamma sade att jag skulle få gå, och jag tror inte att ni mår sämre för det, sade Hanna, lugnande sig, ehuru hon ej kunde taga sina ögon från dörren.

— Jag mår tvärtom betydligt bättre och är mycket tacksam för er vänlighet. Jag är bara rädd att ni blivit trött av att tala med mig. Men det var så roligt, att jag inte kunde be er sluta, svarade Laurie, varvid tonfallet i hans röst skvallrade om hur tacksam han var.

— Doktorn är här, anmälde en tjänstflicka, nickande.

— Tyck inte illa vara att jag lämnar er på ett ögonblick. Jag måste gå ut till honom, sade Laurie.

— Bry er inte om mig. Här känner jag mig så lycklig som en syrsa, svarade Hanna.

Laurie avlägsnade sig nu och hans gäst fick därefter roa sig på egen hand. Hon stod just framför ett vackert porträtt av den gamle herrn, och utan att se sig om eller märka att dörren åter öppnades, sade hon:

— Nu är jag säker på att jag inte kan bli rädd för honom, för han har så vänliga ögon, fast munnen ser sträng ut, och det tycks som om han vore rysligt befallande. Han är inte så vacker som min morfar, men jag tycker i alla fall om honom.

— Tack skall ni ha, min lilla nåd! sade en sträv röst bakom henne, och där stod nu till hennes förskräckelse gamle herr Laurence.

Den stackars Hanna rodnade, så att hon blev alldeles blodröd i hela ansiktet, och hennes hjärta började klappa med fördubblad hastighet, då hon tänkte på vad hon sagt I första ögonblicket ville hon springa sin väg, men hon fann strax att det skulle varit fegt och att hennes systrar sedan skulle göra narr av henne; hon beslöt därför att stanna kvar och dra sig ur spelet så gott hon kunde. Genom en andra blick hon kastade på den gamle herrn fann hon att de livliga ögonen under de buskiga grå ögonbrynen voro mildare än porträttets och att ur dem lyste en godmodighet, som minskade hennes fruktan till en stor del. Den sträva rösten blev ännu strävare än förut, då herr Laurence efter en hemsk tystnad helt tvärt sade:

— Jaså, ni är inte rädd för mig, hä?

— Inte just!

— Och ni tycker att jag inte är så vacker som er morfar?

— Nej, inte riktigt.

— Och jag är mycket befallande; var det inte så?

— Jag sade bara att jag trodde så.

— Men ändå tycker ni om mig?

— Ja, det gör jag.

Detta svar behagade den gamle herrn. Han skrattade kort och skakade hennes hand; därefter satte han ett finger under hennes haka, vände hennes ansikte uppåt, betraktade det allvarsamt, tog sedan bort handen och sade:

— Ni har er morfars lynne, fast ni inte fått hans ansikte. Han var en vacker karl och, vad som är ännu bättre, en tapper och hederlig man, och jag är stolt över att ha varit hans vän.

— Tack! sade Hanna och kände sig nu lika obesvärad som förut.

— Vad har ni haft för er med gossen min, hä? var nästa fråga, framställd i lika vass ton som de föregående.

— Jag ville bara hälsa på min granne, svarade Hanna och berättade hela förloppet.

— Ni tror han behöver muntras upp litet, eller hur?

— Ja, det tror jag. Han är nog alldeles för ensam; om han fick vara litet mer tillsammans med ungt folk, skulle det göra honom gott. Vi äro visserligen bara flickor, men vi skulle vara så glada om vi kunde göra något för honom, ty vi ha inte glömt den präktiga julklappen ni skickade oss, sade Hanna ivrigt.

— Tyst, tyst! Den kom från Laurie. Hur är det med den stackars kvinnan nu?

— Rätt bra, svarade Hanna och började med stor iver berätta om hela Hummelska familjen, vilken på hennes moders rekommendation omhuldats av personer, vilka hade större tillgångar än hon att vara välgörande.

— Just hennes fars sätt att göra gott. Jag skall komma och hälsa på henne någon dag, då det är vackert väder, säg henne det. Nu ringer det till tedags. Vi dricka det tidigt för gossens skull. Kom med och håll i med grannsämjan.

— Om ni vill ha mig i ert sällskap.

— Ville jag inte så bad jag er inte, svarade herr Laurence och bjöd Hanna sin arm med gammaldags artighet.

Vad skall Margret säga om det här? tänkte Hanna under vägen, medan hennes ögon antogo ett skälmaktigt uttryck, då hon i tankarna hörde sig själv därhemma berätta vad som hänt henne.

— Men vad knäveln har det kommit åt unga herrn? utbrast herr Laurence, då Laurie kom rusande utför trappan och tvärstannade av förvåning, när han såg Hanna arm i arm med hans stränge farfar.

— Jag visste inte att du kommit hem, började han, då Hanna gav honom en triumferande blick.

— Det syns nog av det sätt varpå du kommer rakande utför trappan. Kom nu och drick te, min gunstig herre, och uppför dig som en gentleman, sade herr Laurence, i det han smekande förde handen genom sin sonsons hår och gick vidare, medan Laurie bakom dem utförde krumsprång, som nästan kommo Hanna att brista ut i gapskratt.

Den gamle herrn sade icke mycket under det han drack sina fyra koppar te, men han hade under tiden sina ögon fästa på de unga, vilka snart pratade med varandra som om de varit gamla bekanta, och den förändring som skett med sonsonen undföll ej hans uppmärksamhet. Gossens ansikte strålade nu av färg och liv, hela hans sätt hade blivit förändrat och hans skratt andades äkta glädje.

Hon har rätt; gossen är för ensam. Jag vill se vad de där små flickorna kunna göra för honom, tänkte herr Laurence, medan han såg och lyssnade. Han tyckte om Hanna, ty hennes frimodiga och rättframma sätt klädde henne, och hon tycktes nästan förstå sig lika bra på Laurie som på sig själv.

Om herr Laurence och hans sonson varit vad hon kallade »tillgjorda och sturska», skulle hon visst icke varit så livlig och språksam, ty med sådana människor blev hon alltid blyg och tafatt, men då hon fann att de voro enkla och tillgängliga, var även hon själv likadan och gjorde därför ett gott intryck. När de slutat dricka te sade hon att hon måste gå hem, men Laurie förklarade då att han hade något mer att visa sin gäst och tog henne med sig till orangeriet, vilket var upplyst enkom för hennes skull. Det föreföll Hanna som om hon varit i ett fepalats, då hon gick omkring bland de blommande växterna, njutande av det milda ljusskenet, den ljumma luften, under valv av vinrankor och träd samt åtföljd av sin unge vän, som plockade de vackraste blommorna åt henne, tills hon hade båda händerna fulla, varefter han band dem till en bukett och, betraktande henne med de strålande blickar, som hon helst såg i hans ögon, sade:

— Giv er mor de här blommorna och säg henne att jag tycker mycket om medicinen hon skickade mig.

När de kommo in igen, sågo de herr Laurence stå framför kaminen i stora salongen, men Hannas uppmärksamhet uppslukades helt och hållet av ett stort uppslaget piano.

— Spelar ni piano? frågade hon och vände sig med en viss beundran till Laurie.

— Ja, ibland, svarade han blygsamt

— Var snäll och gör det nu, så kan jag få tala om det för Betty.

— Vill ni inte spela först?

— Jag kan inte; jag är för dum att lära mig, men jag tycker mycket om musik.

Laurie satte sig till pianot och spelade, och Hanna hörde på med näsan nedborrad bland heliotroperna och törnrosorna. Hennes respekt för »Laurences gosse» blev ännu större, ty han spelade utmärkt väl och till på köpet utan att låta krusa sig. Hon önskade att Betty hade varit där och hört honom, men hon sade det inte utan bara berömde honom, så att han blev alldeles förlägen och farfadern måste komma honom till hjälp.

— För all del, för all del, min lilla vän, för mycket sötsaker är inte bra för honom. Han spelar inte så illa, men jag hoppas han skall lyckas bättre i viktigare saker. Skall ni gå nu? Farväl då, jag är er mycket förbunden och hoppas att ni kommer igen. Framför min hälsning till er mor. God natt, doktor Hanna.

Han skakade vänligt hennes hand, men det såg ut som om han varit missbelåten med något. När de kommit ut i tamburen, frågade Hanna Laurie om hon hade sagt någon dumhet, men han skakade på huvudet och sade:

— Nej, det var min skull, han tycker inte om att höra mig spela.

— Varför då?

— Det skall jag säga er en annan dag. Som jag inte kan följa er hem, får John göra det i mitt ställe.

— Det behövs inte. Jag är inte någon ung flicka som behöver vaktas, och dessutom är det ju bara några steg. Sköt nu om er riktigt; lovar ni mig det?

— Ja.

— God natt, Laurie!

— God natt, Hanna, god natt!

Sedan Hanna kommit hem och berättat eftermiddagens tilldragelser, kände alla medlemmarna av Marchska familjen en viss längtan att tillsammans göra ett besök hos herr Laurence, ty det stora huset på andra sidan häcken utövade en stark dragningskraft på dem alla: fru March önskade få tala med den gamle herrn, som ej glömt bort hennes far, Margret längtade att få vandra omkring i orangeriet, Betty suckade så ofta hon tänkte på det stora pianot och Amy var nyfiken att se de vackra tavlorna och statyerna.

— Mamma, varför tyckte herr Laurence inte om att Laurie spelade? frågade Hanna, som var mycket frågvis.

— Jag vet inte precis, men jag tror att orsaken är den, att herr Laurences son, Lauries fader, hade gift sig med en italiensk konstnärinna, vilket misshagade den gamle mannen, som är mycket stolt. Hans sonhustru var en godhjärtad och älsklig kvinna, som hade många talanger, men han sympatiserade inte med henne och besökte aldrig sin son efter dennes giftermål. Lauries föräldrar dogo medan han var ett litet barn, och sedan tog farfadern honom hem till sig. Jag tror att gossen, som föddes i Italien, inte hålles särdeles strängt och att den gamle för ingenting i världen vill skiljas från sin sonson, vilket synes tydligt av den kärlek han ägnar honom. Laurie har av sin mor ärvt sin kärlek till musiken, och jag gissar att farfadern är rädd för att han vill bli musiker; på ett eller annat sätt erinrar honom gossens begåvning om den kvinna som han inte kunde fördraga.

— Ack, så romantiskt! utbrast Margret.

— Så enfaldigt! sade Hanna. Han skulle låta Laurie bli musiker, om han har lust, och inte plåga den stackarn med att vilja ha in honom på gymnasiet, då han inte vill dit.

— Det är väl därför att hans mor var italienska som han har så vackra, svarta ögon och så fint sätt, kan jag tro; italienare äro alltid så vackra, sade Margret, som var litet sentimental av sig.

— Vad vet du om hans ögon och sätt, du som knappt talat med honom en gång? utbrast Hanna, vilken däremot inte var sentimental.

— Jag såg honom ju på den där balen, och av vad du berättat om honom märks det nog att han har ett fint sätt. Det märktes nog på hans artighet att tacka för medicinen mamma skickade honom.

— Han menade blancmangén förmodar jag.

— Så enfaldig du är, kära barn; han menade naturligtvis dig.

— Gjorde han det? frågade Hanna och spärrade upp ögonen, såsom om hon aldrig kommit att tänka på det.

— Maken till flicka har jag då aldrig sett! Säger någon dig en artighet, så förstår du det inte, sade Margret med minen av en ung dam som känner till dylika saker i grund och botten.

— Sådant där är bara skräp och jag vill be dig att inte vara enfaldig och störa min glädje. Laurie är en snäll gosse, och jag tycker om honom och vill inte höra något sentimentalt slidder-sladder och komplimanger och sådant där skräp. Vi skola vara vänliga mot honom, ty han har ingen mor, och han får ju komma över och hälsa på oss, mamma, får han inte det?

— Jo, mitt barn, din lilla vän är mycket välkommen, och jag hoppas att Margret inte glömmer bort att barn böra vara barn så länge de kunna.

— Jag vill inte heta barn längre, och jag har ännu långt kvar till tjugu år, inföll Amy. Vad säger du, Betty?

— Jag satt och tänkte på vår »Kristens och kristinnas resa», sade Betty, som ej hört ett ord av samtalet, hur vi kommit ur Misströstans dy och Dödens skuggas dal genom vårt beslut att bli goda människor och efter många ansträngningar strävade uppför den höga kullen och att måhända huset på andra sidan häcken, som är fullt av så många vackra saker, kan för oss bli palatset Prydelig.

— Men först måste vi kämpa med lejonen, sade Hanna, som om hon nästan gladde sig vid utsikten till en sådan kamp.