Upproret i Jönköping/13Nov1855
| ← Den 9 November 1855 |
|
Den 16 November 1855 → |
Den 13 November 1855.
Närvarande:
| Borgmästaren, Herr Assessorn G. F. Asker; | ||
| Rådmannen: | Herr | G. Kahnberg; |
| ” | ” | A. G. Rudling; |
| ” | ” | C. Seipel; och |
| ” | ” | A. Elfström. |
Undertecknad förordnades föra Protokollet.
Vid företagande till förnyad handläggning af den ransakning, som under N:o 18 i protokollet för den 9 i denna månad blifvit till i dag uppskjuten, angående Arbetskarlarne Carl Gustaf Abrahamsson eller Carlsson och Carl Petersson m. fl. häktade samt på fri fot varande förre Brandvaktskarlen August Berg och Snickaregesällen Johan Magnus Nyström m. fl., alla ställda under åtal af Stadsfiskalen A. F. Strömberg för delaktighet i de under den 25 och 26 nästlidne September här i staden förefallne upproriska och våldsamma uppträden, blefvo, i närvaro af Kongl. Justitiæ-Kanslers-Embetets ombud, Herr Advokatfiskalen i Kongl. Götha Hof-Rätt A. Svalander samt Åklagaren, de häktade för Rätten inställde, med undantag af Hamndrängen Daniel Andersson, hvilken anmäldes ännu vara sjuk samt Faktorismeden Lundström, som tillkännagafs sedan sista ransakningstillfället hafva insjuknat; hvarjemte öfrige i målet tilltalade personligen tillstädeskommo.
Protokollet för den 26 och 30 i sistlidne månad upplästes och lemnades utan anmärkning, hvarefter Åklagaren dels med behörigt bevis styrkte, ej mindre att Vagnmakarelärlingen Reinhold Sylberg, om hvars hörande ånyo på aflagda eden häktade Himmelman anhållit, blifvit till denna dag inkallad, än äfven att Sylberg, till följe af en erhållen skada å ena foten, vore oförmögen att sig nu för Rätten inställa, samt dels från vice Häradshöfdingen Asplund, hvilken blifvit kallad att som Målsegare höras, ingaf följande skrift:
”Till Välloflige Rådhus-Rätten i Jönköping!
Under de beklagansvärda oroligheter, hvaraf Jönköping den 25 och 26 sistl. September hemsöktes, blef jag sårad i pannan af en kastad sten, under mina fruktlösa bemödanden att, i förening med någre få andre medlemmar af den för oroligheternas dämpande bildade civila patrull, söka freda Herr Häradshöfding Fricks af upprorsmännen angripna egendom.
Denna omständighet har föranledt Åklagaren, i den rörande berörde oroligheter vid Rådhus-Rätten anhängiga ransakning, att från min sida påkalla ”en berättelse, om hvad jag erfor under nämnde dagars upplopp”; och ehuru min erfarenhet i omförmälda hänseende är af den beskaffenhet, att jag anser mig icke hafva något till målets vidare utredning eller i afseende å redan tilltalades brottslighet att upplysa, får jag dock med nedanstående göra Åklagaremakten till viljes.
Uppträdena den 25 och å förmiddagen den 26 utanför Handlanden Lindmans bostad förbigår jag, såsom utan sammanhang med den händelse, i följd hvaraf jag ansetts böra såsom målsegare i målet inblandas.
På aftonen den 26 infann jag mig å Rådhuset och anmälte mig såsom medlem af civila patrullen, med hvilken jag deltog i fruktlösa försök, att med goda ord och lämpor förmå de vid Lindmans åter samlade massorna att godvilligt skiljas. Sedan en del af de orolige under skrik och hurrarop tågat åt vester, gick jag ensam åt samma håll. Jag sporde då, att upploppsmännen slagit in fönster hos Handlanden Borg och derefter begifvit sig ut till Häradshöfding Fricks egendom. Då jag förut på dagen hört sägas, att Fricks der belägna bränneri af pöbeln hotats med förstöring, skyndade jag genast stora gatan öster ut, tillsägande de få af patrullen som jag kunde påträffa att samlas vid Vindbron, för att i en trupp uttåga till Fricks egendom och söka hindra våld. Vid min återkomst till Vindbron, i sällskap med sex eller sju personer af patrullen, anträffades icke flera af densamma. Ehuru få och utan vapen, deraf ingen då förutsåg behofvet och nyttan, begåfvo vi oss å väg, påskyndande vår gång, sedan vi mött en polisbetjent med underrättelsen, att upploppsmännen redan med stenkastning angripit Herr Fricks boningshus och att den dittills å stället samlade militärstyrkan vore för ringa till egendomens kraftiga skyddande. Å ett gärde till höger om den till Herr Fricks lägenhet förande qvarnväg möttes en svärm upploppsmän, nedspringande till stenplockning å gärdet. Efter verkställande häraf och sedan flere af dem vid en lada försett sig med der utanför befintlige stakar, sprungo upploppsmännen under hot och svordomar tillbaka mot den angripna punkten. Vi skynda efter, beväpnande oss med de öfverblifne stakarne. Nu falla två skott i riktning åt oss, och en större massa upploppsmän kommer flyende. Vi draga oss åt sidan och förena oss med soldaterne, som med fälld bajonett och, föregångne af sin käcke anförare, drifva massan före sig. Äfven vi söka med våra stakar bidraga till en fullständig seger. Två fångar göras och medföras till Herr Fricks gård, der de inspärras i en källare; vid detta utfall blef en soldat i pannan sårad af en kastad sten. Nu upplyses, att soldaterne sakna ammunition och att de två skotten blifvit lossade af en bland Herr Fricks mjölnare, som i utfallet tagit en särdeles verksam del. Under rådplägning om möjligheten att anskaffa ammunition för afvärjande af ett nytt, väntadt angrepp, öfverraskas vi af ett häftigt stenregn från de rundt kring gården närbelägna höjderna, som emedlertid blifvit af upploppsmännen besatta, hvarföre vi nödgas söka skydd i qvarnen. Öfvertygad att de två förra skotten, ehuru blott lösa, väsendtligt bidragit att sätta massan i rörelse till flykt, föreslog jag högste militärbefälhafvaren på stället, Herr Öfverst-Löjtnanten och Riddaren Munck, att med användande af ett par ytterligare skrämskott, i förening med ett nytt bajonettanfall, fördrifva ordningens störare från sin fördelaktiga position. Sedan detta förslag blifvit godkändt och jag af omförmälde mjölnare fått låna en dubbelbössa laddad med löst krut, förenade jag mig med soldaterne till det aftalade anfallets utförande, dervid våra motståndare efter en, som jag tror, oskadlig stenkastning veko ur sin position, lemnande trädgårdens höjder fria. Men en annan hop hade nu besatt gårdsplanen. Soldaterne drogo sig derföre ned från trädgården till inkörsvägen och framkommo derå vid knuten af der belägna flygelbyggnad. Knappt hade jag framhunnit till samma ställe, förr än massan kommer nedrusande på gården och helsar oss med förnyad stenkastning, för hvilken soldaterne kommenderas draga sig tillbaka. Jag stannar något efter soldaterne, för att betäcka reträtten medelst aflossande af mina skrämskott, dem jag sökte göra fruktansvärdare, genom att i bössans pipor inlägga ett par nypor på trädgårdsgången uppsamlad sand. I detta, som mig syntes lofliga syfte, var jag just sysselsatt att spänna den ena pipans hane och lägga an, då en af de många stenar, som ännu haglade, träffar mig i pannan så häftigt, att jag oaktadt min vid sigtandet intagna framåtlutande ställning, höll på att falla baklänges. Hade icke pannan i någon mån skyddats af min mössas skärm, som stenen råkade, lärer deraf förorsakad skada kunnat bli lifsfarlig. Nu stannade det vid ett häftigt blodflöde, som nödgade mig att skyndsamt taga till flykten, dervid jag understöddes af v. Häradshöfdingen E. Söderblom och Bokhållaren vid Tändsticksfabriken Herr Haij, hvilka införde mig i ett ofvanför Herr Fricks trädgård beläget hus, der blodflödet hämmades och i pannan erhållet sår provisionelt förbands. Från denna fristad, dit ljudet af upploppsmännens fortsatta våld å Herr Fricks i trädgården belägna lusthus hördes, begåfvo vi oss sedermera å natten och upphunno staden utan vidare äfventyr. Öfrige vid tillfället närvarande af patrullen, torde nyssnämnde herrar kunna nämna.
Jag saknar all kännedom om hvem som kastade den sten, hvarmed jag sårades. Äfven om detta blefve fullt upplyst har jag för min ringa olägenhet deraf intet ersättningsanspråk att framställa; och hoppas jag derföre att undvika personlig inställelse i målet och vidare besvär, än af denna skrift, som jag icke kunnat göra kortare, då nödigt ansågs att berätta hvad jag vid tillfället erfarit och jag är i okunnighet om hvad ransakningen derförutan kan hafva i berörde afseende gifvit vid handen.
Bärby den 8 November 1855.
112:o Bagaren S. Håkansson, hvilken på kallelse sig inställt för att i målet vittna, fick, ojäfvig lemnad och befunnen, nu företräda och aflägga vittneseden, om vigten hvaraf han påmindes och på hvilken han berättade: att vittnet, som på aftonen den 25 sistl. September medföljde stadsfogden Moberger till Handlanden Lindmans hus, dels hörde den derutanför samlade folkhop, ur hvilken ropet ”ned med Lindman” ej sällan upphäfdes, yttra ett häftigt missnöje mot denne för hans uppköpande af spannmål, och dels deribland igenkände Stenroddaren Carl Gustaf Abrahamsson eller Carlsson, hvilken, jemte en karl, som var iklädd en ljus rock, skrek ock förde oväsende; att vittnet, som jemväl hörde namnet Malmberg nämnas, sedan massan aflägsnat sig, såg en trädkubb, som blifvit tillvaratagen å gatan och hvilken var alldeles lik den, som nu finnes i Rättens förvar; att Häradshöfdingen Frick under förmiddagen påföljde dag utanför Assessorn Wickboms hus omringades af en från östra stadsdelen antågande folkhop, dervid en person med rödt hår, i hvilken vittnet nu igenkänner häktade Sven Israelsson, häftigt talade med bemälde Häradshöfding om saker, som vittnet för afståndets skull ej kunde uppfatta; att vittnet på aftonen, medan folksamling egde rum mellan ofvanbemälde Wickboms hus och gränden vid kyrkan, i närheten af Prostgården samtalade med Vagnmakaren Himmelman, hvilken i ordalag, dem vittnet glömt, förebrådde vittnet dess tillgörande att biträda ordningsvakten och tillika fällde yttranden, dem vittnet ej kunde uppfatta annorlunda än som en antydan att vittnet, såsom äfven varande arbetare, borde hålla med fridsstörarne, samt att, sedan vittnet sent på qvällen varseblifvit en mängd till en del ej fullvexta manspersoner, försedde med stakar, tåga af åt öster, hade vittnet följt efter och sett folkhopen med stenar och stakar sönderslå fönstren i Lindmans hus, derunder vittnet, som ej kunde igenkänna någon af dem, som deltogo i ofoget, tillika med någre andre grep en, som genom sitt svärtade ansigte var okänbar och hvilken sedermera af andre personer affördes till stadshäktet; och förklarade vittnet att om sagde person befinner sig bland de häktade, Smedgesällen Almgren visserligen vore densamme. Vidkändt.
Häktade Himmelman, hörd i enledning af vittnets berättelse, medgaf väl, att han sammanträffat och talat med vittnet om de höga spannmålspriserna, men förnekade alldeles att hafva fällt sådane utlåtanden, som vittnet omnämnt.
Då något vidare nu icke förekom, så
Afsades.
Ransakningen fortsättes å Fredagen den 16 i denna månad kl. 10 f. m., då i närvaro af Åklagaren, de häktade skola för Rätten inställas och öfrige i målet tilltalade vid hemtningspåföljd sig infinna.
De häktade återfördes till Länsfängelset. Ut Supra.
In fidem
C. Forssell.