Upproret i Jönköping/16Nov1855
| ← Den 13 November 1855 |
|
Den 20 November 1855 → |
Den 16 November 1855.
Närvarande:
| Borgmästaren, Herr Assessorn G. F. Asker; | ||
| Rådmannen: | Herr | G. Kahnberg; |
| ” | ” | A. G. Rudling; |
| ” | ” | C. Seipel; och |
| ” | ” | A. Elfström. |
Undertecknad förde protokollet, enligt förordnande.
Den under N:o 14 i protokollet för den 12 i denna månad antecknade ransakning, angående för delaktighet i upproret här i staden den 25 och 26 sistl. September tilltalade häktade Arbetskarlarne Carl Gustaf Abrahamsson eller Carlsson och Carl Petersson m. fl. samt på fri fot varande jemte andra f. d. Brandvaktskarlen August Berg, företogs nu åter, i närvaro af Åklagaren, Stadsfiskalen A. F. Strömberg, Herr Advokatfiskalen A. Svalander, å Justitiæ-Kanslers-Embetets vägnar, och alla de tilltalade, med undantag af Daniel Andersson och Faktorismeden Anders Johan Lundström, hvilka två sistnämnde voro af sjukdomsfall hindrade från inställelse.
Åklagaren hade till denna dag inkallat och yrkade ansvar å Öfverskäraren Lars Magnus Petersson för delaktighet i upproret och dervid föröfvade våldsamheter.
61:o Öfverskäraren Lars Magnus Petersson hördes i anledning häraf och berättade: att han föddes den 8 Mars 1817 i äkta säng af Peter Johansson i Rönjane af Lekeryda socken och hans hustru Maria Larsdotter; att han, femton år gammal, lemnade föräldrahuset och tjenade sedermera på åtskilliga ställen tills år 1839, då han blef anställd hos Fabrikören Sahlström här i staden och egnade sig åt sitt nuvarande yrke, med hvilket Petersson sedermera hos Sahlström fortsatt; att Petersson, som för sitt arbete erhåller 6 Rdr 24 sk. Rgs i veckan, med möda kan försörja sig och sin familj, som utgöres af hustrun Sara Magnidotter och sex små barn, ehuru Petersson sjelf eger den gård, hvari han bor, samt att Petersson aldrig tilförene varit för brott lagförd; att Petersson hvarken Tisdagen den 25 sistlidne September eller påföljde dag var närvarande vid något af de uppträden, som då egde rum eller derom egt någon annan kännedom än han hört berättas; att Petersson hela Onsdagen den 26 i nämnde månad arbetade i vanlig tid och ordning till kl. 7 på aftonen; att Petersson, när han då gick hem, visserligen såg en mängd folk ströfva omkring på gatorna i åtskilliga delar af staden, men sjelf sällade sig Petersson icke till folkskockningarne eller uppmuntrade till oordningar, utan sökte vid flera tillfällen att afstyra och förekomma dylika lagbrott, hvilket förhållande Petersson trodde Polisbetjenten Ekvall kunde intyga; att Petersson ifrågakomne afton jemte flera andra personer, hvaribland Petersson erinrade sig Norrmannen Träsnidaren Suber Odd, Bokhållaren Nilsson och Johan Magnusson, utanför vestra förstaden lyssnade till uppträdet vid Häradshöfdingen Fricks egendom, men att Petersson icke var der; att då under nämnde tid någon person, som Petersson icke kände, föreslog att de skulle gå till Handlanden Goldkuhl, hvilken uppgafs för tillfället vara vid Stattut, Petersson upprepat uppmaningen sålunda, att Petersson sagt ”vi kunna väl gå dit” eller ”skola vi gå till Goldkuhl”, men att Petersson genast besinnat sig och förklarat att sådant ”vore orätt”; samt att hvarken Petersson sjelf eller, såvidt Petersson hade sig bekant, någon annan infunnit sig vid Stattut den aftonen eller oroat Goldkuhl.
Härefter tillkännagaf Åklagaren att han, för att såsom vittnen i saken höras, inkallat Herr Hof-Rätts-Sekreteraren och Riddaren Gustaf Stridbeck, Herr vice Advokatfiskalen Henrik Rahmn, Magister Carl August Augustinsson, Bokhållaren Christian Carlsson, Inspektorerne Theodor Håkansson och Efraim Håkansson, Klädmäklaren Sven Larsson, Smedlärlingen Wilhelm Carlsson och förut afhörda vittnet Vagnmakarelärlingen Reinhold Sylberg, hvilken sednare äfvensom Kanslivaktmästaren Svensson och Smeden Söderström, tilltalade Himmelman begärde att få i saken höras.
Ofvanuppräknade till vittnen åberopade personer voro alla, med undantag af Smeden Söderström, närvarande och befunnos ojäfvige, hvarföre de, Sylberg på förut gången och de öfrige på nu aflagd ed, efter undfångna varningar, hördes särskildt och berättade:
113:o Herr Hof-Rätts-Sekreteraren och Riddaren Gustaf Stridbeck önskade först få anmärkt, att han väl sökt återkalla i minnet hvad han erfarit under de begångna våldsuppträdena, men att han numera redan förlorat för hågkomsten åtskilliga specialiteter, rörande både personer och händelser, som han bemärkt. Efter tillkännagifvande häraf, upplyste Hof-Rätts-Sekreteraren: att han, aftonen innan första folkskockningen egde rum utanför Handlanden Lindmans hus, hade af någon bland sitt arbetsfolk öster om staden hört omnämnas, huru det ryktesvis försports, att en större samling af arbetsklassen senare på dagen skulle mötas utanför Lindmans, troligen i anledning af de många spannmålsuppköpen. — Då vittnet fram på aftonen gick ut åt östra tullen, befanns verkligheten af förenämnde uppgift besannad, enär en stor hop arbetsfolk då inträffat utanför Herr Lindmans bostad, der vittnet väl då icke bemärkte några egentligen fridsstörande uppträden, men fann då t. f. Herr Borgmästaren Rudling inbegripen i samtal med åtskilliga personer och hufvudsakligast med en, som vittnet trodde vara Stenroddaren Carlsson, hvilken yttrade sig i högljudda ord och syntes vara välplägad. Folksamlingen åtskiljdes kort efter vittnets ankomst.
Angående tilldragelserna påföljande dags förmiddag hade vittnet ingen kännedom, såsom då hela tiden anställd i tjenstgöring på K. Hof-Rätten. Om eftermiddagen hade vittnet ända till skymningen varit sysselsatt med anordningarne för en till dagen derpå utlyst auktion, men under tiden erfarit, att sammanträde hölls å Rådhuset med en del af stadens invånare, med anledning af ytterligare befarade oroligheter för aftonen, hvarför vittnet ansåg sig uppmanad att gå dit, men möttes i Rådhustrappan af en mängd personer, som, efter nyss förut slutadt sammanträde, nedgingo på stora torget, för att formera öfverenskommen patrull. Till denna patrull anslöt sig vittnet genast; men som en obetydlig folksamling samtidigt stannat vid Hans Excellens, Friherre Gyllenhaals förr egda hus, och man förmodade att denna samling utgjordes af Husqvarnaboer, gick vittnet fram till densamma, i ändamål att undersöka förhållandet. På vittnets fråga i ämnet erhölls svar i temligen snäsig ton af en för tillfället mycket exalterad person, klädd i brungrå rock och med långt ljust hår. Hvad som då svarades har undfallit vittnet, men detta hörde samme person, den vittnet tror sig igenkänna hafva varit nu tillstädesvarande, häktade och tilltalade Smeden Lönnegren yttra till Herr Rådman Elfström, som tillkom och anmanade de närvarande att åtskiljas: ”jag har ännu många göromål eller uträttningar för dagen, innan jag går hem och är ingen redo skyldig för hvad jag ämnar företaga”. Då vittnet återkommit till patrullen och åtföljt densamma till Herr Lindmans, befanns en ännu större folksamling än förra aftonen skockad derutanför och hade dervid så tillgått, som Herr Borgmästaren, Assessorn Askers embetsberättelse närmare omförmäler. När patrullen, efter af Herr Assessorn skedda uppmaningar till stillsamhet, ordning och laglydnad, aflägsnat sig, hade vittnet qvarstannat och begifvit sig in i folkhopen, för att enskildt uppmana i enahanda syftning, hvarmed vittnet förmodat sig kunna uträtta något godt, derför att vittnet många år, i följd af sina åtskilliga befattningar i detta samhälle, haft mycken beröring med arbetsklassen och af densamma städse bemötts med förtroende och höflighet. De medlande och öfvertalande ord, som vittnet då framställt, afhördes uppmärksamt och upptogos väl af flera bland arbetskarlarne, som i allmänhet då höllo sig stilla och fredsamme, endast beklagande sig öfver sättet, hvarpå spannmålsuppköpen skedde, de höga sädespriserna och befarade svårigheterna för bergning, hvarom vittnet med dem samtalade så upplysande, stället och tillfället i hast kunde medgifva. Midt under detta samtal, hvarunder klagan fördes jemväl öfver behandlingen å stadens fattighus, framträdde med högljudd och stojande stämma en fullvext, ung man, den vittnet ej kände, tilltalande vittnet, under utrop: ”inga herrar skola finnas mer” och ”hvad fan förstå de mer än andra? Vi begripa mycket mer och kunna uträtta bättre och nyttigare saker än de med sin lärdom, som tjenar till intet. Vi få svettas och arbeta natt och dag för vår utkomst, men hvad fan gören J för nytta?” Derpå hade den omtalade personen försvunnit i folkhopen och en stor del af densamma under vildt stoj och hurrarop rusat åstad mot den längre ned åt gatan på afstånd qvarstannade patrullen; och då vittnet straxt derefter återvände till denna patrullen, hade ett anfall mot densamma redan egt rum samt fortsattes vidare efter vittnets ankomst. De anfallande och stojande utgjordes till större delen af handtverksarbetare och lärpojkar jemte tillkomne landtboar. Vittnet åtföljde sedermera patrullen till torget och gick derifrån till Jernbron, samt försporde och såg då, dels att rutor nyss förut blifvit inslagna i det hus, der Handlanden Borg bodde, dels ock att en del af den stormande folkskaran begifvit sig vester ut om staden, för tillämnadt besök hos Herr Häradshöfding Frick. Som vittnet och några andra bekanta samt vänner till Herr Frick befarade, att hans belägenhet kunde blifva allt för svår, och de derför ansågo sig pligtige att icke lemna honom utan all hjelp, beslöto de att skyndsamt vandra efter. Under vägen till Herr Fricks bostad förmärktes af vittnet folk i större och mindre afdelningar, gående både före och efter. När vittnet och dess sällskap, hvartill äfven slöto sig Fiskaren Simmergren och en annan med honom följaktig person, anländt till en uthusbyggnad, uppförd intill korsvägen, som till höger i Dunkahallabacken går ned till Häradshöfding Fricks boningshus och qvarn, erhöll den underrättelse, att orostiftarne ögonblickligen förut der våldsamt framfarit och verkställt fönsterinslagning, samt att hvarken Herr Frick eller hans familj befunno sig hemma. Vittnet afstod derföre från föresatsen att gå vidare eller dit ner. Emedlertid hade vittnet genast tillfälle att å stället bemärka, dels huru stenkastning egde rum mot de få soldater, hvilka å spridda håll, i backar och å åkerfälten deromkring, med utomordentlig raskhet och ett mod, det vittnet med allt skäl måste beundra och loforda, i häftig fart jagade efter orostiftarne, dels huru vid nämnde uthus störar tillgrepos af åtskillige personer, dem vittnet allvarligt, men förgäfves, sökte förmå att icke missbruka störarne till andras skada, dels ock huru straxt derpå en okänd karl efter stenkastningen mot en soldat, af denne slogs till marken och af andra tillkomne, hvilka ville till ordningens upprätthållande bidraga, ytterligare påpackades så ansenligt, att vittnet slutligen fann sig befogadt till dem ropa högt: ”nu kan det vara nog, slån ej ihjel karlen.” Tillika hörde vittnet utropet: ”arrestera den kanaljen” eller något dylikt, hvilket ock skedde. Vittnet hade äfven sett en hvitklädd karl, lifligt och häftigt springande å fälten och med ovanlig raskhet förföljande der anträffande fridsstörare, samt hörde skott lossas och ett utrop ”ladda!” Då vittnet under det jemt fortfarande oväsendet, synnerligast intill landsvägen i Bäckalycke-backen, såg folkhopen med hvarje stund ökas, under ständiga rop ”framåt!” understödt af jemt fortsatta vilda hurrningar och skrän, samt stenkastningarne, för hvilka äfven vittnet var blottstäldt, icke togo slut, fann vittnet ej rådligt att längre qvardröja, utan förfogade sig åter på hemväg öfver närbelägna åkerlyckor. Der såg vittnet åtskilliga, äfven mindre, pojkar sysselsatta att plocka sten och till landsvägen bortbära, för hvilket tilltag de af vittnet allvarligen förehöllos och varnades, utkommen på landsvägen igen, möttes vittnet af ständigt ankommande okända personer, och såg icke utan förvåning många fruntimmer af arbetsklassen, stående nerom Bäckalycke-backen, inbegripne i muntert samspråk med fridsstörarne. Vid återkomsten till staden, dit vittnet återföljdes af Fiskaren Simmergren och en annan person, hade vittnet genast begifvit sig till Rådhuset, för att hos Herr Borgmästaren och patrullen anmäla hvad vittnet erfarit. Förenämnde Simmergren hade under hemgåendet, vid möte af vissa personer, yttrat: ”der går folk af rätta sorten.”
Då vittnet någon stund derefter, vid midnattstiden, gick ut åt östra stadsgatan till Handlanden Lindmans, hade fönsterinslagning i hans hus nyss förut blifvit verkställd. Vittnet stannade derutanför en god stund, inbegripen i samtal med tillkomne bekanta och förmärkte desse då tydligen, att stenar kastades emellanåt från något närbeläget ställe på gatan, och, som man förmodade, öfver taket från gården till en der boende vagnmakares hus. Det dröjde ej länge, innan en militärtrupp, anförd af Herr Löjtnant Söderblom, inryckte från östra landsvägen. Denna trupp gjorde halt vid Lindmans, då vittnet tillspordes om anledningen till qvarstannandet, hvilken fråga nöjaktigt besvarades. Just som truppen var i begrepp att fortsätta marchen inåt staden, kastades ytterligare stenar på gatan, som det ville synas, efter militären, hvarför Herr Löjtnant Söderblom fann sig befogad tillfråga åtskilliga i förstugan och på trappan till vagnmakarens hus stående personer, huruvida stenarne kommo från dem; men då härtill nekades, afmarcherade truppen och vittnet gick sedermera hem till sitt hus, utan att vidare förmärka några oordningar.
Angående häktade Hamndrängen Andersson ansåg sig vittnet böra nämna, att vittnet, dagen efter sista våldsuppträdet, träffade Andersson, som då yttrade sin ledsnad och missnöje med den utsträckning till handgripligt våld och fridsstörande, händelserna under deras utveckling tagit. Hans ord föllo så här ”det kunde väl ingen ana, att det skulle gå så illa och att de skulle så handtera den beskedlige Häradshöfding Frick”; och förklarade Andersson, att han sjelf hela föregående aftonen varit nere i fyren vid hamnen och der afhört stojet samt oväsendet hos Frickens, äfvensom han tillade: ”de måtte väl icke kunna häkta någon oskyldig?” Han gaf vittnet det honom då affordrade löftet, att, ifall oväsende äfven den dagen skulle förfalla, icke allenast derifrån sjelf afhålla sig, utan ville han äfven ansvara för att hela den under hans kommando stående arbetsstyrka vid ett då pågående nybygge skulle förhålla sig stilla och medverka för ordning, på deras sida, som ville stifta frid och laglydnad. Emedlertid kunde vittnet ej undgå, att hos Andersson förmärka en viss nedstämdhet och oro, äfven då han sedermera tillfrågade vittnet och upplystes om det ansvar och de påföljder, som förestodo fridsstörarne.
114:o Magistern Carl August Augustinsson: Onsdags förmiddag den 26 sistl. September hörde vittnet buller och oväsen på gatan utanför sin bostad, hvarföre vittnet gick ut och träffade vid Doktor Sköldbergs hus Räntmästaren, Herr Assessorn Wickbom, som upplyste att arbetareoroligheter och folkskockningar egde rum; och vittnet såg sjelf folkhopar komma från öster. Dessa sammanträffade utanför Assessorn Wickboms hus med Häradshöfdingen Frick. Tilltalade Grahn frågade vittnet om vittnet begärde 4 R:dr 24 sk. Rgs tunnan för potatis. Utom Grahn, som för tillfället syntes ganska upprymd, men i öfrigt icke, såvidt vittnet kunde förmärka, förnärmade någon, voro alla i folkskocken för vittnet obekanta personer, bland hvilka likväl flera lifligt samtalade med Häradshöfdingen Frick, angående potatispriserna. Vittnet aflägsnade sig snart och visste icke hvad som vidare föreföll på förmiddagen. När vittnet på eftermiddagen kl. omkring 7 gick åt östra delen af staden, i sällskap med Notarierna Kulberg och von Warnstedt, bemärkte vittnet en folkhop församlad utanför Lindmans hus, der hvarjehanda ofog föreföll. Herr Hofrätts-Rådet och Riddaren von Sydow talade lugnande och varnande ord till folket och vände isynnerhet sitt tal till en för vittnet okänd person, som var klädd i blå rock, men förmaningarne lemnades af den bullersamma och oroliga folkhopen utan uppmärksamhet. Vittnet, som icke kunde uppgifva någon af fridsstörarne, aflägsnade sig före dessa från Lindmans bostad och sammanträffade sednare på aftonen med en annan folkhop af omkring 30 à 40 personer, hvaribland vittnet igenkände Arbetskarlen L. Käll och Tornväktaren Andersson. Folket yttrade missnöje öfver förköp, dyr tid och spannmålshandel, men uppförde sig i öfrigt fredligt. Vittnet begaf sig sedermera åt vester, ernade sig till Häradshöfdingen Fricks egendom, för att biträda dem hvilka sökte afstyra våldsamheter, som, enligt hvad vittnet försport, föröfvades vid nämnde egendom, men som Hofrätts-Sekreteraren och Riddaren Stridbeck och Körsnären Alm, hvilka vittnet mötte vid Jernbron, omtalade att de kommo från Häradshöfdingen Fricks egendom och att upprorsmännen der voro så våldsamma, att den som komme dit befarade att mista lif och lem, afstod vittnet från sin föresats och återvände hem.
115:o Bokhållaren Christian Carlsson: Tisdagsaftonen den 25 sistl. September såg vittnet den folkmassa, som då var församlad utanför Handlanden Lindmans bostad samt uppförde sig bullersamt. Carlsson och Malmberg voro dervid verksamma, men i öfrigt kunde vittnet icke namngifva någon. Nästpåföljde dag, kl. ungefärligen ½ 9 på aftonen, såg vittnet en mängd folk församladt på stora torget, men vittnet var icke så nära hopen, att vittnet kunde igenkänna någon person deraf, och förmärkte icke eller vid nämnde tillfälle oljud eller andre oordningar. Vittnet gick derefter hem och till hvila, men väcktes kl. 11 af buller, som förorsakades deraf att fönsterna inslogos hos Lindman. Vittnet gick derföre ned åt Handlanden Hanssons salubod, der vittnet är anställd såsom Bokhållare, och såg utåt Lindmans hus, men folkmassan hade då redan aflägsnat sig. Under sommaren hade vittnet väl hört Polisbetjenten Wadell klaga öfver dyr tid, men Wadell hade icke uppgifvit någon bestämd person såsom anledning dertill; på fråga om vittnet hade sig bekant huruvida tilltalade Lundström Onsdagsaftonen insatt någon käpp i förvar i Handlanden Hanssons salubod, svarade vittnet, att såvidt vittnet hade sig bekant eller kunde minnas någon käpp icke anförtroddes hvarken vittnet eller någon annan af betjeningen i boden den aftonen.
116:o Inspektoren Theodor Håkansson: När vittnet under besök i staden Onsdags f. m. den 26 sistl. September på stora torget sammanträffade med Polisbetjenten Wadell i närvaro af sin bror, till vittne åberopade Inspektoren Efraim Håkansson, och yttrade bedröfvelse öfver de oordningar och oroligheter, som försports bland arbetare här i staden, berättade Wadell, att han nyss förut på morgonen varit hos Handlanden Lindman på frukost, samt af Lindman erhållit otidigheter till tack för det han aftonen förut, såvidt han förmått, afvärjt de våldsamheter, som folksamlingen aftonen förut föröfvat utanför Lindmans bostad, hvarjemte Wadell tillkännagifvit förtrytelse deröfver, att spannmålshandlare, vid bedrifvande af sin köpenskap, gjorde sig skyldige till förköp, i thy att de köpte upp spannmål både utanför stadens tullar och inpå gårdarne i staden, och att Lindman till och med inpå Wadells egen gård gjort förköp af spannmål, som Wadell sjelf eller hans hustru ernade tillhandla sig; äfvensom Wadell yttrade, under uttryck af missnöje, den förmodan, att Herr Landshöfdingen Bergenstråhle redan försålt all den säd, som han hade att aflåta, så att vid förefallande behof de fattige ej skulle kunna få köpa någon säd af Herr Landshöfdingen. När f. d. Inspektoren Sjöberg, hvilken, jemte Sysslomannen Ekberg, blandat sig i samtalet mellan vittnet och Wadell, yttrade, att Wadell sjelf gjort sig saker till förköp, enär, enligt hvad Sjöberg skulle kunna intyga, Wadell köpt spannmål vid Slagtaren Lindgrens hus, som vore beläget utanför tullen, genmälte Wadell, att han dertill varit nödsakad för att kunna förskaffa säd till bröd, hvarmed Wadells hustru åtagit sig att förse en mängd arbetare; och då Sjöberg i anledning deraf förklarade, att Wadell nog hade skälig vinst för sitt besvär att tillhandahålla arbetarne bröd, blef Wadell förargad och yttrade, att, ehvad än en sådan person som Sjöberg intygade, hans intyg likväl icke hade någon gällande kraft, samt tillade: ”det blir väl annat af”, och aflägsnade sig; tilläggande vittnet, att berörde samtal egde rum endast emellan Wadell samt vittnet, Sjöberg och Ekberg, och att samtalet icke var så högljudt, att flere af den på torget församlade allmogen kunde höra detsamma.
117:o Inspektoren Efraim Håkansson, lika med näst förut afhörda vittnet Theodor Håkansson, utom i afseende på Wadells omvittnade yttrande, ”det blir väl annat af”, hvilken hotelse detta vittne icke hörde Wadell uttala.
118:o Klädmäklaren Sven Larsson: Angående uppträdet Tisdagsaftonen den 25 sistl. September hade vittnet sig ingenting annat bekant, än hvad vittnet nästpåföljande dags förmiddag hörde berättas af Polisbetjenten Wadell, hvilken, under berättelsen derom, äfven utfor mot ofoget att göra förköp. Onsdags f. m. såg vittnet tvenne folkhopar, som uppehöllo sig, den ene i grannskapet af Assessorn Wickboms hus och den andre närmare kyrkan; med den ene samtalade Häradshöfdingen Rudling, och med den andre Häradshöfdingen Frick, men vittnet hörde icke samtalet, utan gick förbi. På aftonen samma dag var ånyo en folkskock församlad utanför Assessor Wickboms hus eller något närmare kyrkan. Vittnet, som endast gick förbi hopen, dröjande endast några ögonblick i dess grannskap, igenkände icke flere än Smeden Andersson och Skomakaren Ljungberg, af hvilka den förre hade rockkragen uppslagen kring ansigtet. Samtalet ibland massan var högljudt och allmänt, dock uppfattade vittnet deraf icke något annat än att Skomakaren Ljungberg, då han gick förbi vittnet mellan folkskocken och väggen, yttrade några ord om dyra tider, och att Smeden Andersson, under samtal med en för vittnet okänd herre, bland dem som voro närvarande för att återställa lugnet, sade, bland annat, att man ej får någon rätt vid Domstol, emedan klubban slås i bordet, då man vill anföra något. Sednare på aftonen var vittnet i sällskap med Målaren Pettersson vid Talavid. De lyssnade der på buller, skott och oväsende, som förspordes ifrån det håll, der Häradshöfdingen Fricks egendom är belägen. Sedan vittnet efter en stunds förlopp återvändt, besökte vittnet Skräddaren Ödqvist, och såg en mängd med stakar försedda personer tåga der förbi framåt öster, men vittnet, som dröjde qvar hos Ödqvist till dess allt blef tyst, varseblef icke någon bekant i hopen, samt kunde icke heller upplysa hvad som vidare föreföll.
119:o Smedlärlingen Wilhelm Carlsson: Vittnet, som uppehöll sig midt för Mjölnaren Peterssons ladugård, i närheten af Dunkahalla, när ifrågakomne uppträde vid Häradshöfdingen Fricks egendom föreföll, träffade der tilltalade Smedlärlingen Hörnsten, som kom gående ifrån det håll der åbyggnaderna äro belägne, samt medförde en ”bränvinsfjerding”, hvilken Hörnsten uppgaf sig hafva ”tagit”. Hörnsten nämnde likväl icke hvarifrån han tagit fjerdingen, och visade icke heller huruvida han var försedd med glas, samt bjöd ej heller i vittnets närvaro någon på bränvin. Angående sjelfva uppträdet vid Häradshöfdingen Fricks egendom erinrade sig vittnet icke några vidare omständigheter, än att vittnet såg tilltalade Bleckslagarelärlingen Öberg och Guldsmedslärlingen Abrahamsson på lusthustaket, der de slogo på en prydnad, i afsigt att förstöra densamma.
120:o Vice Advokatfiskalen Henrik Rahmn: Vittnet, som icke hade sig något bekant om de Tisdagsaftonen den 25 sistl. September förefallne oordningar, träffade nästpåföljde dags morgon, ungefär kl. 8, midtför Skolhuset en orolig folkmassa af ungefärligen 60 à 70 personer. I spetsen för denna folkhop gick Carl Abrahamsson eller Carlsson, med Malmberg på högra sidan och Carl Petersson på den venstra. I andra ledet gick tilltalade Nils Jonsson, som i förbigående syntes vittnet vara öfverlastad, och utropade: ”här är uppköpare, god’ herrar”. Det sades bland orostiftarne att de ernade sig till Häradshöfdingen Rudling, inpå hvilkens gård vittnet följde efter. Der ställde de sig i två hopar, af hvilka den ene omgaf Häradshöfdingen Rudling och den andra Herr Landssekreteraren och Riddaren Brorström. Sedan folkhopen, bland hvilken vittnet igenkände utom ofvan angifne personer, Sven Israelsson eller Svensson och Carl Svensson, och bland hvilka vittnet dessutom tyckte sig igenkänna nästan alla vid Postiljonen Blomqvists nybyggnad anställde timmerkarlar, dröjt ungefärligen en timmas tid på Häradshöfdingen Rudlings gård samt derunder talat om dyra tider och höga spannmålspriser, sade Nils Jonsson ”nu kan det vara nog resonneradt på förmiddagen”, hvarefter hela massan aftågade till Handlanden Lindmans hus. Lindman utkallades, förebråddes på ett oskickligt och otidigt sätt af folket för det han köpte upp spannmål, samt fick äfven mottaga hotelser. Efter det Lindman lofvat att tillhandahålla råg för 16 eller 17 Rdr rgs tunnan, aflägsnade sig massan åt vester. Utanför Assessorn Wickboms hus träffades Häradshöfdingen Frick, som genast omringades, och med hvilken folket samtalade angående uppköp af potatis. Slutet af samtalet, hvarunder isynnerbet Grahn och några andra förde ordet, blef, att Häradshöfdingen Frick utfäste sig att icke köpa upp potater till högre pris än 3 Rdr rgs tunnan. På aftonen samma dag, kl. ungefärligen 7, såg vittnet den folkhop, som då var församlad utanför Handlanden Lindmans hus. Tilltalade Smeden Lönnegren och Skomakaren Pantzar samt Tapettryckaren Dyberg voro dervid närvarande och verksamme deltagare i oroligheterna. Dyberg sprang omkring och skuffade personer, samt utförde hvarjehanda pojkaktigheter. Pantzar och Lönnegren, hvilka vittnet förut på dagen sett den sednare vara närvarande vid uppträdena hos Häradshöfdingen Rudling och Handlanden Lindman samt på åtskillige andra ställen, förhöllo sig mycket oroligt och uppviglande, samt bemötte med gensvarigt hån och trots de uppmaningar till lugn och ordning, som de erhöllo, serdeles Lönnegren, hvilken, efter vittnets omdöme, var rörd af starka drycker, och på alla ställen, der vittnet såg honom den dagen, visade sig mycket språksam och förtrolig med de andra orostiftarne, och äfven vid ett tillfälle öfverföll vittnet med otidigheter. Då massan ändtligen aftågade från Lindmans bostad gjorde den ett uppehåll midtför Assessorn Wickboms hus, emedan den der hejdades af patrullen. Bland dem som dervid genombröto de patrullerandes led var Svarfvaren Dahlgren, hvilken, sedan han sålunda framträngt, kom i handgemäng med nuvarande extra Polisbetjenten Frans Jonsson. Vittnet, som icke var närvarande vid något af de uppträden, som sednare på aftonen föreföllo vid Häradshöfdingen Fricks egendom och Handlanden Lindmans hus, bemärkte försöket, som derefter gjordes af en på torget församlad folkhop att uttaga de på häktet insatte orostiftarne. Vittnet kunde icke namngifva flere bland deltagarne i nämnde dåd än Bleckslagarelärlingen Öberg, som i vittnets åsyn rusade mot porten till Rådhuset, men vittnet hörde sägas ibland folket, att det var en Guldsmedlärling hos Edberg och en lärling hos Fägerholm bland dem som ville storma häktet.
I anledning af detta vittnesmål anmärkte tilltalade Svarfvaren Dahlgren, att han ej vid omvittnade tillfället var så långt åt vester, utan uppehöll sig längre i öster bland dem, hvilka vid massans antågande bröto igenom folket, som då stod församladt utanför Assessorn Wickboms hus; hvilken anmärkning, på Dahlgrens begäran, infördes i protokollet.
På Lönnegrens fråga om Herr vice Advokatfiskalen Rahmn kunde taga på sin ed hvad han om Lönnegrens beteende berättat, förklarade vittnet, på sin förut aflagda ed, att Lönnegrens omvittnade beteenden varit sådane som vittnet berättat, och att de tydligen ådagalade fiendtliga afsigter mot samhällsordningen.
31:o Vagnmakarelärlingen Reinhold Sylberg vidhöll sitt förut afgifna vittnesmål med den förändring eller förklaring, att vittnet icke kunde bestämdt säga att Himmelman och hans gesäll Andersson gingo i spetsen för den folkhop, som genombröt patrullen utanför Assessorn Wickboms hus, utan ville Sylberg hafva sitt vittnesmål så förstådt, att han intygat det Himmelman och hans gesäll vid nämnde tillfälle voro ibland före och ibland efter uti den folkmassa, som vid nämnde tillfälle med våld framträngde igenom patrullen, hvilket förhållande vittnet dessutom hört Gesällen Andersson sjelf berätta på Vagnmakaren Öhmans verkstad; hvarjemte vittnet nu tillade, att tilltalade Hellstrands bror Magnus och Musikanten Rydelius plockade sten vid Häradshöfdingen Fricks egendom, under det våldsamheterna derstädes föröfvades, äfvensom att vittnet vid samma tillfälle hörde Rydelius uppmana en annan Musikant att också plocka sten, men att denne ursägtat sig dermed, att han bar en gitarr under kappan. Huruvida Magnus Hellstrand och Rydelius kastade de stenar, som de plockade, hade vittnet icke iakttagit.
121:o Kanslivaktmästaren Svensson: Onsdagen den 26 sistl. September gjorde vittnet, enligt förslag af Himmelman, denne sällskap på en färd utåt östra alléen. Då de gått så långt som till lägenheten Lilla Bommen och fingo höra hurrarop ifrån staden återvände de dit, samt skiljdes derefter ifrån hvarandra midtför Landshöfdinge-residenset, der vittnet gick in. Vittnet var visserligen sedermera närvarande vid folksamlingen utanför Assessorn Wickboms hus, men dröjde der så kort tid, att vittnet hvarken bemärkte hvad som dervid föreföll eller hvilka personer som deri funnos, hvarföre vittnet icke eller kunde lemna något intyg om Himmelmans förhållande derstädes.
Sedan berättelserna blifvit uppläste och vidkände framträdde förut afhörda vittnet 81:o Skräddaregesällen Jonas Ulrik Hallengren och uppgaf såsom rättelse i sitt förut aflagda vittnesmål: att det var tidigare på aftonen den 26 sistl. September som han i sällskap med Sandberg mötte tilltalade Skräddaren Lundberg och dennes följeslagare än sista uppträdet utanför Handlanden Lindmans hus egde rum och då fönsterna i Lindmans hus inslogos; att Hallengren endast en gång på aftonen besökte östra delen af staden samt att vittnet ej kunde närmare bestämma vid hvilken tid han gjorde nämnde besök.
Uppläst och vidkändt.
Härefter inlemnade Himmelman ett skriftligt anförande af följande innehåll:
”Till Välloflige Rådhus-Rätten!
Då jag på mitt samvete vet mig vara beröfvad friheten utan ringaste orsak, kan jag icke heller rimligtvis fördraga ett oskyldigt lidande, utan att låta gifva anledningen till grämelse öfver mitt lidande tillkänna. Jag anhåller nu vördsamt att få låta afhöra vittnen till bestyrkande af min oskuld i detta mål. Af dessa vittnena lärer Sylberg, hvilken förut varit i sådan egenskap hörd, förmodligen lemna åt sitt vittnesmål ett beriktigande, som lagenligen torde föranleda mitt frigifvande, och Söderström dessutom kunde edligen vitsorda, att jag ifrågavarande afton uteslutande befann mig i hans sällskap och att jag icke störde någon frid.
Jag hoppas att härigenom kunna förebringa en bevisning, som, jemförd med den minsta bekantskap om min vandel, bör ingifva Domstolen öfvertygelsen att jag lider oskyldigt.
Detta lidande vore ringa om det blott gällde min egen person; men då jag på min verkstad har flere arbetare och dessutom en sjuklig hustru och minderåriga barn att tänka på, förekommer den genom häktnings-beslutet mig tillskyndade oförrätt dubbelt tyngre.
Lagens stadgande att kärandens eller Åklagarens vittnen skola först höras har förmodligen afseende på endast de tillfällen, då båda parterna hafva vittnen på en gång närvarande. Jag hoppas för thy att Domstolen pröfvar lagligt förunna mig rättighet att i dag få mina vittnen hörda, så mycket heldre som det ju kunde vara möjligt, att dessa vittnen gåfvo vid handen en annan åsigt, än den som förestafvat öfvertygelsen om min delaktighet uti åtalade brottet.
Efter föredragning häraf anhöll Himmelman, att få till ett annat rättegångstillfälle genom Åklagarens försorg till Rätten inkallade Smeden Söderström, Snickaren Carl Wigandt, Bleckslagaren Wadner, Arbetskarlen Johannes Larsson på förstaden och Sadelmakaren Carlsson, på det Himmelman måtte komma i tillfälle att genom vittnesmål af dem åstadkomma bevisning derom att han vore fri från delaktighet uti ifrågavarande brott; hvarjemte såväl Himmelman som öfriga gifta personer bland de tilltalade anhöllo om tillstånd att då och då under fängelsetiden få besöka sina hem och sina hustrur.
Parterne fingo härefter afträda, medan Rätten öfverlade till följande, för dem åter inkallade, offentligen afsagda
Beslut.
Ransakningen uppskjutes till nästa Tisdag den 20 i denna månad kl. 10 f. m., då de häktade böra för Rätten inställas och de på fri fot varande tilltalade vid förut stadgade äfventyr tillstädeskomma, och åligger det Åklagaren att till sagde dag inkalla de utaf Vagnmakaren Himmelman till vittnen åberopade personer Smeden Söderström, Snickaren Carl Wigandt, Bleckslagaren Wadner, Johannes Larsson på förstaden och Sadelmakaren Carlsson.
Den utaf åtskilliga bland de tilltalade framställda begäran om tillstånd att få besöka sina hustrur finner Rådhus-Rätten sig icke kunna till pröfning upptaga, utan hänvisar bemälte tilltalade att hos Konungens Befallningshafvande i Länet derom anhängiggöra och fullfölja ansökningen efter befogenhet.
År och dag som ofvan.
In fidem
Fr. Öqvist.