Ur mitt liv/Den fientliga offensiven under första halvåret 1917

←  Förberedelser för det kommande krigsåret

Ur mitt liv av Paul von Hindenburg Översättare: Elis Fredrik Leopold Brusewitz Den fientliga offensiven under första halvåret 1917

Vår motstöt på ostfronten  →

DEN FIENTLIGA OFFENSIVEN UNDER FÖRSTA HALVÅRET 1917.

PÅ VÄSTFRONTEN.

Från och med den gynnsammare årstidens inträdande emotsågo vi den väntade allmänna offensiven på västfronten. Vi hade genom nygruppering av våra stridskrafter strategiskt förberett oss mot densamma, men under loppet av vintern även i taktiskt hänseende vidtagit alla åtgärder för att möta denna i varje fall största av alla hittillsvarande fientliga kraftansträngningar.

Till dessa åtgärder hörde icke minst ändringarna i vårt förutvarande tillvägagångssätt vid försvar. De utarbetades av oss på grund av erfarenheterna i de föregående striderna. Våra försvarsanläggningar skulle i framtiden icke längre bestå av enskilda linjer och stödjepunkter utan av linjesystem och stödjepunktsgrupper. Uti de därigenom bildade djupa zonerna ville vi icke uppställa trupperna uti sammanhängande stela fronter utan i smidigare gruppering och indelning i bredd och djup. Försvararen måste hålla sina stridskrafter rörliga för att undvika den förintande fientliga verkningsskjutningen under den förberedande striden, här och där frivilligt uppgiva delar av ställningen, vilka blivit ohållbara, och sedan genom motanfall återvinna det, som var nödvändigt för behållandet av ställningen i sin helhet. Dessa principer gällde i smått som i stort.

Mot det fientliga artilleriets och granatkastarnas förhärjande verkan och de överraskande fientliga stormanfallen satte vi sålunda en ökning och lämpligare indelning av våra försvarsanläggningar samt våra stridsmedels rörlighet. Samtidigt förverkligades principen att genom ökning av kulsprutornas antal i de främre motståndslinjerna skona och därmed även spara människokraft.

Med denna genomgripande förändring i vår försvarsmetod inläto vi oss utan tvivel på ett vågstycke. Detta bestod först och främst däruti, att vi mitt under kriget krävde brytandet mot taktiska vanor och erfarenheter, i vilka det lägre befälet och truppen levat sig in, och vilka de med förklarlig fördom värderade mångdubbelt. Övergången från en taktisk åsikt till en annan betyder redan i fred en viss kris. Å ena sidan för den med sig överdrifter i det nya, å andra ett allt för envist fasthållande vid det gamla. Missförstånd tränga sig in i föreskrifternas tydligaste ordalydelser, självständiga och godtyckliga utläggningar fira orgier, tröghetsmomentet i mänskligt tänkesätt och uppträdande övervinnes mången gång icke utan de kraftigaste påtryckningar.

Men icke endast av dessa skäl betydde våra taktiska ändringar ett vågat steg. Nästan ännu svårare var det att jakande besvara frågan, om också vår här mitt i kriget uti sitt nuvarande tillstånd skulle vara i stånd att i sig upptaga och överföra dessa ändringar till slagfältets verklighet. Vi kunde icke vara i tvivel om, att den krigsapparat, med vilken vi nu hade att arbeta, icke kunde jämföras med 1914 och 1915 års, ja knappast med den, som förefanns i början av 1916. En oerhörd kvantitet av den härligaste kraft låg nedbäddad i våra kyrkogårdar eller var med sönderskjutna lemmar eller sjuka kroppar bunden vid hemorten. En ståtlig kärntrupp av soldater från 1914 fanns visserligen ännu kvar och till den slöt sig mycken ung, av hänförelse fylld kraft och glad offervilja. Men enbart detta utgör icke en härs styrka; kraft och vilja måste skolas och luttras genom erfarenhet. En här med sådan sedlig och andlig rikedom, med sådana mäktiga, historiska traditioner som den tyska av 1914, överlever för visso till sitt inre värde många krigsår, om blott tillförseln till densamma av friska kroppsliga och andliga krafter från hemorten hålles vid makt. Totalvärdet kommer dock, ja, måste på grund av tingens naturliga ordning komma att sjunka, om ock dess relationsvärde i förhållande till varje fiende, som lika länge stått i fält, förbliver oförändrat högt och överlägset.

Vår nya försvarsmetod ställde stora fordringar på truppens förmåga och moraliska kraft, därigenom att den minskade försvarets fasta yttre sammanhang och därmed till högsta princip upphöjde de minsta delarnas självständighet. Det taktiska sammanhanget gavs icke mera av yttre skönjbara linjer och grupper utan av det andliga band, som låg i taktisk samverkan. Det är ingen överdrift, då jag säger, att under förhandenvarande förhållanden låg det i övergången till dessa nya grundsatser den största förtroendeyttring, som vi kunde visa vår härs andliga och sedliga kraft och för visso alla dess delar. Redan den närmaste framtiden skulle lämna bevis, huruvida detta förtroende var berättigat.

På västfronten bröt det första ovädret löst, så snart våren gjort sitt inträde. Den 9. april anslog det engelska anfallet vid Arras upptakten till den stora fientliga våroffensiven. Anfallet förbereddes i flera dagar med de fientliga artilleri- och granatkastarmassornas hela brutala raseri och hade intet av överraskningstaktiken i Nivelles anda från oktober föregående året. Litade man på engelsk sida icke på detta förfarande, eller kände man sig taktiskt för osäker? Anledningen är för ögonblicket likgiltig, faktum består och talar ett fruktansvärt språk. Det engelska anfallet brusar över de första, andra och tredje skyttevärnslinjerna. Stödjepunktsgrupperna svika eller tystna efter hjältemodigt motstånd, artilleri går förlorat i mängd. Försvarsmetoden har tydligen klickat!

En svår kris inträder. Ett av de där lägena, där allt tyckes flyta. »Man bör undvika kriser,» ropar lekmannen. Soldaten kan endast svara honom: »Då avstå vi hellre på förhand från kriget, ty de äro oundvikliga. De ligga helt enkelt i krigets natur och känneteckna detsamma såsom något ovisst och farligt. Krigskonstens uppgift är icke att undvika utan att övervinna kriser. Den, som redan inför hotet från sådana vill rygga tillbaka, binder själv sina händer, blir en lekboll för den djärvare motståndaren och går snart under i en kris.»

Härmed vill jag icke påstå, att krisen den 9. april efter alla de förberedelser, man varit i stånd att träffa, icke skulle kunna hava undvikits. Den behövde åtminstone icke inträtt i så fruktansvärd utsträckning, om man med i rätt tid framdragna reserver gått till motstöt mot det fientliga inbrottet. Dock blir man alltid tvungen att vid en sådan helvetisk förberedelse av anfallet räkna med svåra lokala skakningar i försvaret.

Aftonföredragningen denna 9. april visar en dyster bild, många skuggor och föga ljus. Dock, i dylika fall måste man söka efter ljuset. En stråle, om ock otydlig till sina konturer, kan skönjas. Engelsmännen tyckas icke hava förstånd att till yttersta möjligheten utnyttja den vunna framgången. Till lycka för oss, nu, som redan mången gång förut. Efter föredragningen trycker jag min förste generalkvartermästares hand med orden: »Nå, vi hava redan tillsammans upplevat svårare saker än i dag.» I dag, på hans födelsedag! Mitt förtroende förblir orubbat. Jag vet, att nya trupper från oss marschera till slagfältet, järnvägståg rulla dit. Krisen skall övervinnas. Hos mig själv var den åtminstone slut. Men striden rasade alltjämt.

En annan slagbild. Vid Soissons och därifrån långt österut, ända till trakten av Reims, dundra likaledes från och med första veckan i april de franska kanonerna och många hundra fientliga granatkastare slunga där sina projektiler emot oss. Här för Nivelle befälet, antagligen tack vare sitt från Verdun befästa rykte. Icke heller han har dragit de taktiska slutledningar av sina sista erfarenheter vid Verdun, som vi väntade. Under dagar, ja, en hel vecka i sträck pågår den franska elden med raseri. Våra försvarszoner skola förvandlas till ruin- och likfält och vad som av en slump möjligen undgår kroppslig förstöring skall åtminstone andligen brytas. I detta fruktansvärda läge synes en dylik avsikt utan tvivel kunna förverkligas. Äntligen anser Nivelle våra trupper tillintetgjorda eller åtminstone tillräckligt möra. Den 16. april låter han sina segervissa bataljoner gå till storms eller, som vi hellre vilja kalla det, gå att skörda de i eld och glöd mognade frukterna. Då inträffar det oförklarliga. Mellan ruinerna och kratrarna reser sig tyskt liv, tysk kraft och tysk vilja, slungande fördärv in i de anstormande linjerna och de dem följande hoparna, vilka virvla om och sammanpackas under vår våldsamma eld. Väl nedtrampas på de svårast skakade ställena det tyska motståndet, men vad betyder i denna jättekamp förlusten av enstaka delar av ställningen i jämförelse med det segerrika hållandet av fronten i dess helhet?

Slaget visar redan de första dagarna uppsynen av ett utpräglat franskt nederlag. Det blodiga bakslaget framkallar hos den franska ledningen och truppen den bittraste missräkning, ja, förbittring. Vid Arras, Soissons och Reims fortgår striden ännu i veckor. Den erbjuder endast en enda taktisk olikhet mot striderna vid Somme föregående år, och den får jag icke glömma att omnämna: fienden tillkämpar sig redan efter de första dagarna icke längre någon ytterligare nämnvärd framgång och efter några få veckor sjunker han på sina anfallsfält utmattad tillbaka i ställningskriget. Vår försvarsmetod hade dock i alla fall glänsande bestått provet!

Och så ännu en tredje bild. Scenerna utspelas på höjderna vid Wytschaete och Messines, nordväst om Lille, mitt emot Kemmel. Det är den 7. juni. Således en tidpunkt, då det redan otvivelaktigt står fast, att de ovan nämnda striderna strandat. Läget på Wytschaetehöjderna, nyckeln till därvarande ställningsbåge, är föga gynnsamt för det moderna försvaret. Den relativt smala ryggen medgiver icke användningen av en tillräckligt djup zon. Det främsta gravsystemet ligger på västsluttningen och erbjuder ett förträffligt mål för det fientliga artilleriet. Den fuktiga jordmånen ger vika både sommar och vinter, marken är mångdubbelt sönderbråkad genom minkrig, ett stridssätt, som tidigare just här med yttersta förbittring använts vid kampen om de viktigaste delarna av ställningen. Dock hör man sedan långt tillbaka icke mera något underjordiskt buller. Icke blott från väster utan även söder- och norrifrån skall försvaret på höjderna vid St. Eloi ävensom vid de båda hörnstenarna Wytschaete och Messines bearbetas av det fientliga artilleriet.

Engelsmännen förbereda sitt anfall på vanligt sätt. Försvararen lider svårt, svårare än förr på något annat ställe. På vår bekymrade förfrågan, om det icke skulle vara bättre att frivilligt utrymma höjderna, få vi det manliga svaret: »Vi skola hålla ut, ännu stå vi fast!» Men då den ödesdigra 7. juni inbryter, höjer sig jorden under försvarslinjerna, dess viktigaste stödjepunkter sammanstörta och genom röken och de nedstörtande jordmassorna från de sprängda minraderna framrycka engelska stormtrupper över de sista resterna av tysk försvarskraft. Krampaktiga försök å vår sida att medelst en motstöt rädda situationen krossas i den mördande fientliga artillerielden, som från en vid cirkel förvandlar området i den förlorade ställningens rygg till en verklig häxkittel. Trots detta lyckas det oss även här att tvinga fienden att stanna, innan våra linjer fullständigt genombrutits. Våra förluster i så väl folk som krigsmateriel äro svåra, över förlusten av terrängen torde vi kunna trösta oss.

Totalresultatet av den stora fientliga offensiven på västfronten hade enligt mitt bedömande hittills icke varit otillfredsställande för oss. Slagna voro vi ingenstädes. Till och med de mest betänkliga situationer hade vi rett ut. Ingenstädes hade fienden lyckats att utöver en måttlig terrängvinst uppnå några större mål, ännu mindre kunnat från genombrottsslaget övergå till operationer i öppna fältet. Värdet av denna vår framgång på västfronten skulle även denna gång uppskattas vid andra fronter.

I HITRE OCH BORTRE ORIENTEN.

Redan innan den vilda dansen började på vår västfront, förnyade Sarrail sina anfall i Macedonien, med tyngdpunkten vid Monastir. Även dessa händelser tilldrogo sig vår fulla uppmärksamhet, ty även här voro fiendens mål vidsynt planerade. Samtidigt med detta stormanfall mot den bulgariska fronten åstadkom fienden ett uppror i Serbien och hotade härigenom våra förbindelser på Balkanhalvön. På den mest utsatta platsen, nämligen vid Nisch, nedslogs emellertid upproret, innan det nått den särskilt av de bulgariska regeringskretsarna befarade spridningen över hela Gammalserbien. Slaget på den macedoniska fronten fördes med stor förbittring. Utan att vi behövde ditsända ytterligare tyskt understöd lyckades den bulgariska armén nära nog undantagslöst behålla sina ställningar. Ett för oss synnerligen tillfredsställande resultat! Vår allierade hade slagits bra. Vid den tiden erkände han utan omsvep, att det tyska arbetet inom hans leder bestått provet på bästa sätt. Jag vann därigenom den övertygelsen, att den bulgariska armén även för framtiden skulle vara sin uppgift vuxen. Detta bekräftade sig vid upprepandet av ententens anfall i maj. Även denna gång bragtes deras anfall i hela sin utsträckning, från Monastir till Doiransjön, fullständigt att stranda.

I armeniska höglandet hade det blivit tyst. Tillfälliga smärre sammanstötningar under vintern syntes mera hava varit föranledda av plundringståg än av någon hos endera parten uppvaknad stridslust. Ryssarna hade under inflytande av de även hos dem oerhörda underhållssvårigheterna dragit tillbaka sina trupper från de vildaste och mest förödda delarna av högfjällen till bättre förplägnadsområden i landets inre. Det fullständiga avdomnandet av den ryska stridslusten var emellertid överraskande. Från turkisk sida erhöllo vi inga underrättelser, som kunde giva oss någon förklaring häröver.

I Irak gingo engelsmännen i februari till anfall och hade redan den 11. mars satt sig i besittning av Bagdad. För denna framgång hade de att tacka ett skickligt kringgående av den starka turkiska fronten.

Vid Gaza i Sydpalestina bröt däremot det engelska anfallet, som utfördes med förkrossande överlägsenhet, men rent frontalt och med föga taktisk skicklighet, fullständigt samman framför de turkiska linjerna. Blott genom att en till omfattande motstöt ansatt turkisk kolonn svek, räddades England här från ett förintande nederlag.

Den återverkan dessa händelser i Asien hade på vårt läge i sin helhet, kommer jag att längre fram ytterligare beröra.

PÅ OSTFRONTEN.

Redan innan fransmän och engelsmän på västfronten framryckte till allmänt anfall, darrade den ryska fronten i sina grundvalar. Under våra upprepade våldsamma slag hade den ryska staten börjat lossna i fogarna.

Den oformliga ryska kolossen hade ända hittills som en mara tryckt hela den europeiska och asiatiska världen. Nu började det jäsa och sjuda inom dess massa. Djupgående rämnor trädde i dagen och genom de uppkomna sprickorna såg man en skymt av politiska lidelsers glöd och djävulskt råa krafters spel. Tsardömet faller! Skall en ny makt uppstå, som åter kommer dessa politiska lidelser att stelna i de sibiriska fängelsernas isande luft och kväver de vilda våldshandlingarna under gravkullarna?

Ryssland i revolution! Huru ofta hade icke verkliga och inbillade kännare av detta land för oss förkunnat, att denna tilldragelse var i annalkande. Jag hade förlorat tron på den. Nu då den inträffade, framkallade den hos mig ingalunda några känslor av politisk tillfredsställelse, men väl sådana av krigisk lättnad. Men även dessa senare gjorde sig först långsamt gällande. Jag frågade mig: var tsarens störtande en seger för krigs- eller fredsströmningarna? Hade det föregående tsardömets dödgrävare endast arbetat för att med kronans siste bärare bringa den av oss kända fredsviljan inom de högre ryska kretsarna och de breda lagrens längtan efter fred på fall?

Så länge ryska härens uppförande icke gav något klart svar på denna fråga, var och förblev vårt läge gent emot Ryssland osäkert. Upplösningsprocessen i den ryska staten hade otvivelaktigt börjat. Om det icke snart kom till upprättandet av en diktatur med lika hänsynslös makt som den nyss störtade, så skrede upplösningen vidare, även om det kanhända skedde mindre snabbt i den stora tunga ryska kolossen med sina grova livsyttringar än på andra ställen. Vår plan är från början att icke störa denna händelsernas gång, vi måste endast vara på vår vakt, att denna icke stör, ja kanske förstör oss. I detta läge måste man tänka på lärdomarna av kanonaden vid Valmy, vilken för mer än hundra år sedan åter sammansvetsade franska folkets upprivna och söndersplittrade krafter och gav upphovet till den stora blodröda flod, som översvämmade hela Europa. Visserligen förfogar 1917 års Ryssland icke längre över lika stora oförbrukade människomassor som det dåvarande Frankrike. Tsarrikets bästa och dugligaste krafter stå vid fronten eller ligga i massgravarna framför och bakom våra linjer.

Den försakelse, som ett lugnt avvaktande inför den börjande ryska upplösningen pålägger mig personligen, är stor. Kan jag av politiska skäl icke nu göra mig förtrogen med en offensiv på ostfronten, så pockar soldatkänslan på ett anfall i väster. Jag tänker på stockningen i det engelska anfallet vid Arras och på Frankrikes svåra nederlag mellan Soissons och Reims. Ligger någon tanke närmare till hands än den att kasta alla brukbara stridskrafter över från ost- till västfronten och där framgå till anfall? Ännu är Amerika långt borta. Låt det komma, sedan även Frankrikes krafter äro brutna. Då kommer det för sent!

Men även ententen inser den svåra fara, som hotar den, och arbetar med alla medel att förhindra det ryska väldets sammanstörtande och därmed en vittgående avlastning av vår ostfront. Ryssland måste hålla ut, åtminstone tills Amerikas nyuppsatta arméer kunna beträda den franska jorden, eljest synes Frankrikes militära och moraliska nederlag vara säkert. Alltså skickar ententen politiker, agitatorer, officerare till Ryssland för att där stödja den undergrävda och rämnande fronten och den glömmer icke att förse dessa missionärer med penningar, som mångenstädes i Ryssland verka kraftigare än politiska skäl.

Genom dessa motåtgärder berövas vi även denna gång de största utsikter till seger. Den ryska fronten upprätthålles, icke genom egen kraft, utan huvudsakligen genom agitatoriska medel, vilka våra fiender föra dit och som nå sina mål, till och med mot de ryska massornas vilja.

Borde vi kanhända ändå hava angripit, då de första sprickorna visade sig i den ryska statsbyggnaden? Fördärvades kanske icke för oss av politiska hänsyn de härligaste frukterna av vår hittills största framgång?

Vårt förhållande till den ryska hären på ostfronten utvecklar sig till en början allt mera utpräglat till ett vapenstillestånd, om ock utan skriftlig stadfästelse. Det ryska infanteriet förklarade nästan överallt, att det icke vidare ville strida. Dock förbliver det med den för dess flertal karakteristiska slöheten sittande i sina skyttevärn. Där de ömsesidiga förbindelserna antaga alltför öppet vänskapliga umgängesformer skjuter då och då dessemellan det ryska artilleriet. Detta vapen är ännu i händerna på sitt befäl, icke på grund av något detsamma medfött konservativt sinnelag-, utan därför att det icke sönderfaller i så många självständiga huvuden som systervapnet. Ententens agitatorers och officerares inflytande gör sig ännu icke genomgående gällande uti de ryska batterierna. Den ryske infanteristen svär visserligen över att den för honom så välkomna vapenvilan störes, pryglar väl här och där upp sin artilleristiske broder och gläder sig, om våra granater krevera i hans kanonplatser, men det här ovan skildrade tillståndet förblir oförändrat i månader.

Den ryska krigströttheten är mest utpräglad på norra flygeln. Därifrån avtager den söderut. Rumänerna äro uppenbarligen oberörda av densamma. Från och med maj visar det sig även i norr, att ledningen låter tagit tyglarna i sina händer. Vänskapen mellan båda sidornas skyttevärn upphör mer och mer. Man återvänder till de gamla umgängesformerna med vapen i hand. Snart råder heller intet tvivel, att det bakom den ryska fronten arbetas och exerceras av alla krafter. På så sätt göres den ryska hären åtminstone delvis åter motståndskraftig, ja, till och med anfallsduglig. Krigsströmningen har trängt igenom och Ryssland skrider till en stor offensiv under Kerenski.

Kerenski, icke Brussilow? De strömmar av eget folks blod, som år 1916 flöto i Galizien och Wolhynien hava väl sköljt bort den sistnämnde från denna högsta befattning, på samma sätt som det denna våren gick Nivelle i Frankrike. Till och med i det folkrika Ryssland tyckes man sedan dess blivit ömtålig för massoffer. Man har i krigets stora skuldbok slagit upp den sida, där de ryska förlusterna stå antecknade, men siffran är icke läslig. Fem eller åtta millioner? Icke heller vi hava någon aning om dess storlek. Vi veta blott, att vi allt emellanåt under de ryska slagen hava måst undanskaffa de fientliga likhögarna framför våra skyttevärn för att kunna få fritt skjutfält mot nyanstormande massor. Fantasien må härur sammansätta förlustsiffrorna, en tillförlitlig beräkning kommer alltid att förbliva ett misslyckat försök.

Om Kerenski förmåtts till anfall genom eget beslut eller på grund av ententens locktoner och påtryckning, är svårt att avgöra. I varje fall har ententen största intresset av, att Ryssland ännu en gång drives fram till en offensiv. På västfronten har den redan offrat minst hälften av sin anfallskraft, ja, kanske till och med mera. Men vad återstår väl annat för den än att våga insättningen av de återstående resterna, även om Amerikas hjälp ännu är avlägsen? U-båtskriget tär redan på vår bittraste och mest oförsonlige fiendes livsmärg med en styrka, som kommer det att synas tvivelaktigt, om det följande år skall finnas transportmöjligheter för Amerikas hjälp. Tysklands trupper måste alltså kvarhållas vid ostfronten och fördenskull skall Kerenski sätta in Rysslands sista kraft uti en offensiv. Ett vågsamt spel, men mest vågsamt för Ryssland! Dock fullt befogat, ty lyckas det, är icke blott ententen räddad, utan en rysk diktatur kan även skapas och upprätthållas. Utan en sådan är Ryssland hemfallet åt kaos.

Utsikterna för Kerenskis offensiv mot den tyska fronten äro knappast större än vid tidigare tillfällen. Må vara, att goda tyska fördelningar transporterats till västfronten, de kvarvarande äro ändå tillräckliga för att motstå ett ryskt stormanfall. Någon långvarig stormflod, sådan som 1917, kommer anfallet icke att bliva, därtill saknar fienden den inre kraften. Talrika ryska frihetsapostlar draga plundrande genom arméernas etappområden eller strömma till hemorten. Även goda element lämna fronten, av oro för anhöriga och egendom inför den hotande inrepolitiska katastrofen. Vid den österrikisk-ungerska fronten, där man kan befara, att den ryska offensiven nu åter igen, liksom 1916, skall påträffa svaga punkter, äro däremot förhållandena betänkligare. Kanhända, ja säkert, har Kerenski i det fallet liknande underrättelser som vi. Av en representant för vår allierade hade redan på våren givits oss en djupt allvarlig bild av därvarande tillstånd med den sammanfattningen, att »de österrikisk-slaviska trupperna till övervägande flertal komma att göra ännu mindre motstånd mot ett ryskt anfall än 1916», ty de hava samtidigt med ryssarna råkat i politisk upplösning.

Ur någon liknande uppfattning, vilken överlöpare bibringat honom, har väl Kerenskis fälttågsplan framgått: lokala anfall mot tyskarna för att binda dessa, men huvudstöten mot den österrikisk-ungerska muren. Och så skedde.

Vid Riga, Dünaburg och Smorgon anfalla ryssarna de tyska ställningarna och bliva tillbakadrivna. Muren i Galizien visar sig vara av sten, endast där österrikisk-ungerska trupper stå förenade med tyska. Den österrikisk-slaviska väggen vid Stanislau instörtar däremot för Kerenskis enkla slag. Men Kerenskis trupper äro icke längre Brussilows. Ett år har förflutit sedan den senares offensiv. Det har varit ett år av svåra förluster och djup upplösning för den ryska hären. Och sålunda tränger icke heller vid Stanislau den ryska offensiven fullständigt igenom, trots de gynnsammaste utsikter.

Det ryska utsädet har nu äntligen mognat till skörd. Skördemannen står också redan beredd. Det är samma tid, då även på den tyska hemortens fält den verkliga skörden börjar. Mitten av juli!