Ur mitt liv/Vår motstöt på ostfronten
| ← Den fientliga offensiven under första halvåret 1917 |
|
Offensiv mot Italien → |
VÅR MOTSTÖT PÅ OSTFRONTEN.
Motstöt! Ingen trupp, intet befäl vid fronten kan hava emottagit denna underrättelse med gladare tillfredsställelse, än den jag kände, då jag äntligen såg, att tiden för densamma kommit.
På ett föregående ställe har jag betecknat vårt läge intill våren 1917 såsom en stor strategisk beredskapsställning. Våra reserver voro visserligen icke därvid så trångt koncentrerade som till exempel Napoleons härmassor, då han på hösten 1813 väntade anfallet från den honom på alla sidor omringande fienden. De oerhörda områden, som vi hade att behärska, förbjödo en sådan gruppering. Våra järnvägars prestationer gjorde det å andra sidan möjligt att raskt kasta fram disponibla trupper till en stöt på ett utsett operationsfält, även om de stodo vitt spridda.
Försvarsstriderna på västfronten hade starkt tärt på våra reservers nummerstyrkor. Att med de överblivna resterna där igångsätta en motoffensiv förbjödo styrkeförhållandena och stridens svårigheter. Däremot föreföllo våra krafter vara tillräckliga för att slutgiltigt till vår fördel avgöra läget på ostfronten och sålunda framkalla vår därvarande fiendes politiska sammanbrott. Rysslands grundstöttor hade blivit maskstungna. Den nu republikanska härens sista kraftyttringar voro blott resultatet av en på konstlad väg högt uppdriven våg, vilken icke mera hämtade sin kraft ur folkets djup. Hade under detta folkkrig emellertid rötan en gång inträngt i en folkhär, så var det fullständiga sammanstörtandet oundvikligt. På grund av denna övertygelse var jag av åsikten, att vi även med små medel numera skulle kunna uppnå ett avgörande i Ryssland.
Som man lätt kan förstå, saknades det till och med nu icke röster, vilka ännu varnade för ett insättande av våra disponibla reserver till ett anfall. Och frågan var faktiskt icke så lätt att avgöra, som det kan synas nu efteråt, då händelsernas gång låter sig klart överskådas. Vid tiden för beslutet måste vi tillbakavisa många svåra betänkligheter och bekymmer. Redan då var det nämligen tydligt, att det engelska anfallet vid Wytschaete och Messines den 7. juni blott bildade den förberedande striden till ett vida större slagdrama, som, anslutande sig till densamma, skulle till bakgrund hava det längre norrut belägna flandriska landskapet. Även måste vi räkna med, att Frankrike åter skulle skrida till anfall, så snart dess här återhämtat sig från de svåra bakslagen efter våroffensiven.
Borttagandet av stridskrafter från västfronten, det rörde sig om sex fördelningar, var tvivelsutan ett vågstycke, liknande det, som vi 1916 hade måst företaga vid anfallet mot Rumänien. Den gången tvingades vi visserligen av ren nöd därtill, nu ledde oss vårt fria beslut. Men i båda fallen var vågstycket grundat på vårt orubbliga förtroende till trupperna.
Även av andra skäl än sådana, som härrörde från det allmänna krigsläget, höjdes avrådande stämmor mot vår plan. På grund av de erfarenheter, vilka fienden tillgodogjort sig beträffande vårt försvar, betvivlades möjligheten att å vår sida ernå en genombrytande offensiv framgång. Jag erinrar mig, att vi ännu, strax innan vår motstöt vid galiziska fronten igångsattes, varnades att icke med de i beredskap ställda krafterna hoppas på mera än en lokal framgång, d. v. s. en inbuktning av de fientliga linjerna, sådan som fienden mångfaldiga gånger uppnått i första anloppet mot våra försvarslinjer. Var detta något att eftersträva? Vore det då icke bättre att avstå från hela operationen?
Under denna förutsättning kunde man också förstå den följande uppmaningen. Vi borde uteslutande hålla våra landstridskrafter beredda till försvar och för övrigt vänta tills våra undervattensbåtar hade uppfyllt våra förhoppningar. Tanken hade något förföriskt hos sig. U-båtskrigets resultat överträffade, enligt de då till oss inkommande rapporterna, alla våra förväntningar. Dess verkningar måste därför snart träda i öppen dag. Detta oaktat kunde jag icke godkänna nämnda förslag. Så väl de militära som de politiska förhållandena i öster krävde just nu så enträget ett avgörande, att vi icke i månader kunde ligga stilla och endast vara åskådare. Vi måste befara, att därest vårt motanfall icke följde Kerenskis offensiv i hälarna, skulle de krigiska strömningarna i Ryssland åter obetingat vinna överhand. Det är icke nödvändigt att närmare utmåla den återverkan ett sådant händelsernas förlopp skulle hava på vårt land och våra bundsförvanter.
Under det att Kerenski förgäves tröttar ut sig med att med sina ännu anfallsdugliga trupper nordväst om Stanislau söka genombryta de österrikisk-ungerska linjerna, vilka under tiden blivit starkare understödda av tyska stridskrafter, samla vi en stark anfallsgrupp sydväst om Brody, således på sidan om det ryska inbrottet, och ansätta anfallet den 19. juli i sydostlig riktning mot Tarnopol. Vår operation träffar föga motståndskraftiga, genom det föregående anfallet skakade delar av de ryska linjerna. De kastas raskt över ända och med ett slag nedbrytes hela Kerenskis offensiv. Så väl de ryska stridskrafter, vilka ansluta sig norr om vårt genombrytningsställe, som framför allt de, vilka befinna sig söder därom, rädda sig från fördärvet endast genom ett skyndsamt återtåg. Hela vår ostfront i Galizien, ända långt söder ut in i Karpaterna, sätter sig i rörelse och följer den vikande fienden. Redan i början av augusti är nästan hela Galizien och Bukowina befriat från fienden. I denna vackra framgång hava våra bundsförvanter motsvarande andel. Det har meddelats mig, att under de österrikisk-ungerska förföljningsstriderna särskilt fältartilleriet skulle hava utmärkt sig. Med djärv hänsynslöshet körde det igenom det egna infanteriet fram mot ryssarna. Redan 1866 vid Königgrätz hade jag såsom fiende lärt mig beundra detta förträffliga vapen och gläder mig därför dubbelt åt den förnyade bekräftelsen på dess rykte på vår sida.
Vid gränsen till Moldau stannade vår offensiv. Ingen kunde djupare beklaga detta än jag. Vi befunno oss i det tänkbarast gynnsamma strategiska läge för att genom fortsättande av operationerna sätta oss i besittning av denna sista del av Rumänien. Med de dåvarande politiska förhållandena i Ryssland skulle väl den rumänska hären med säkerhet upplösts, om vi kunnat tvinga den att fullständigt lämna hemmets mark. Huru skulle en rumänsk konung och en kunglig rumänsk här kunnat fortsätta att äga bestånd på revolterande rysk mark? Våra bakre förbindelser hade emellertid, till följd av att järnvägarna förstörts av de vikande ryssarna, blivit så besvärliga, att vi på denna punkt med tungt hjärta måste avstå från fortsättandet av operationerna. Ett senare försök å vår sida att genom ett anfall vid Focsani bringa den rumänska armén i Moldau att vackla, trängde icke igenom.
Vi vidhålla alltjämt beslutet, att icke mera lämna Ryssland någon ro, förrän det militärt slutgiltigt kan lämnas ur räkningen, även om vid denna tid början av det flandriska dramat på västfronten skulle komma att taga vår uppmärksamhet, ja, våra ökade omsorger i anspråk. Kunde vi icke vidare gå till anfall mot den ryska hären i Wolhynien och vid Moldau, så måste det ske vid någon annan frontdel.
Vid Riga erbjöd sig nu ett synnerligen lämpligt ställe, varest Ryssland skulle kunna träffas icke blott militärt utan även politiskt kännbart. Där sprang den ryska nordflygeln fram längs havet på Dünas västra strand som en mäktig flankställning av mera än 70 km. bredd mot ett djup av endast 20 km., ett strategiskt och taktiskt hot mot vår egen front. Redan tidigare, då jag ännu förde högsta befälet på ostfronten, hade detta läge frestat oss. Vi hade 1915 och 1916 smidit planer, huru vi skulle kunna genombryta denna ställning i närheten av dess bas och därigenom slå ett stort slag gent emot dess besättning.
Egentligen en ganska lätt operation på papperet, men i den hårda verkligheten dock icke fullt så enkel. Genombrottskilen måste nämligen drivas in ovanför Riga över den breda Düna i nordlig riktning. Nu hade visserligen under krigets gång stora floder till stor del förlorat sin imponerande karaktär som hinder. Sålunda hade ju generalfältmarskalk von Mackensen tvenne gånger i fiendens åsyn övergått den mäktiga Donau. Alltså kunde vi med lättare hjärta våga oss på övervinnandet av den smalare Düna, men den stora svårigheten i företaget låg däruti, att de ryska fullt besatta skyttevärnen sträckte sig tätt utefter den mitt emot liggande stranden, begagnande sig av Düna såsom en våt fästningsgrav.
Detta oaktat lyckades det djärva anfallet den 1. september, alldenstund ryssarna under vår förberedelseeld lämnade sina strandställningar. Men även besättningen i den stora flankställningen väster om floden viker över Riga österut marscherande dag och natt och undandrager sig på så sätt i rätt tid till största delen fångenskapen.
Vår offensiv vid Riga åstadkommer i Ryssland den största oro för Petersburg. Landets huvudstad råkar i upphetsning. Genom vårt anfall vid Riga känner den sig omedelbart hotad. Petersburg, ännu alltjämt Rysslands huvud, råkar i ett sådant tillstånd av nervositet, att det utesluter lugn och saklig eftertanke, eljest hade man väl tagit passaren i handen för att mäta avstånden, som fortfarande skilja våra vid Riga segerrika trupper från den ryska huvudstaden. Det är dock icke endast i Ryssland, som fantasien livligt sysselsätter sig med detta tillfälle, glömmande tid och rum, utan även i vårt fädernesland. Man hängiver sig även hos oss åt starka illusioner om en framryckning mot Petersburg. Ärligt sagt, skulle ingen hellre än jag hava genomfört denna. Jag förstod därför våra truppers och ledares enträgna önskan att åtminstone fortsätta marschen till Peipussjön. Och ändå måste vi avstå från utförandet av hela denna vackra plan, ty den skulle tagit alltför lång tid och till alltför stort antal fastbundit våra trupper i en riktning, som icke gick att bringa i överensstämmelse med våra fortsatta avsikter. Vår uppmärksamhet måste vända sig från Rigaviken till Adriatiska havets kuster. Härom mera längre fram.
Men om vi icke kunna marschera vidare mot Petersburg och därigenom ända tills sammanbrottet hålla Rysslands nervcentrum i den livligaste oro, så finnes det dock en annan väg, på vilken detta mål kan nås, nämligen sjöledes. Med hänförelse går vår flotta in på vår uppmaning. Så uppstår beslutet att taga den framför Rigaviken liggande ön Ösel. Därifrån hota vi direkt den ryska krigshamnen Reval och öka vårt tryck på det upphetsade Petersburg, under det att vi själva blott insätta obetydliga krafter.
Operationen mot Ösel visar det enda fullt lyckade företaget på någondera sidan under detta krig, i den mån det gäller en samverkan mellan här och flotta. På grund av ogynnsam väderlek syntes till en början planens förverkligande så tvivelaktigt, att vi voro betänkta att åter taga i land de redan inskeppade trupperna. Bättre väderlek låter oss emellertid våga utförandet. Från denna stund går det med nästan samma noggrannhet som ett urverk. Marinen motsvarar härvid i varje avseende de höga fordringar, vi nödgades ställa på densamma.
Vi sätta oss i besittning av Ösel och de kringliggande öarna. I Petersburg bliva nerverna allt mera upphetsade och arbeta allt vildare och mera osammanhängande. Enheten i den ryska fronten uppluckras mer och mer, allt tydligare träder det i dagen, att Ryssland allt för mycket förtäres av inre oroligheter, för att det även skulle kunna vara i stånd att inom överskådlig tid åstadkomma någon förnyad kraftutveckling utåt. Mot det, som mitt i denna oreda ännu synes stå fast och hållbart, bryter sig den röda floden allt starkare, och stycke efter stycke slites bort från statens grundpelare.
Under våra sista slag vacklar kolossen icke längre, den brister och störtar. Men vi vända oss till en ny uppgift.