Ur mitt liv/Livet i stora högkvarteret
| ← Kallelse till högsta krigsledningen |
|
Krigshändelser till och med utgången av 1916 → |
LIVET I STORA HÖGKVARTERET.
Uppmuntrad av det livliga intresse, som under det stora kriget från många håll ägnats mitt personliga liv, vill jag här infoga beskrivningen om, huru en dag i allmänhet förflöt uti vårt högkvarter. Jag ber alla, vilka finna dylika miniatyrmålningar mitt bland de väldigaste världshändelser mindre tilltalande, att hoppa över de närmast följande sidorna.
Under fältkriget i Ostpreussen och Polen hösten 1914 hade man icke kunnat tänka på någon efter timmar reglerad tjänstgöring inom vårt armékvarter. Först sedan kvarteret förlagts till Posen, i november 1914, började en större regelbundenhet göra sig gällande i tjänstgöringen och även, om man i krig kan kalla det så, i vårt liv utom tjänsten. Senare ägnade sig särskilt väl den långa stadigvarande vistelsen i Lötzen till att införa en strängt reglerad dagordning i vårt arbete.
Min kallelse till chef för högkvarterets generalstab ändrade i huvudsak intet i vår invanda och beprövade dagordning, om ock från detta ögonblick en i många avseenden mera storslagen och livligare verksamhet började för oss.
För mig började den vanliga dagstjänstgöringen med, att jag omkring kl. 9 f. m., d. v. s. sedan morgonrapporterna inkommit, begav mig till general Ludendorff för att med honom dryfta ändringarna i läget och de eventuellt därav betingade åtgärderna. För det mesta rörde det sig därvid icke om långa uttalanden. Vi levde båda oavbrutet inne uti krigsläget och kände ömsesidigt varandras tankar. Besluten fattades därför mestadels på grund av några få korta satser, ja mången gång voro några ord tillräckliga för att fastställa den ömsesidiga överensstämmelsen, som sedermera tjänade general Ludendorff såsom grundval för vidare utarbetning.
Efter denna överläggning tog jag mig en timmes rörelse i det fria, åtföljd av min adjutant. Emellanåt anmodade jag även stora högkvarterets gäster att deltaga i mina morgonpromenader, varunder jag mottog så väl deras bekymmer som deras förhoppningar samt hjälpte många oroliga själar, innan de störtade sig över min förste generalkvartermästare för att hos denne mera detaljerat framlägga de önskningar, förhoppningar och förslag, de hade på hjärtat.
Efter min återkomst till ämbetslokalen följde ytterligare överläggningar med general Ludendorff och därpå direkta föredragningar av mina avdelningschefer i mitt arbetsrum.
Jämsides med denna tjänsteverksamhet gick handläggningen av till mig anlända personliga brev. Antalet människor, som trodde sig skriftligen böra utgjuta sitt hjärta för mig angående alla upptänkliga angelägenheter eller delgiva mig sina tankar, var icke litet. För mig var det fullständigt uteslutet att själv läsa allt. Härtill behövde jag en särskild arbetskraft, en officer. I denna korrespondens spelade poesien lika väl som prosan en roll. Hänförelse och dess motsats visade sig i alla möjliga skiftningar. Det var ofta ganska svårt att uppkonstruera ett samband mellan de mig förelagda ärendena och min tjänsteställning. För att endast taga två bland de hundratals exemplen, så fick jag aldrig klart för mig, vad jag såsom chef för högkvarterets generalstab hade att göra med det i och för sig oavvisligt nödvändiga bortskaffandet av soporna i en landsortsstad eller med en tysk chilenskas förkomna dopattest. Detta oaktat gjorde man i båda fallen anspråk på mitt bistånd. Utan tvivel låg ju i dylika skriftliga hänvändelser en rörande, om ock mången gång en smula naiv tillit till mitt personliga inflytande. Där jag hade tid och tillfälle, hjälpte jag gärna, åtminstone med min underskrift. Längre gående egenhändigt ingripande ansåg jag mig dock i de flesta fall böra underlåta.
Vid middagstiden var jag regelbundet befalld till föredragning hos Hans majestät kejsaren. Härvid uppdrog general Ludendorff en bild av läget. Vid viktigare beslut övertog jag själv föredragningen och utbad mig, så vida detta var nödvändigt, kejserligt godkännande av våra planer. Kejsarens höga förtroende befriade oss i alla icke principiella frågor från en särskild allerhögsta stadfästelse. Hans majestät nöjde sig för övrigt även vid förslag till nya operationer i de flesta fall med att mottaga min motivering. Jag erinrar mig icke någon motsättning, som icke genom å ömse sidor gjorda uttalanden utjämnades. Kejsarens utmärkta minne för krigslägen hjälpte oss i hög grad vid dessa föredragningar. Hans majestät studerade icke blott kartorna med största noggrannhet utan gjorde även personliga anteckningar å dem. Tiden för den dagliga föredragningen inför kejsaren utnyttjades även mången gång till överläggningar med representanter för riksledningen.
Sedan kejsarföredragningen var över samlades min trängre stabs officerare omkring mig vid middagsbordet. Tiden för middagen inskränktes till den obetingat nödvändiga. Jag höll på, att mina officerare vunno tid att efteråt vila sig eller på annat sätt skaffa sig omväxling i sin verksamhet. Beklagligt nog kunde jag för min personliga del icke bortse från denna avkortning i middagstiden, ens då vi sågo gäster vid vårt bord. Hänsynen till bibehållandet av mina officerares arbetskraft måste jag ställa framför sällskapslivets fordringar. En 16 timmars arbetstid var dock för flertalet av dessa officerare det dagliga kravet. Och detta under loppet av ett flerårigt krig! Lika mycket som i skyttevärnen nödgades vi vid högsta krigsledningen att utnyttja vårt människomaterial till yttersta gränsen av dess prestationsförmåga.
Eftermiddagen förlöpte för mig på samma sätt som förmiddagen. Aftonmåltiden, som intogs kl. 8 e. m., medförde för alla den längsta vilostunden. Den slutade efter en stunds samvaro inom den trängre kretsen precis kl. ½10 på aftonen, då general Ludendorff gav tecken till uppbrott. Konversationen i denna trängre krets var för det mesta mycket livlig. Den rörde sig otvunget och under de mest öppna uttalanden inom alla de områden, som omedelbart berörde oss eller voro av allmänt intresse. Även det glada humöret kom till sin rätt. Att understödja detta ansåg jag som en plikt mot mina medarbetare. Jag gladde mig, då jag märkte, att våra gäster mången gång voro synbart överraskade, å ena sidan av vårt tillitsfulla lugn och å andra av otvungenheten i vårt umgänge.
Efter vårt aftonsamkväms avslutande begåvo vi oss gemensamt till ämbetslokalen. Där hade under tiden de senaste dagrapporterna inkommit och lägena på de olika fronterna grafiskt fastställts. Orienteringen meddelades av en yngre generalstabsofficer. Av händelserna på krigsskådeplatserna berodde det, om jag nu ännu en gång ingående måste överlägga med general Ludendorff eller om jag icke längre behövde taga honom i anspråk. För officerarna vid min trängre stab började arbetet på nytt. Mången gång voro ju först nu de slutliga hållpunkterna för avfattande och utgivande av slutgiltiga bestämmelser givna, eller inträffade nu först de tallösa kraven, påminnelserna och förslagen från arméerna och övriga myndigheter. Den dagliga tjänstgöringen slutade därför sällan före midnatt. Avdelningschefernas föredragningar hos general Ludendorff räckte nära nog regelbundet in på den nya dagens första timmar. Det fordrades redan då alldeles särskilt lugna tider, för att min förste generalkvartermästare skulle kunna lämna sitt arbetsrum före midnatt, vilket han varje dag åter beträdde redan vid början av dagens 8. timme. Vi gladde oss alla, om general Ludendorff någon gång förmådde unna sig någon stunds ledighet tidigare, en ledighet, som ju dock endast kunde räknas i timmar. Allas vårt liv och arbete, våra tankar och känslor gingo fullständigt upp i varandra. Minnet härav fyller mig ännu i denna stund med tacksam tillfredsställelse.
Vi förblevo i allmänhet en strängt sluten krets. Med hänsyn till en regelbunden ordnad tjänstgöring var naturligtvis personalombytet obetydligt. Dock var det då och då möjligt att taga hänsyn till officerarnas enträgna längtan att åtminstone tidtals få användas vid fronten. Även uppstodo tillfällen och lägen, då det var nödvändigt att utsända officerare till särskilt viktiga delar av våra egna eller våra allierades fronter. Men i allmänhet fordrade sammanhanget i det utomordentligt invecklade och mångsidiga arbetet åtminstone de äldre officerarnas ständiga närvaro i deras krigsbefattningar inom högsta krigsledningen.
Även döden grep med hård hand in i vår krets. Redan såsom högste befälhavare på ostfronten hade jag 1916 förlorat min mig mycket nära stående, allmänt värderade, personlige adjutant, major Kämmerer, genom följderna av en förkylning. I oktober 1918 dukade kapten von Linsingen under i influensa (spanska sjukan), vilken vid denna tid krävde talrika offer bland stora högkvarterets personal. Tvärt emot så väl läkarens som kamraternas enträgna föreställningar ansåg sig icke kapten von Linsingen böra lämna sin post under de då rådande utomordentligt svåra tiderna, förrän han kroppsligen utmattad och skakad av feber dock måste lämna arbetet ur sina händer, för sent för att kunna räddas. Vi förlorade i honom en så väl till begåvning som karaktär lika högt stående kamrat. Hans unga hustru hann icke komma i rätt tid för att tillsluta hans ögon. Många, som periodvis tillhört min stab hava dessutom senare stupat vid fronten.
Bilden av vårt liv skulle vara ofullständig, om jag icke även talade om de besökande, som överallt och vid alla tider inställde sig hos oss. Härvid tänker jag icke på det ständiga av- och tillflödet av personer från talrika yrkesklasser, vilka officiellt måste komma i beröring med oss, utan på dem, som av flerfaldiga andra intressen fördes till oss. Jag öppnade gärna dörr och hjärta för envar, förutsatt att han själv ärligt kom mig till mötes. Våra gästers antal var stort. Vi voro endast ett fåtal dagar utan dylika. Icke blott Tyskland och dess bundsförvanter utan även de neutrala sände en avsevärd kontingent. Ofta tedde sig vårt bordssällskap som en brokig folkblandning och det hände också att kristna dignitärer sutto sida vid sida med rättrogna muhammedaner. Personer av alla stånd och partier funno ett hjärtligt mottagande. Jag ägnade gärna min knappa fritid åt alla. Bland de politiska personligheterna tänker jag med förkärlek på greve Tisza, som vintern 1916—17 uppsökte mig i Pless. Ur hela hans väsen talade ännu hans obrutna viljekraft och en glödande patriotisk känsla. Även andra politiker av alla schatteringar från våra och de med oss förbundna länderna besökte mig. I sina tankeriktningar mången gång främmande för mig, men i sina känslor för den stora saken då för tiden liktänkande. Jag erinrar mig så många varma patriotiska avskedsord. Inom min umgängeskrets tryckte jag de valkigt kraftiga händerna på hantverkare och arbetare samt gladde mig åt deras ärliga blick och uppriktiga tal. Representanter för ledande industrier och vetenskapsmän satte oss inom den trängre kretsen i kännedom om nya uppfinningar och tankar samt svärmade för framtida ekonomiska planer. De klagade väl också över den trångsynta byråkratien i hemorten och över inskränkningen i medlen till förverkligande av deras idéer. Byråkrater å sin sida jämrade sig över den guldätande glupskheten hos de förskräckliga fantasterna och över uppfinnarnas vittutsvävande planer. Jag erinrar mig de intresserade frågor, som framställdes av en i hemorten ganska högt uppsatt finansman, som ville veta kostnaden för ett skott av varje pjäskaliber, för att därav beräkna de ungefärliga kostnaderna för ett slag. Han har förskonat mig från resultatet av sin kalkyl, väl av fruktan, att jag ändå icke på grund av densamma skulle inskränka ammunitionsförbrukningen. Icke blott behovet, bekymren och arbetet funno vägen till oss, även nyfikenheten sökte sig dit. Ofta skrattade jag i smyg åt de förlägna anföranden, varmed så många försökte förklara sin närvaro. Huruvida resultatet av sådana besök städse motsvarade de hägrande förväntningarna, vågar jag icke för alla fall besvara jakande. I motsats härtill var mången präktig truppofficer, som bar spår efter svåra strider och ett hårt liv, en högeligen välkommen bordsgranne för mig. Korta berättelser ur krigarlivet sade mer än långa skriftliga skildringar. Verkligheten av vad jag själv tidigare upplevat trädde då ofta åter i all sin livlighet fram för min själ. Visserligen hade i jämförelse med våra tidigare krig allt i denna, den fruktansvärdaste av alla strider, stegrats ända till vidunderlighet. Gångna tiders timslånga slag hade stigit till en månadslång jättestrid och den mänskliga uthålligheten tycktes sakna gränser. Även greve Zeppelin besökte oss i Pless och gjorde genom den rörande anspråkslösheten i sitt uppträdande djupt intryck på oss. Han betraktade redan då sina luftskepp såsom föråldrade krigsvapen. Enligt hans åsikt tillhörde herraväldet i luften i framtiden flygplanet. Kort tid efter sitt besök dog greven och undslapp att tvingas uppleva sitt fosterlands olycka. En lycklig åldring! Ytterligare tvenne andra ryktbara luftens behärskare, obesegrade unga hjältar, hörsammade min inbjudning. Kapten Bölke var hos mig i Brest-Litowsk och ryttmästare von Richthofen i Kreuznach. Båda gladde oss med sitt friska anspråkslösa väsende. Ära åt deras minne! U-båtschefer såg jag likaledes bland antalet av mina gäster, bland dem saknades heller icke chefen på undervattenshandelsfartyget »Deutschland», kapten König.
Sålunda blev intet stånd och ingen stam oss främmande, och jag trodde mig ofta förnimma härens och hemortens, våra allierades och våra egna gemensamma pulsslag i mitt närmaste grannskap.