Ur mitt liv/Krigshändelser till och med utgången av 1916

←  Livet i stora högkvarteret

Ur mitt liv av Paul von Hindenburg Översättare: Elis Fredrik Leopold Brusewitz Krigshändelser till och med utgången av 1916

Min ställning till politiska frågor  →

KRIGSHÄNDELSER TILL OCH MED UTGÅNGEN AV 1916.

DET RUMÄNSKA FÄLTTÅGET.

Under loppet av krigsåren 1915—16 ställde vårt politiska läge i förhållande till Rumänien ovanligt stora fordringar icke blott på vår politiska ledning utan även på vår krigsledning. Det är en billig vishet att, efter Rumäniens inträde i våra fienders krets och inför våra otillräckliga militära förberedelser gent emot den nye motståndaren, uttala en skarp dom över våra dåtida ansvariga myndigheter och personer. Dylika omdömen, i de flesta fall uppbyggda på villkorliga påståenden, utan kännedom om de verkliga tilldragelserna, påminna mig om ett yttrande av Fichte i hans »Tal till tyska nationen», varuti han talar om det slags författare, som först sedan resultatet föreligger, veta, vad som borde hava skett.

Det torde väl icke råda något tvivel om, att ententen i vårt läge senast 1915 skulle undanröjt den rumänska faran eller kanske rättare sagt det rumänska militära hotet, och därvid till och med genom sådana medel, som kom till användning emot Grekland. Som det senare skulle visa sig, drevs Rumänien på sommaren 1916 genom ett ultimatum från ententen in uti krigsvirveln, i det att det uppfordrades att antingen omedelbart skrida till anfall eller också för alltid avstå från sina förstoringsplaner. En liknande lösning var emellertid politiskt alltför våldsam, för att den utan den mest trängande nöd skulle kunnat finna anhängare hos oss. Vi trodde oss böra förfara varsammare mot Rumänien, kanske i förhoppning, att det skulle gräva en grop åt sig själv. Detta inträffade visserligen också, men efter vilken kris och vilka offer!

Då den österrikiska ostfronten sammanstörtade ryckte Rumäniens deltagande i kriget på våra motståndares sida upp i påtaglig närhet. Det hade kanhända icke varit uteslutet, att denna fara till och med då ännu kunde hava avvänts, om den tyska planen på ett stort motanfall mot den ända till Karpaterna framträngda ryska sydflygeln hade kunnat förverkligas. Allenast på grund av de ständigt återkommande sammanbrotten inom de österrikisk-ungerska linjerna kom denna operation icke till utförande. Anfallskrafterna försvunno i försvarsfronter.

Inför denna utgång av striderna på ostfronten hade tyska högsta krigsledningen i mitten av augusti i samförstånd med general Jekoff tillgripit hjälpmedlet att med den bulgariska flygelarmén rikta ett stort slag mot ententekrafterna vid Saloniki. Planen kunde fullständigt godkännas så väl politiskt som militärt. Lyckades företaget, kunde man vänta, att Rumänien bleve skrämt och finge sina otvivelaktigt förefintliga förhoppningar om samverkan med Sarrail krossade. Rumänien skulle kanhända därför redan då föranletts att hålla sig lugnt, om starka bulgariska stridskrafter efter en seger över Sarrail bleve frigjorda för att efter behag kunna användas på annat håll. Den tyska krigsledningen råkade emellertid just genom detta bulgarernas anfall in i en viss militär motsägelse. Alldenstund den nämligen samtidigt var tvungen att koncentrera trupper i norra Bulgarien för att verka dämpande på de rumänska krigslidelserna, som med varje dag blevo allt starkare, drogos krafter, vilka skulle kunnat finna användning för anfallet mot Sarrail vid den macedoniska fronten, av politiska skäl till Donau. Detta den tyska högsta krigsledningens förfarande kan förklaras å ena sidan genom det förtroende, man hyste till den bulgariska härens anfallsvärde, å andra sidan genom ett visst underskattande av den fientliga styrkan vid Saloniki. Alldeles särskilt misstog man sig i fråga om betydelsen av de där till ett antal av sex infanterifördelningar uppträdande nybildade serbiska förbanden.

Det bulgariska anfallet i Macedonien nådde visserligen med vänstra flygelarmén Struma, men trängde däremot icke igenom med högra flygeln i riktning mot Vodena. Här fastnade företaget av skäl, vars diskuterande på detta ställe skulle föra oss för långt. Det bulgariska infanteriet slogs även vid detta tillfälle förträffligt under anfall, kanske dock mera hjältemodigt än krigsvant. Äran vann det, men framgången beskärdes det icke. Denna utgång på offensiven i Macedonien ställde högsta krigsledningen inför en ny svår fråga. Den rumänska krigslusten stegrades alltjämt. Det var att vänta, att stockningen i de bulgariska operationerna i Macedonien skulle verka krigsuppmuntrande på de politiska kretsarna i Bukarest. Skulle den tyska högsta krigsledningen nu slutgiltigt låta avbryta bulgarernas offensiv för att föra starka bulgariska stridskrafter från den numera avsevärt förkortade macedoniska fronten till Nordbulgarien eller skulle den våga att överföra de vid Donau redan koncentrerade stridskrafterna till Macedonien för att här ännu en gång försöka med svärdet avhugga den rumänska gordiska knuten? Rumäniens krigsförklaring befriade högsta krigsledningen från all tveksamhet härvidlag.

På detta sätt hade således den allmänna utvecklingen av förhållandena söder om Donau gestaltat sig. Icke mindre svårt hade läget blivit norr om de Transsylvanska alperna. Under det nämligen Rumänien öppet rustade, förtärde striderna både på tyska västfronten och på de österrikiska ost- och sydvästfronterna allt, vad som av reserver tycktes stå till högsta krigsledningens förfogande eller ännu skulle kunna göras disponibelt vid icke anfallna frontdelar. Mot Rumänien ansåg man sig icke kunna frigöra några krafter. Man hyllade den i och för sig riktiga grundsatsen, att icke låta stridskrafter, vilka på redan befintliga slagfält voro oundgängligen nödvändiga, av politiska skäl ligga oanvända.

Därav kom det sig, att den rumänska krigsförklaringen den 27. augusti träffade oss i ett gent emot den nye fienden så gott som fullständigt värnlöst läge. Jag har ingått på denna utveckling av förhållandena något utförligare för att giva en klar uppfattning om uppkomsten av den stora kris, i vilken vi befunno oss sedan nämnda dag. Tillvaron av en dylik kan även inför det senare framgångsrika genomförandet av fälttåget icke gärna bestridas.

Om också från fyrmaktsförbundets sida endast otillräckliga förberedelser träffats för att möta den rumänska faran, så hade dock dess ansvariga militära ledare självfallet i god tid enats om de åtgärder, som vid inträffande krigsfall borde vidtagas. För detta ändamål hade den 28. juli 1916 en överläggning mellan Tysklands, Österrike-Ungerns och Bulgariens generalstabschefer ägt rum i Pless. Den ledde till uppsättandet av en fälttågsplan, i vars avgörande punkt 2 det ordagrant heter: »Ansluter sig Rumänien till ententen: snabbaste, kraftigaste framryckning för att med säkerhet hålla kriget borta från bulgarisk mark och så vitt möjligt från österrikisk-ungersk samt föra det in på rumänskt område. För detta ändamål

a) demonstrativa operationer av tyska och österrikiska trupper från norr med uppgift att binda starka rumänska krafter;

b) framstöt av bulgariska stridskrafter från Dobrudschagränsen mot Donauövergångarna vid Silistria och Tutrakan till skydd för huvudkrafternas högra flank;

c) koncentrering av huvudkrafterna i och för övergång av Donau vid Nikopoli i avsikt att företaga offensiv mot Bukarest.»

Vid en sammankomst med Enver Pascha, kort tid efteråt uti Budapest, fastslogs även turkarnas deltagande i ett eventuellt rumänskt fälttåg. Enver förband sig att skyndsamt ställa två osmanska fördelningar i beredskap för att insättas på Balkanhalvön.

Denna fälttågsplan mot Rumänien undergick, så länge min företrädare ännu hade krigföringens tyglar i sin hand, ingen förändring. Men väl ägde ett förnyat tankeutbyte rum rörande densamma mellan vederbörande generalstabschefer. Även generalfältmarskalk von Mackensen, som var avsedd att leda de söder om Donau i beredskap stående trupperna, hördes i saken. Vid dessa tillfällen framstodo tydligt tvenne tankeriktningar. Generalöverste von Conrad representerade den, som krävde en omedelbar hänsynslös framryckning mot Bukarest, general Jekoff den, som fordrade fälttågets början i Dobrudscha. Krafterna söder om Donau voro vid krigsutbrottet ännu mycket för svaga för att kunna samtidigt genomföra den på denna front avsedda dubbla uppgiften, nämligen Donauövergång och anfall mot Silistria och Tutrakan.

Den 28. augusti avgick från min företrädare order till generalfältmarskalk von Mackensen att snarast möjligt gå till anfall. Riktning och mål överlämnades åt fältmarskalkens avgörande.

Sådant fann jag det militära läget gent emot Rumänien den 29. augusti vid övertagandet av ledningen av operationerna. Det var svårt.

En världshistoriskt avgörande roll av sådan storlek hade i ett så gynnsamt ögonblick sannerligen ännu aldrig lagts i händerna på en relativt så liten stat som Rumänien. Ännu aldrig hade starka stormakter, sådana som Tyskland och Österrike, så fjättrade utlämnats till kraftutvecklingen hos ett land, vilket knappt räknade tjugondelen av de båda stormakternas befolkning, som i nu föreliggande fall. På grund av krigsläget hade man kunnat antaga, att Rumänien endast behövt marschera, dit det själv behagade, för att avgöra världskampen till förmån för de stater, vilka sedan år tillbaka förgäves stormat emot oss. Allt syntes bero på, huruvida Rumänien vore villigt att i någon mån göra bruk av sin för ögonblicket starka ställning.

Ingenstädes syntes dessa fakta klarare inses, livligare kännas och mera fruktas än i Bulgarien. Dess regering dröjde med krigsbeslutet. Bör man förebrå den därför? Men då sedermera det bulgariska krigsbeslutet den 1. september fattats till vår förmån, trädde landet med alla sina krafter och med hela det hat, som det rumänska överfallet år 1913 i ryggen på det mot Serbien och Grekland hårt kämpande landet alstrat i folkets själ, fram vid vår sida. Den mördande dagen vid Tutrakan lämnade det första beviset på den krigslystna stämningen hos våra bundsförvanter.

Den förefintliga fälttågsplanen hade inför våra bristfälliga förberedelser naturligtvis tills vidare förlorat all betydelse. Fienden förfogade för det första över fullständig handlingsfrihet. Med hans krigsberedskap och hans numerära styrka, som genom den av oss kända ryska hjälpen ytterligare avsevärt stegrats, var att befara, att våra egna medel icke skulle vara tillräckliga att för närvarande i någon större grad inskränka denna den rumänska krigsledningens frihet. Varthän rumänerna än ville rikta sina operationer, vare sig över de Transsylvanska alperna mot Siebenbürgen eller från Dobrudscha mot Bulgarien, överallt syntes stora mål och lätta framgångar vinka dem. Alldeles särskilt trodde jag mig böra hysa farhågor för rumänsk-ryska offensivrörelser mot söder. Till och med bulgarer hade dragit i tvivelsmål, huruvida deras soldater skulle kämpa mot ryssarna. General Jekoffs fasta tillförsikt i detta hänseende — jag har redan förut talat därom — delades ingalunda allmänt i Bulgarien. Man kunde icke betvivla, att våra fiender skulle räkna med denna, hos åtminstone en stor del av den bulgariska armén, ryssvänliga stämning. Men även alldeles bortsett härifrån, låg det nära till hands för Rumänien att genom ett anfall i sydlig riktning räcka handen åt Sarrails armé, Hurudant skulle då vårt läge bliva, även om det endast lyckades motståndarna att på nytt avbryta våra förbindelser med Turkiet, såsom fallet hade varit före genomförandet av operationen mot Serbien, eller kanske alldeles spränga bort Bulgarien från vårt förbund? Ett ånyo isolerat Turkiet, samtidigt hotat från Armenien och Tracien samt ett Österrike-Ungern, som i det närmaste förlorat hoppet, skulle aldrig mera kunna övervinna en sådan omkastning av läget till vår nackdel.

Mackensens av min företrädare anbefallda, omedelbara framryckning motsvarade fullständigt stundens krav. En övergång över Donau med de i Nordbulgarien disponibla krafterna kunde dock härvid icke komma i fråga. Men det var redan tillräckligt, om vi frånryckte fienden initiativet i Dobrudscha och därigenom bragte oreda i hans fälttågsplan. För att verkligt och genomgripande ernå detta senare mål fingo vi icke inskränka fältmarskalkens anfall till erövringen av Tutrakan och Silistria. Tvärtom måste vi genom ett vittgående utnyttjande av framgångarna i Syddobrudscha söka väcka oro hos den rumänska krigsledningen för ryggen av sina vid siebenbürgska gränsen insatta huvudkrafter. Och detta lyckades oss verkligen. Inför fältmarskalkens framryckning till hotande närhet av linjen Constanza—Czernavoda såg sig den rumänska ledningen föranlåten att från sin mot Siebenbürgen riktade operation sända stridskrafter till Dobrudscha. Den försökte till och med att genom insättning av ytterligare friska krafter över Rahowo vid Donau, nedanför Rustschuk, falla Mackensens offensiv i ryggen. En vacker plan på papperet! Om den upprunnit i det rumänska eller någon av dess allierades tankecentra är ännu i dag icke känt. Efter de erfarenheter, vi haft av rumänerna intill dagen för detta Rahowo-intermesso, den 2. oktober, ansåg jag företaget mera än djärvt och icke endast tänkte, utan uttalade även tanken: »Man bör arrestera dessa trupper!» Denna önskan, klädd i lämplig orderform, uppfylldes även av tyskar och bulgarer på bästa sätt. Av det dussin rumänska bataljoner, som vid Rahowo beträtt den södra Donaustranden, återsågo under kriget endast enstaka karlar hemorten.

Olyckan bröt in över Rumänien, emedan dess armé icke marscherade, dess ledning ingenting begrep, och emedan trots allt det dock lyckades oss att i rätt tid koncentrera tillräckliga stridskrafter i Siebenbürgen.

Tillräckliga? För visso tillräckliga för denne motståndare! Man kommer kanske en gång att kalla oss dumdristiga, när man granskar de styrkeförhållanden, under vilka vi gingo till anfall mot den rumänska hären, och med vilka general von Falkenhayn den 29. september krossade den västra rumänska flygeln vid Hermannstadt.

Efter slaget vid Hermannstadt svänger generalen sin armé mot öster. Ringaktande den fara, som hotar honom genom rumänsk överlägsenhet och det för fienden gynnsamma läget norr om övre Alt, rycker han med huvudstyrkan av sina trupper söder om nämnda flod, längs bergets fot fram mot Kronstadt. Rumänerna studsa, förlora förtroendet till sin egen övermakt samt den egna förmågan, glömma att utnyttja det för dem ännu gynnsamma krigsläget och göra halt längs hela fronten. Men därmed taga de redan det första steget bakåt. General von Falkenhayn rycker nu fullständigt åt sig initiativet, krossar söder om Geisterskogen fiendens motstånd och marscherar vidare. Rumänerna vika överallt ur Siebenbürgen, dock icke utan att den 8. oktober lida ännu ett blodigt nederlag vid Kronstadt. Sålunda gå de då tillbaka bakom sin hemorts skyddande vallar. Vår nästa uppgift är att överskrida dessa vallar. Vi fasthålla till en början vid hoppet att strategiskt kunna så utnyttja de tidigare taktiska framgångarna, att vi omedelbart kunna bryta igenom från Kronstadt mot Bukarest. Även om det vilda högfjället och den fientliga övermakten ställa våra fåtaliga och svaga fördelningar inför en mycket svår uppgift, äro fördelarna av denna anmarschriktning alltför stora, för att vi skulle underlåta att göra försöket. Det lyckas icke, huru tappert än våra trupper kämpa om varje topp, varje sluttning, ja varje klippblock. Vår operation råkar i fullständig stockning, då en sträng tidig vinter den 18. oktober höljer bergen i snö och förvandlar vägarna till isgator. Under outsägliga umbäranden och lidanden hålla våra trupper åtminstone de vunna bergsdelarna, beredda att kämpa sig vidare fram, då tid och tillfälle erbjudas.

Hittills vunna erfarenheter peka på att söka andra vägar in i Walakiets lågland än dem, som leda över de Transsylvanska alpernas bredaste del. General von Falkenhayn föreslår ett genombrott över det längre västerut belägna Szurdukpasset. Riktningen är visserligen strategiskt mindre verksam, men under nuvarande förhållanden den taktiskt och tekniskt enda möjliga. Alltså bryta vi den 11. november över detta pass in i Rumänien.

Under tiden har generalfältmarskalk von Mackensen ordnat sig söder om Donau för att söderifrån räcka den nordliga invasionen handen. Den 21. oktober hade han grundligt slagit den rysk-rumänska armén söder om linjen Constanza—Czernavoda. Den 22. oktober hade Constanza fallit i händerna på 3. bulgariska armén. Från denna stund viker fienden utan uppehåll i nordlig riktning. Vi låta emellertid inställa rörelsen, så snart en försvarslinje norr om nämnda järnväg uppnåtts, vilken kan hållas med svaga försvarskrafter. Alla trupper som där kunna undvaras rycka mot Sistow. Tanken att omedelbart taga hela Dobrudscha i besittning och därefter vid Braila inbryta i norra Donauområdet i ryggen på den rumänska huvudstyrkan var ju lockande. Enda frågan var: huru skulle vi kunna transportera den erforderliga bromaterielen till norra Dobrudscha? Järnvägar finnas där icke och vattenvägen spärras av de rumänska batterierna på norra stranden av Donau. Vi få vara tacksamma mot ödet, att dessa icke redan för länge sedan skjutit vår enda disponibla tunga broträng vid Sistow i spillror, vilken, sedan månader inom räckhåll för den fientliga artillerielden, endast genom ett för oss oförklarligt fel hos motståndaren undgått förstöring. Så kunna vi åtminstone där hava en flodövergång i tankarna.

I dagbräckningen den 23. november sätter sig generalfältmarskalk von Mackensen i besittning av norra Donaustranden. Den eftersträvade samverkan mellan honom och general von Falkenhayn är uppnådd. På slagfältet vid Argesch krönes den genom krossandet av de rumänska huvudkrafterna. Slutakten utspelas den 3. december. Bukarest faller utan motstånd i våra händer.

På aftonen denna dag slutar jag den gemensamma föredragningen över krigsläget med orden: »En skön dag.» Då jag senare träder ut i vinternatten i den lilla staden Pless börja kyrktornen tacksamhetsringningen för den nya stora framgången. Jag hade för länge sedan upphört att i sådana ögonblick tänka på något annat än vår tappra härs underbara bragder och att hysa någon annan önskan, än att dessa bragder skulle föra oss närmare slutet på den svåra kampen och de stora offren.

Intagandet av den rumänska huvudstaden hade vi visserligen föreställt oss en smula mera krigiskt. Vi hade trott Bukarest vara en kraftig fästning, framfört vårt tyngsta artillerimateriel för dess betvingande och så uppenbarade sig den berömda fästningen såsom en öppen stad. Ingen kanon krönte längre fortens mäktiga vallar och pansarkupolerna hade förvandlats till trätak. Vårt av fienden så mycket utskrikna fredsspioneri hade icke ens räckt till att före början av det rumänska fälttåget fastställa Bukarests avrustning.

Rumäniens öde hade med dramatisk kraft gått i fullbordan. Hela världen måste inse, och Rumänien insåg det väl också själv, att det låg mer än ett tomt ord i den gamla landsknektsversen:

Den, som i krig vill ofärd se,
bör sig i gräl med tysken ge.^[1]

Genom citerandet av denna vers vill jag emellertid icke på något sätt förminska Österrike-Ungerns, Turkiets och Bulgariens medverkan i detta stora och sköna företag. Våra bundsförvanter voro alla på sina platser och hade troget hjälpt till vid det stora, manliga verket. Rumänerna, vilka hållit världens öde i sin hand, måste vara glada, att spillrorna av deras här genom rysk hjälp bevarades från förintelse. Deras dröm, att ryssen ännu en gång såsom år 1878 på slagfältet vid Plewna i pliktskyldig tacksamhet om ock med bitterhet i hjärtat skulle trycka deras händer för visade tjänster, hade förbytts i grym motsats. Tiderna hade förändrats.

Inför min allerhögste krigsherre hade jag i slutet av oktober 1916 uttalat såsom min åsikt, att vi vid årets slut skulle hava avslutat det rumänska fälttåget. Den 31. december kunde jag anmäla för Hans majestät, att våra trupper uppnått Sereth och att bulgarerna stode på södra stranden av Donaudeltat. De utstakade målen voro uppnådda.

STRIDER PÅ DEN MACEDONISKA FRONTEN.

Svårigheterna uti vårt krigsläge på hösten 1916 förökades icke obetydligt genom utvecklingen av striderna vid den macedoniska fronten.

Sarrails armé skulle hava förlorat varje anspråk på existensberättigande, om den icke i samma ögonblick, som den rumänska krigsförklaringen avgavs, även å, sin sida gripit till offensiven. Vi väntade dess framryckning i Wardardalen. Om den här kunde tränga fram till trakten av Gradsko, skulle den satt sig i besittning av centralpunkten för de viktigaste bulgariska förbindelserna och även omöjliggjort bulgarernas kvarstannande i trakten av Monastir. Sarrail valde den direkta anfallsriktningen mot Monastir, därtill måhända föranledd av särskilda politiska skäl.

Den bulgariska högra flygelarmén kastades genom denna offensiv ur de ställningar, vilka den vid anfallet i augusti intagit söder om Florina. Under stridernas vidare förlopp förlorade den Monastir, men höll sig därefter.

Vi hade härigenom blivit nödgade att tillföra bulgarerna understöd från våra stridsfronter, understöd, som i de flesta fall varit avsedda för det rumänska fälttåget. Även om storleken av denna hjälp i förhållande till vår härs hela styrka icke var så betydande — den uppgick till inemot 20 bataljoner och talrika tunga fältbatterier — så träffade oss denna uppgift dock i en utomordentligt kritisk tid, då vi faktiskt måste spara på varenda man och varenda kanon.

Liksom vi, lämnade även Turkiet beredvilligt hjälp åt det allierade Bulgarien i dessa svåra strider. Utom det för det rumänska kriget utlovade understödet ställde Enver Pascha en hel turkisk fördelning till förfogande för avlösning av bulgariska trupper vid Strumafronten. Detta understöd sågs med oblida ögon från bulgarisk sida, enär man fruktade, att därur obehagliga turkiska anspråk på politiskt område skulle kunna göra sig gällande. Enver Pascha försäkrade oss dock uttryckligt, att han skulle förhindra något dylikt. Det var ju förklarligt, att bulgarerna skulle hava föredragit tyskt understöd framför osmanskt, men det var obegripligt, att man i Sofia icke ville inse, huru litet Tyskland vid denna tid var i stånd att ytterligare spänna sina krafter.

Monastirs förlust var enligt min uppfattning utan militär betydelse. Det frivilliga tillbakadragandet av den bulgariska härens högra flygel i de utomordentligt starka ställningarna vid Prilep skulle inneburit den största militära fördel, emedan därefter den bulgariska härens underhåll avsevärt underlättats, under det att våra fienders betydligt skulle försvårats. Just de oerhört besvärliga bakre förbindelserna hade på bulgarisk sida upprepade gånger avsevärt bidragit till de i striderna inträffade kriserna. Trupperna måste dagarna igenom hungra och ledo tidtals även brist på ammunition. Med åsidosättande av egna intressen hava vi med alla medel försökt att bereda bulgarerna lättnader i detta avseende. Längden av de vägsträckor, som måste tillryggaläggas, berglandets vildhet och brist på kultur försvårade ofantligt lösandet av denna uppgift.

Under striderna om Monastir hade bulgarerna för första gången utkämpat svåra defensivslag. Hade våra officerare i sina tidigare meddelanden rörande den bulgariska härens hållning berömt soldaternas anda vid anfall, så framträdde nu hos dessa en viss känslighet för längre ihållande fientlig artillerield. Denna iakttagelse torde överraska, men den bekräftades hos alla folk, på den fientliga som även på vår egen sida, vilka trädde i kriget med så kallad ofördärvad naturkraft. Man fick det intrycket, att för ett uthålligt försvar krävde de moderna anfallsmedlen i sina nervslitande verkningar ett tillskott till denna naturkraft, vilket endast kunde framkallas genom en högre viljekultur. Hos huvudmassan av vårt tyska soldatmaterial synes den riktiga blandningen av andlig och fysisk kraft förefinnas, vilken i förening med vår militära skolning av viljan sätter våra trupper i stånd att prestera ett framgångsrikt motstånd mot de väldiga intrycken av en modern strid. Högste befälhavaren över den bulgariska hären hade den riktiga uppfattningen av just denna nu nämnda känslighet hos hans soldater. Han uttalade med soldatens ärlighet sina bekymmer häröver, även om han för övrigt långt ifrån var någon ängslig natur.

PÅ DE ASIATISKA KRIGSSKÅDEPLATSERNA.

Genom den ställning, som chefen för tyska högkvarterets generalstab numera intog inom den gemensamma krigsledningen, föranleddes vi även att sysselsätta oss med tilldragelserna på de asiatiska krigsskådeplatserna. Vid tiden för Enver Paschas vistelse i vårt stora högkvarter, i början av 1916, trodde vi oss kunna bedöma läget i Asien på följande sätt.

Den ryska offensiven i Armenien hade avstannat efter erövrandet av linjen Trapezunt—Erzinghan. Den turkiska offensiv, som på sommaren detta år ansatts söderifrån från Diabekr mot vänstra flanken av denna ryska framryckning, kom på grund av de oerhörda terrängsvårigheterna och de fullständigt otillräckliga underhållsmöjligheterna icke fram. Man kunde dock vänta, att ryssarna detta år med hänsyn till den i armeniska höglandet tidigt inträdande vintern snart på allvar skulle inställa sina anfall.

De båda turkiska Kaukasusarméernas stridskraft hade minskats oerhört, enstaka fördelningar existerade endast till namnet. Umbäranden, blodiga förluster, deserteringar hade verkat förhärjande bland trupperna. Med stora bekymmer emotsåg Enver Pascha den kommande vintern. Hans trupper saknade det nödvändigaste i beklädnadsväg och därtill erbjöd arméernas förplägnad i dessa utarmade, till största delen avfolkade och förödda trakter utomordentliga svårigheter. Av brist på drag- och klövjedjur måste de osmanska soldaterna uti det öde, vägfattiga berglandet tillföras strids- och livsförnödenheter genom bärarekolonner, vilka fingo tillryggalägga flera dagsmarscher. Kvinnor och barn funno däruti en mager inkomst, men även ofta döden.

Bättre voro vid denna tid förhållandena i Irak. Där hade engelsmännen för ögonblicket ännu icke hunnit så långt i utbyggandet av sina bakre förbindelser, att de redan nu kunde skrida till hämnd för Kut-el-Amara. Att de skulle taga en sådan, hyste vi hos oss ingen tvekan om. Om sedermera den turkiska styrkan i Irak räckte till att framgångsrikt motstå det engelska anfallet, förmådde vi icke bedöma. Trots den osmanska högsta krigsledningens synnerligen optimistiska uppfattning, rådde vi till förstärkande av de därvarande trupperna. Ty värr lät emellertid turkarna av politiska och panislamitiska skäl locka sig att skicka en hel armékår till Persien.

Den tredje asiatiska krigsskådeplatsen, nämligen i södra Palestina, gav anledning till direkt oro. Det andra mot Suezkanalen riktade turkiska företaget hade i början av augusti 1916 strandat mitt i norra delen av Sinaihalvön. Därefter hade de turkiska trupperna så småningom trängts bort från detta område och stodo nu i södra delen av Palestina, i trakten av Gaza. Frågan om och när de här skulle anfallas syntes uteslutande bero av den tidpunkt, då engelsmännen hade utbyggt järnvägen från Egypten till området bakom sina trupper.

Det sålunda hotande anfallet mot Palestina syntes vida farligare för Turkiets militära och politiska tillvaro än ett dylikt mot det avlägset liggande Mesopotamien. Man måste antaga, att förlusten av Jerusalem — alldeles bortsett från att denna sannolikt skulle draga med sig förlusten av hela södra Arabien — skulle ställa den nuvarande turkiska politiken inför ett belastningsprov, vilket den icke skulle kunna tåla.

Ty värr voro de operativa förutsättningarna för den osmanska krigföringen i södra Syrien icke avsevärt bättre än i Mesopotamien. Här som där ledo turkarna, i skarpaste motsats till sina motståndare, av så utomordentliga svårigheter i fråga om de bakre förbindelserna, att en större förstärkning av deras stridskrafter utöver dessas nuvarande antal skulle betytt hunger, ja till och med törst för dem alla. Förplägnadsförhållandena voro även i Syrien tidtals tröstlösa. Till dåliga skördar, oavsiktlig och avsiktlig slapphet hos de ansvariga myndigheterna, kom den nära nog genomgående fientliga hållningen hos den arabiska befolkningen.

Talrika välmenta framställningar sökte under krigets lopp övertyga mig om nödvändigheten att med starkare krafter försvara Mesopotamien och Syrien, ja, att så väl på ena som andra platsen övergå till anfall. Intresset för dessa båda krigsskådeplatser var inom vidsträckta tyska kretsar stort. Uppenbarligen irrade tankarna, utan att man själv ville tillstå det, mången gång över Mesopotamien genom Persien, Afganistan till Indien och från Syrien till Egypten. Med kartan i hand drömde man i stillhet, att vi på dessa vägar över land skulle kunna komma åt den för oss så farliga brittiska världsmaktställningens livsnerv. Kanhända låg det i dylika tankar omedvetet ett återupplivande av tidigare napoleonska planer. Men för deras genomförande saknade vi första förutsättningen för dylika vittsvävande operationer, nämligen tillräckligt trafikdugliga förbindelselinjer.

OST- OCH VÄSTFRONTEN INTILL UTGÅNGEN AV ÅR 1916.

Under det att vi besegrade Rumänien fortgingo oavbrutet ryssarnas anfall i Karpaterna och Galizien. Från rysk sida hade man icke avsett att direkt understödja den nye bundsförvanten vid hans anfall mot Siebenbürgen, men väl skulle denna rumänska operation underlättas genom ett oavbrutet fortsättande av de hittills företagna ryska anfallen mot den galiziska fronten. Däremot lämnade ryssarna redan från början omedelbar hjälp åt Rumänien i Dobrudscha. Anledningarna härtill lågo lika mycket inom det politiska som inom det militära området, och utan tvivel räknade Ryssland mycket starkt med russofila strömningar inom den bulgariska armén. Därför försökte också ryska officerare och trupper vid början av striderna i Syddobrudscha att närma sig bulgarerna såsom vänner och blevo bittert besvikna, då bulgarerna svarade med eld. Därtill kom, att Ryssland utan politisk avundsjuka nog kunde se, att Rumänien satte sig i besittning av Siebenbürgen, men icke tåla, att den nye förbundsbrodern självständigt bringade Bulgarien på knä och sedan möjligen slog in på eller åtminstone öppnade vägen till Konstantinopel. Erövringen av Konstantinopel gällde dock sedan århundraden tillbaka såsom Rysslands historiska och religiösa prerogativ.

Det må lämnas därhän, om det från rysk sida var klokt att utan direkt understöd, låt vara av blott några ryska kärntrupper, överlämna operationen mot Siebenbürgen åt Rumänien ensamt. Man överskattade därvid i varje fall den rumänska arméns prestationsförmåga och ledning samt utgick från den oriktiga åsikten, att centralmakternas krafter på ostfronten genom de ryska anfallen voro fullständigt bundna, ja till och med utmattade.

Dessa anfall nådde visserligen icke sitt mål i full utsträckning, men ställde oss alltjämt inför nya, icke ofarliga kriser. Läget blev tidtals så betänkligt, att vi måste befara, att värt försvar skulle kastas ned från Karpaterkammarna. Besittningen av dem var emellertid för oss en förutsättning för genomförandet av vår uppmarsch och våra första operationer mot den nye fienden. Även i Galizien måste vi med alla medel uppehålla ryssarna. Ett prisgivande av ytterligare område därstädes skulle för vårt läge i dess helhet varit av mindre militär betydelse, om icke de för oss så dyrbara, ja, för krigföringen oumbärliga oljefälten legat bakom vår galiziska ställning. Av denna anledning måste för offensiven mot Rumänien avsedda truppförband upprepade gånger svängas in mot de frontdelar, som råkat i gungning.

Även om de kritiska lägena alltjämt övervunnos och vårt fälttåg mot Rumänien fördes till ett lyckligt slut, så kan man dock icke påstå, att de ryska avlastningsanfallen fullständigt förfelade sitt mål. Det var sannerligen icke bundsförvanternas skuld, att Rumänien dukade under. Tvärt om gjorde ententen allt, vad den med hänsyn till läget och sina krafter kunde göra, och icke blott i omedelbar anslutning till den rumänska hären utan även indirekt genom Sarrails offensiv i Macedonien, de italienska anfallen vid Isonzo och slutligen genom fortsättandet av de engelsk-franska stormanfallen på västfronten.

Såsom jag redan förut antytt, hade vi från början räknat med, att fienden i och med Rumäniens inträde i kriget av all kraft, med engelsk seghet och fransk elan, skulle fortsätta sina anfall mot vår västfront, och detta slog också in.

Såsom ledare inverkade vi obetydligt på dessa strider. Av brist på tillräckliga stridskrafter kunde vi icke tänka på en avlastningsoffensiv varken vid Verdun eller Somme, huru mycket en sådan än skulle hava motsvarat mina egna önskningar. Kort efter övertagandet av högsta krigsledningen såg jag mig på grund av det allmänna läget tvungen att utbedja mig Hans majestäts befallning om avbrytandet av vårt anfall mot Verdun. De där pågående striderna tärde som ett öppet sår på våra krafter. Man kunde även tydligt se, att företaget i alla avseenden hade blivit utsiktslöst, och dess fortsättande kostade oss vida större förluster, än vi voro i stånd att tillfoga fienden. Våra främsta ställningar lågo utsatta för omfattande flankerande eld från överlägset fientligt artilleri, och förbindelserna med stridslinjerna voro utomordentligt besvärliga. Slagfältet var ett verkligt helvete och hade rent av hos truppen vunnit rykte såsom ett sådant. Vid en granskande återblick nu tvekar jag icke att säga, att vi av rent militära skäl skulle gjort väl uti att förbättra stridsförhållandena framför Verdun, icke blott genom avbrytande av offensiven, utan även genom frivilligt uppgivande av större delen av den erövrade terrängen. På hösten 1916 trodde jag mig dock böra taga avstånd därifrån. På företaget hade en stor del av vår bästa stridskraft offrats, och hemorten hade ända dittills hållits i väntan på en slutlig ärofull utgång av anfallet. Blott alltför lätt kunde nu det intrycket framkallas, att alla offer hade bringats förgäves. Under en redan i sig själv så starkt spänd stämning i hemorten ville jag undvika detta.

Vår förhoppning, att motståndaren i och med avbrytandet av vår offensiv vid Verdun även i huvudsak skulle övergå till rent ställningskrig därstädes, uppfylldes icke. I slutet av oktober gingo fransmännen fram på östra stranden av Maas till en stort anlagd, djärvt genomförd motstöt och kastade våra linjer över ända. Vi förlorade Douaumont och hade icke mera några krafter för att återtaga denna för tyskt hjältemod så ärorika plats.

Vid denna framstöt hade den franske överbefälhavaren frigjort sig från det hittills gängse bruket av en dags- eller till och med veckolång artilleriförberedelse. Han hade endast kort tid förberett sitt anfall genom en stegring av eldhastigheten hos sitt artilleri och sina granatkastare till yttersta gränsen av materielens och servismanskapets prestationsförmåga och därpå omedelbart övergått till anfall mot den kroppsligen och andligen nedkämpade motståndaren. Vi hade visserligen redan inom ramen av de långa ihållande slagen lärt känna detta slag av fientlig anfallsförberedelse, men som inledning till en stor offensivhandling var den ny för oss och hade kanhända just denna omständighet att tacka för sin utan tvivel betydande framgång. På det hela taget slog oss fienden denna gång med vårt eget hittills använda anfallsförfarande. Vi kunde blott hoppas, att han under det kommande året icke skulle återupprepa det med samma framgång i ännu större omfång.

Striderna vid Verdun avstannade först i december.

Även Sommeslaget hade från slutet av augusti antagit karaktären av en utomordentligt förbittrad, rent frontal kamp mellan båda sidornas stridskrafter. Högsta krigsledningens uppgift därvid kunde endast bestå uti att till arméernas förfogande ställa de krafter, som erfordrades för att hålla ut.

Hos oss gav man detta slags strider namnet »Materialschlachten» (Materialslag). Från den anfallandes synpunkt kunde man även beteckna den såsom »storsläggetaktik», ty det saknades varje högre tanke i dess ledning. Stridens mekaniska och materiella element hade skjutits i förgrunden, under det att den andliga ledningen alltför mycket trädde tillbaka.

Om det icke från 1915 ända till 1917 lyckades våra motståndare att under striderna på västfronten uppnå ett avgörande fälttågsresultat, så berodde detta huvudsakligen på en viss ensidighet i därvarande ledning. Erforderlig numerär överlägsenhet i trupper, krigsmateriel och ammunition saknade fienden sannerligen icke; ej heller kan man påstå, att de fientliga trupperna icke skulle varit tillräckligt goda för att motsvara fordringarna hos en dådkraftigare och mera snillrik ledning. Dessutom förefanns på västfronten, på grund av det rikt utvecklade järnvägs- och vägnätet samt de i mängd befintliga transportmedlen av alla slag, den friaste utvecklingsmöjlighet för våra motståndare till en vida större operativ smidighet. Den fientliga ledningen utnyttjade dock icke till fullo allt detta. Den långa uthålligheten hos vårt motstånd får väl alltså vid sidan av andra orsaker även tillskrivas en viss ofruktbarhet hos den mark, på vilken de fientliga planerna mognade. Men trots detta förblevo de fordringar, som å de därvarande slagfälten måste ställas på våra armékvarter och trupper, oerhörda.

I början av september besökte jag tillsammans med min förste generalkvartermästare västfronten. Vi måste så snart som möjligt lära känna där rådande stridsförhållanden för att kunna ingripa verkligt hjälpande. Hans kejserliga och kungliga höghet tyske kronprinsen slöt sig på vägen till oss och hedrade mig i Montmédy genom att uppställa ett stormkompani på perrongen. Detta emottagande motsvarade helt och hållet den höge herrns ridderliga sinnelag, vilket jag framdeles oftare skulle se prov utav. Hans hurtiga, öppna väsen och hans sunda militära omdöme hava städse fyllt mig med glädje och förtroende. I Cambrai överlämnade jag på Hans majestät kejsarens befallning till två andra beprövade härförare, Bajerns och Württembergs tronföljare, de dem förlänade fältmarskalksstavarna och höll därefter en längre överläggning med generalstabscheferna på västfronten. Av deras framställningar framgick, att ett raskt och energiskt uppträdande var trängande nödvändigt för att i någon mån utjämna vår oerhörda underlägsenhet i flygare, vapen och ammunition. General Ludendorffs järnhårda arbetskraft har övervunnit denna allvarliga kris. Till min glädje hörde jag senare av frontofficerare, att frukterna av överläggningen i Cambrai snart hade gjort sig märkbara vid trupperna.

Vid detta besök i Frankrike hade storleken av de fordringar, som ställdes på vår västhär, för första gången fullt tydligt trätt mig till mötes. Jag tvekar icke att bekänna, att jag först då vann full inblick i västhärens dittills utförda prestationer. Huru otacksam var icke uppgiften för befäl och trupp, då i det påtvungna rena försvaret en synbar vinst alltjämt måste utebliva! Framgången i försvarsslaget för icke den försvarande, även om han är segerrik, bort från den ständigt tryckande belastningen, ja, jag skulle vilja säga bort från slagfältets elände. Soldaten måste avvara den mäktiga moraliska lyftning, som den segerrika framryckningen skänker, en lyftning av så outsäglig kraft, att man måste hava upplevat den för att kunna förstå den i hela dess storhet. Huru många av våra tappra soldater hava icke gått miste om denna den renaste lyckan för en soldat! De sågo knappast annat än skyttevärn och granathål, i vilka och om vilka de i veckor, ja, månader kämpade med fienden. Vilket oerhört slöseri med nervkraft och huru föga möjlighet att återställa densamma! Vilken pliktkänslans styrka och vilken osjälvisk hängivenhet krävdes icke för att under åratal kunna uthärda ett dylikt tillstånd i tyst försakelse av högre krigisk lycka! Jag tillstår öppet, att dessa intryck grepo mig djupt. Jag kunde nu förstå, hurusom alla, officerare så väl som manskap, längtade bort från dylika stridsförhållanden, och huru alla hjärtan fylldes av hoppet, att nu efter dessa utmattande slag äntligen en kraftig offensivrörelse skulle frambringa ett friskt krigiskt liv även på västfronten.

Och dock skulle våra befälhavare och trupper ännu länge få vänta på uppfyllelsen av denna sin längtan. Många av vara bästa, anfallsivriga soldater måste som hittills offra sitt hjärteblod i sönderskjutna skyttevärn!

Först då den inträdande regniga årstiden började göra stridsterrängen bottenlös blev det tystare inom stridsområdet vid Somme. De milliontals granathålen fylldes av vatten eller blevo kyrkogårdar. Hos ingen av de båda stridande parterna var det något tal om segerglädje. Över alla vilade den fruktansvärda beklämningen från detta slagfält, som i ödslighet och dyster enformighet till och med tycktes överträffa slagfältet framför Verdun.

1. Wer Unglück will im Kriege han,
   Der binde mit dem Deutschen an.