Ur mitt liv/Min ungdom

←  Titel och innehåll

Ur mitt liv av Paul von Hindenburg Översättare: Elis Fredrik Leopold Brusewitz Min ungdom

I strid för Preussens och Tysklands storhet  →

MIN UNGDOM.

Som 11-årig gosse sade jag en vårafton år 1859 farväl åt min far vid gallerportarna till krigsskolan i Wahlstatt i Schlesien. Avskedet gällde icke blott den avhållne fadern utan samtidigt hela min föregående levnad. Vid tanken härpå bröto tårarna fram ur mina ögon. Jag såg dem falla på min »vapenrock». »I denna dräkt får man icke vara svag och gråta», flög det genom min hjärna och jag ryckte upp mig ur min barnsliga smärta samt sällade mig icke utan oro till mina blivande kamrater.

Att bliva soldat var för mig icke något beslut, det var en självfallen sak. Så långt tillbaka, som jag i mina ungdomliga lekar och drömmar kunnat välja något yrke, hade det alltid varit det militära. Krigstjänsten för konung och fosterland var gammal tradition i vår familj.

Vår släkt, »Beneckendorffarna», härstammar från Altmark, där den enligt urkunderna första gången framträder år 1280. Följande den tidens utveckling fann den härifrån vägen över Neumark till Preussen. Där hade redan många bärare av mitt namn i Tyska ordens leder såsom ordensbröder eller »krigsgäster» dragit i fält mot hedningarna och polackerna. Genom förvärvandet av jordegendom utvecklade sig senare våra förbindelser med Östern allt mera intimt, under det att de med Markländerna blevo allt lösare, tills de i början av nittonde århundradet helt och hållet upphörde.

Namnet »Hindenburg» lades först 1789 till vårt. Under den neumarkska tiden hade vi genom äktenskap kommit i förbindelse med denna släkt. Farmodern till min farfarsfar, som var bosatt vid Heiligenheil i Ostpreussen och tjänstgjorde vid regementet »von Tettenborn», var ävenledes en Hindenburg. Hennes ogifte bror, vilken såsom överste stridit under Fredrik den store, testamenterade sina båda gods Neudeck och Limbsee åt sin systers sonson med villkor, att namnen sammanslogos. Dessa båda gods voro belägna i kretsen Rosenberg, som först genom det ostpreussiska arvet kommit att tillhöra Brandenburg, men sedan tilldelats Västpreussen. Ovannämnda villkor godkändes av konung Fredrik Wilhelm II och sedan dess har vid förkortning av dubbelnamnet benämningen »Hindenburg» använts.

Till följd av detta arv blevo godsen vid Heiligenheil sålda. Även Limbsee måste efter befrielsekrigen av nödtvång avyttras. Neudeck befinner sig däremot ännu i dag uti vår familjs ägo och tillhör änkan efter min närmast yngre broder, vilken icke var fullt två år yngre än jag, varigenom våra levnadsbanor kommo att förlöpa i trogen inbördes kärlek helt nära varandra. Även han blev kadett och fick som officer i långa år tjäna sin konung i krig och fred.

Under min barndom bodde mina farföräldrar på Neudeck. Nu vila de, liksom även mina föräldrar och många andra av min släkt, på den där belägna kyrkogården. Nästan varje år reste vi på sommarbesök till farföräldrarna, i början medelst besvärliga diligensresor. Det gjorde på mig ett djupt intryck, när min farfar, som ända till 1801 hade tjänstgjort vid regementet »von Langenn», berättade, hurusom han på vintern 1806—07 hos Napoleon I på det närbelägna slottet Finckenstein såsom »Landschaftsrat» hade måst anhålla om befrielse från kontributioner, men kallt avvisats. Ävenledes fick jag höra berättas om fransmännens genomtåg och inkvartering på Neudeck. Och min onkel von der Groeben, som bodde vid Passarge, visste att förtälja om striderna inom detta område år 1807. Ryssarna trängde då över bron, men blevo åter tillbakakastade. En fransk officer, som med sitt manskap försvarade huvudbyggnaden, blev ihjälskjuten genom ett fönster i ett av gavelrummen. Det var icke långt ifrån, att ryssarna sedermera, 1914, åter beträtt denna bro.

Efter mina farföräldrars död flyttade mina föräldrar 1863 till Neudeck. Uti de oss så välbekanta rummen fingo vi sålunda för framtiden vårt föräldrahem. Där jag en gång i tiden i yngre år så gärna vistats, har jag senare ofta med hustru och barn vilat ut från arbetet i livet.

Sålunda har Neudeck blivit mitt hem och även för den trängre familjekretsen den fasta medelpunkt, vid vilken vi med hela vårt hjärta hängde fast. Varthän mitt yrke än fört mig i det tyska fosterlandet, har jag dock städse känt mig såsom gammalpreussare.

Som soldatbarn föddes jag 1847 i Posen. Min far var då löjtnant vid 18. infanteriregementet. Min mor var dotter till den då för tiden ävenledes i Posen bosatte generalläkaren Schwickart.

Det enkla, för att icke säga hårda liv, som fördes av en preussisk adelsman på landet eller en officer i anspråkslös ställning, och vilket fick sitt huvudsakliga innehåll i arbete och pliktuppfyllelse, satte naturligtvis sin prägel på hela vår släkt. Min far gick också helt och hållet upp uti sitt yrke. Men härjämte fann han dock alltid tid att, hand i hand med min mor, ägna sig åt sina barns — jag hade ytterligare två yngre bröder och en syster — uppfostran. Mina älskade föräldrars sedligt djupt anlagda, men dock på det praktiska livet inriktade väsen uppvisade även i det yttre en fullständig harmoni. Till ömsesidig komplettering av karaktärerna stod vid sidan av min moders livsuppfattning, som ofta nog var böjd att se med oro och bekymmer på livet, min faders lugnare åskådningssätt. Båda förenade sig i varm kärlek till oss och inverkade så i full samstämmighet genom sitt sätt på sina barns andliga och sedliga utveckling. Det är därför svårt att säga, vem jag därvid har att tacka mest, och vilken riktning, som mera gynnades av min far och vilken av min mor. Båda makarna vinnlade sig om att till följeslagare på livets väg giva oss en frisk kropp och en kraftig vilja att uppfylla våra plikter. Men de bemödade sig dessutom att genom uppmuntran och utveckling av de mjukare sidorna av det mänskliga sinnet giva oss det bästa, som föräldrar kunna giva: en tillitsfull tro på Herren Gud och en gränslös kärlek till fäderneslandet samt till det, som de ansågo såsom detta fäderneslands starkaste stöd, nämligen vårt preussiska konungadöme. Vår far förde oss därjämte från vår tidigaste ungdom ut i det verkliga livet. I trädgården och under promenader väckte han hos oss kärleken till naturen, visade oss landet och lärde oss att känna och uppskatta människorna i deras liv och arbete. Med »oss» menar jag härvid utom mig min närmast yngre bror. Min närmast honom följande systers uppfostran låg självfallet mera i vår moders händer och min yngste bror hade gjort sitt inträde i livet först kort tid före jag blivit kadett.

Soldatens lott, att vandra, förde mina föräldrar från Posen till Köln, Graudenz, Pinne i provinsen Posen, Glogau och Kottbus. Därpå tog min far avsked och flyttade till Neudeck.

Av Posen har jag från den tiden endast föga minne. Min morfar dog strax efter min födelse. I slaget vid Kulm 1813 hade han såsom militärläkare förvärvat sig järnkorset i stridsband, emedan han åter ordnat och fört fram en vacklande lantvärnsbataljon, som förlorat sin befälhavare. Min mormor måste ännu i sina sista år berätta oss mycket från »den franska tiden», som hon som ung flicka genomlevat i Posen. Jag påminner mig mycket väl en ålderstigen trädgårdsmästare hos mina morföräldrar, vilken till och med tjänat fjorton dagar under Fredrik den stores tid. Sålunda föll på mig såsom barn ännu en sista solstråle från Fredrik den stores förflutna, ärorika tidevarv.

År 1848 hade det polska upproret även gripit omkring sig i provinsen Posen. Min far hade ryckt ut med sitt regemente för att bekämpa denna rörelse. Polackerna bemäktigade sig tillfälligtvis herraväldet i staden. För att fira deras ledares Miroslawski intåg skulle alla hus illumineras. Min mor var ur stånd att undandraga sig detta tvång. Hon drog sig tillbaka till ett inre rum och, sittande vid min vagga, tröstade hon sig med tanken, att just denna dag, den 22. mars, inföll »Prinsens av Preussen» födelsedag, så att i hennes hjärta gällde ljusen i de främre rummens fönster honom. Tjugutre år senare var det dåvarande lindebarnet vittne till Wilhelm I:s, det förflutnas »Prinsen av Preussen», kejsarproklamation i spegelsalen i Versailles.

Vår vistelse i Köln och Graudenz hade endast kort varaktighet. Från Kölnertiden står inför mitt minne den mäktiga, ehuru ännu ofullbordade domkyrkans bild.

I Pinne förde min far, enligt dåtida bruk, under fyra år såsom kapten över stat, befälet över ett lantvärnskompani. Tjänsten tog icke mycket av hans tid i anspråk, varför han just under denna tid, då mitt barnasinne började vakna, särskilt kunde ägna sig åt oss barn. Han undervisade mig i franska och geografi, under det att skolläraren Kobelt, som jag ännu bevarar i tacksamt minne, lärde mig läsa, skriva och räkna. Från denna tid härstammar min förkärlek för geografi, vilken min far genom en synnerligen åskådlig och uppmuntrande undervisningsmetod förstod att uppväcka. Den första religionsundervisningen bibringades mig på ett till hjärtat gående sätt av min mor.

Under dessa år och ur denna uppfostringsmetod utvecklade sig allt mera ett förhållande till föräldrar, vilket visserligen var fotat på grundvalen av obetingad lydnad, men som dock hos oss barn vida mera framkallade en känsla av obegränsat förtroende än av blind underkastelse under en alltför sträng myndighet.

Pinne är en liten stad med ett närbeläget herresäte. Det senare tillhörde en fru von Rappard, i vars hem vi flitigt umgingos. Hon var barnlös, men mycket barnkär. I närheten på herresätet Bialokosz bodde hennes bror, herr von Massenbach. Bland godsets stora barnaskara fick jag många kära lekkamrater. Minnet av Pinne har hos mig städse hållit sig synnerligen friskt. Från Posen besökte jag på senhösten 1914 platsen och beträdde under rörelse det lilla anspråkslösa huset i byn, i vilket vi en gång levat ett så lyckligt familjeliv. Den nuvarande godsägaren är son till en av mina dåvarande lekkamrater. Fadern har redan ingått i den eviga vilan.

Under Glogautiden inföll mitt inträde i kadettkåren. Dessförinnan hade jag där besökt borgarskolan och det evangeliska gymnasiet, tvenne år på vartdera stället. Efter vad jag hört, har man på grund härav i Glogau bevarat mig i så gott minne, att på vårt dåtida boningshus anbragts en tavla, som erinrar om min vistelse därstädes. Jag har till min glädje fått återse staden, då jag var kompanichef i det närbelägna Fraustadt.

Om jag blickar tillbaka på den här skildrade tiden, torde jag kunna säga, att min första uppfostran var fotad på den sundaste grundval. Jag kände därför vid avskedet från föräldrahemmet, att jag lämnade oändligt mycket bakom mig, men jag insåg även, att oändligt mycket givits mig att medföra på den fortsatta vandringen genom livet. Och så har jag känt det under hela mitt liv. Länge fick jag glädja mig åt den omsorgsfulla, aldrig tröttnande föräldrakärleken, som senare även utsträcktes till min familj. Jag var redan regementschef, då jag förlorade min mor; min far gick ifrån oss, strax innan jag utnämndes till chef för IV. armékåren.

Man kan gott säga, att livet i den preussiska kadettkåren då för tiden var medvetet och avsiktligt hårt. Vid sidan av skolbildningen var uppfostran inriktad på en sund utveckling av kropp och själ. Dådkraft och ansvarskänsla skattades lika högt som vetande. I denna uppfostringsmetod låg intet ensidigt utan i stället en viss styrka. Den individuella personligheten skulle och kunde fritt utveckla sina sunda speciella egenskaper. Det låg något av den Yorckska andan i denna uppfostran, en anda, som så ofta av ytliga betraktare oriktigt uppfattats. Visserligen var Yorck så väl mot sig själv som mot andra en hård soldat och lärare, men han var också den, som för var och en av sina underlydande fordrade rättigheten och skyldigheten av ett fritt och självständigt uppträdande, liksom han själv gent emot var och en lät denna självständighet komma till uttryck. Den Yorckska andan har därför, icke blott på grund av sin militära stramhet, utan också genom sin frihet blivit ett av vår härs dyrbaraste kännetecken.

För den humanistiska bildningen uti andra skolor, i den mån den företrädesvis sysselsätter sig med de klassiska språken, har jag blott föga förståelse. Dess praktiska nytta för livet står icke klar för mig. Betraktade såsom medel att föra till målet intaga, enligt min mening, de döda språken alltför stort rum i undervisningsplanen, så väl i fråga om tid som kraft, och såsom specialstudium tillhöra de en mera framskriden levnadsålder. Jag skulle önska, även med fara att hållas för barbar, att i dylika skolor de levande språken, nyare tidens historia, tyska, geografi och idrott på bekostnad av latin och grekiska mera skötos i förgrunden. Är det så nödvändigt, att det, som i den skumma medeltiden var det enda, vid vilket bildningen klängde sig fast, verkligen även i våra dagar skall stå i första ledet? Hava vi icke sedan dess under hårda strider och tungt arbete skaffat oss en egen historia, en egen konst och litteratur? Behöva vi icke för att rätt kunna intaga vår ställning i umgänget mellan länderna vida bättre de levande än de döda språken?

I det nu sagda ligger icke någon ringaktning av forntiden. Tvärtom har dess historia allt ifrån min tidigaste ungdom utövat stark dragningskraft på mig. Företrädesvis var det romarna, som fängslade mig. I mina ögon fanns hos dem något väldigt, nästan demoniskt, ett intryck, som särskilt livligt framträdde i senare levnadsår vid mitt besök i Rom och bland annat yttrade sig däruti, att den eviga stadens gamla minnesmärken utövade större dragningskraft på mig än den italienska renässansens skapelser.

Roms kloka inseende av folkliga företräden och brister, dess hänsynslösa egoism, vilken för det egna intresset icke försmådde något medel, vare sig det gällde vän eller fiende, dess skickligt anlagda dygdiga harm, om fienden någon gång vedergällde lika mot lika, dess utnyttjande av alla lidelser och svagheter hos de fientliga folken, som de så klokt använde sig av, särskilt emot de germanska stammarna och som här gjorde större nytta än vapenmakt, fann enligt mina senare erfarenhetsrön sin spegelbild och fullkomning uti den brittiska statsklokheten, vilken lyckats utforma alla dessa sidor av diplomatisk konst till högsta grad av förfining och världsbedrägeri.

Med all aktning för forntiden sökte jag mina ungdomshjältar endast bland mitt eget folks bundsförvanter. Öppet och ärligt uttalar jag i det fallet min uppfattning, att vi icke få vara så ensidiga och otacksamma, att vi av beundran för en Alkibiades eller Temistokles, för de olika Catos eller Fabierna helt och hållet förbise de män, som i vårt eget fäderneslands historia hava spelat en minst lika viktig roll, som de ovan nämnda en gång för Grekland och Rom. Jag har tyvärr upprepade gånger gjort ledsamma iakttagelser i detta hänseende under samtal med tysk ungdom, som därvidlag med all sin lärdom dock föreföll mig en smula okunnig.

För dylik okunnighet bevarade oss våra lärare och uppfostrare i kadettkåren, och jag tackar dem därför än i dag. Denna tacksamhet tillkommer i främsta rummet en dåvarande löjtnant von Wittich. Av en släkting hade jag vid ankomsten till Wahlstatt särskilt anbefallts i hans vård, och han visade mig städse stor vänlighet. Själv endast ett par år tidigare utgången från kadettkåren, kände han helt och fullt med oss, deltog gärna i våra lekar, särskilt i snöbollskrigen vintertid, verkade överallt eggande och uppmuntrande och ägde därtill betydande anlag såsom lärare. År 1859 har han i första klassen undervisat mig i geografi samt sex år senare uti »Selekta» i Berlin bibringat mig kunskap i kartritning, och då jag flera år efteråt besökte krigsakademien, återfann jag även där generalstabsmajoren von Wittich såsom lärare. Redan som löjtnant sysselsatte han sig med krigshistoria och gav oss mången gång under söndagspromenaderna, genom anordnande av smärre övningar i därtill lämplig terräng, åskådliga bilder av gången av de slag, vilka vid denna tid, 1859, utkämpades i norra Italien, som t. ex. Magenta och Solferino. Senare i Berlin uppmuntrade han mig, kadetten, till studium av krigshistorien och ledde därigenom mitt ungdomliga intresse in i banor, vilka blevo av betydelse för min framtida omdömesförmåga. Krigshistorien är i alla fall den bästa läromästaren för den högre truppföringen. Då jag sedermera förflyttades till generalstaben, beklädde ännu överstelöjtnant von Wittich en viktig befattning vid densamma, och slutligen hava vi båda, till och med samtidigt, varit kommenderande generaler, d. v. s. armékårchefer. Detta anade icke den lille försteklassisten i Wahlstatt, då löjtnant von Wittich under geografitimmen gav honom ett vänskapligt rapp med linjalen för att han förväxlat Montblanc och Monte Rosa.

Vårt glada lynne led icke av kadettlivets hårda träning. Jag vågar betvivla, att det friska ungdomliga levnadsmodet, som naturligtvis icke undgick att emellanåt stegras till vilt övermod, i någon som helst annan läroanstalt gjorde sig mera gällande än hos oss kadetter. Vi funno uti våra lärare för det mesta förstående, milda domare.

Vad mig själv angår, var jag till att börja med ingalunda någon, vad man i vanliga livet kallar, mönsterlärjunge. I början hade jag att övervinna en på grund av tidigare sjukdom kvarstående kroppslig svaghet. Då jag sedermera, tack vare den sunda uppfostringsmetoden, så småningom blev starkare, hade jag först föga lust att särskilt ägna mig åt vetenskaperna. Först långsamt väcktes i detta hänseende min ärelystnad, vilken med åren genom goda resultat allt mera stegrades och slutligen oförskyllt nog förskaffade mig ryktet att vara en särskilt begåvad lärjunge.

Trots all stolthet, varmed jag kallade mig »Kungl. Kadett», hälsade jag dock städse tiderna för besöken uti föräldrahemmet med oändligt jubel. Resorna voro på den tiden, särskilt vintertid, sannerligen icke lätta. Allt efter resans mål omväxlade långsamma järnvägsresor i ouppvärmda vagnar med ännu långsammare diligensfärder. Men alla dessa vedermödor trädde i bakgrunden för utsikten att återse hem, föräldrar och syskon. Sonens längtan väckte varm genklang i modershjärtat. Sålunda erinrar jag mig ännu min första hemkomst till julen i Glogau. Tillsammans med andra kamrater hade jag rest hela natten från Liegnitz i diligens. Försenade av snöfall, inträffade vi i Glogau medan det ännu var mörkt. Där satt min älskade moder i det dåligt upplysta, knappast uppvärmda så kallade passagerarrummet och stickade ullstrumpor, liksom ville hon därigenom visa, att fastän hon givit efter för sin längtan efter ett av sina barn, hon likväl icke försummade något i sina omsorger för de övriga.

På sommaren 1859 under mitt första kadettår besökte dåvarande prins Fredrik Wilhelm, sedermera kejsar Fredrik, med gemål, Wahlstatt. Nästan allesammans sågo vi vid detta tillfälle för första gången medlemmar av vårt konungahus. Aldrig förr hade vi sträckt våra ben så högt i paradmarschen, aldrig hade vi under den i anslutning härtill anordnade gymnastikövningen gjort så halsbrytande rörelser som denna dag. Och om prinsparets godhet och vänlighet talade vi ännu långt efteråt.

Samma år i oktober firades för sista gången konung Fredrik Wilhelm IV:s födelsedag. Under denna hårt prövade regent har jag alltså anlagt den preussiska uniformen, vilken till min levnads slut skall förbliva min hedersdräkt. År 1865 hade jag äran att såsom livpage anställas hos änkedrottning Elisabeth. Det fickur, som Hennes majestät då skänkte mig, har troget följt mig i trenne krig.

Påsken 1863 flyttades jag till sjätte klassen och härmed till Berlin. Därvarande kadettskola låg vid den nya Friedrichstrasse icke långt från Alexanderplatz. Jag lärde nu för första gången känna Preussens huvudstad och fick nu äntligen både vid vårparaderna med uppställning på Unter den Linden och förbimarsch på Opernplatz och vid höstparaderna på Tempelhofer Feld se min allernådigste herre, konung Wilhelm I.

Början av året 1864 införde i vårt kadettliv en lika upplyftande som allvarlig ton. Kriget mot Danmark bröt ut och en del av våra kamrater skildes på våren från oss för att inträda i de stridande truppernas leder. Tyvärr hindrade min ungdom mig från att få räknas till dessa mycket avundades antal. Med vilka varma välgångsönskningar, vi ledsagade de bortdragande kamraterna, behöver ej omtalas.

Med de politiska skäl, som lett till kriget, brydde vi ännu icke våra hjärnor. Men vi hade dock redan den stolta känslan av, att äntligen en gång en frisk vind blåst upp inom det slappa och likgiltiga Tyska förbundet och att handling åter skulle gälla mera än ord och dokumenthögar. För övrigt följde vi med glödande intresse de krigiska tilldragelserna, voro med av glädje klappande hjärtan såsom åskådare närvarande vid införandet av de erövrade kanonerna och de segrande truppernas intåg samt ansågo oss berättigade till känslan att åtminstone delvis vara besjälade av samma anda, som på de danska slagfälten fört våra trupper till framgång. Var det att undra på, om vi därefter knappt kunde invänta den dag, då vi själva skulle inträda i vår armés leder?

Innan detta skedde, fingo vi dessutom äran och lyckan att personligen föreställas för vår konung. För detta ändamål fördes vi till slottet och fingo där inför Hans majestät nämna vår faders namn och ställning. Det var då ej underligt, om mången i sin upphetsning först icke kunde få fram ett ljud och sedan blandade orden om varandra. Vi hade ju aldrig förr stått så tätt framför vår åldrige regent, aldrig förr blickat så rakt in i de vänliga ögonen eller hört hans röst. Allvarliga ord talade konungen till oss. Han förmanade oss att även i svåra stunder göra vår skyldighet. Snart skulle vi få tillfälle att omsätta detta i handling. Många av oss hava beseglat sin trohet med döden.

Våren 1866 lämnade jag Kadettkåren. På grund av personlig erfarenhet och böjelse har jag allt sedan dess i alla tider förblivit denna militära bildningsanstalt tacksamt och troget tillgiven. Det gladde mig alltid att se de förhoppningsfulla unga kamraterna i konungens rock. Även under världskriget begagnade jag gärna tillfället att se söner till mina medhjälpare, till bekanta eller stupade kamrater hos mig såsom gäster. En gynnsam omständighet gav mig till och med anledning att börja firandet av min under kriget infallande 70-årsdag med att i Kreuznach från gatan ropa in tre små kadetter till mitt med ätbara gåvor rikt prydda födelsedagsbord. De framträdde för mig, så som jag älskar ungdomen, friska och okonstlade, livslevande bilder från länge sedan förflutna tider, minnen från egna upplevda dagar.