Ur mitt liv/Mitt avsked
MITT AVSKED.
Vi hade nått slutet!
Såsom Siegfried föll för den baksluge Hagens spjutkast, så föll vår utmattade front, sedan den förgäves försökt att dricka sig till nytt liv ur den inhemska kraftens utsinade källa. Nu var det vår uppgift att rädda tillvaron åt vår härs återstående stridskrafter för fosterlandets framtida återuppbyggande. Det närvarande var förlorat. Sålunda återstod endast hoppet på framtiden.
Grip verket an!
Jag förstår de tankar att fly från världen, som inför sammanbrottet av allt det, som var dem kärt och dyrbart, bemäktigade sig många officerare. Längtan att »icke mera vilja veta av» en värld, där de upprörda lidelserna ända till oigenkännlighet vanställt vårt folks sanna inre kärna, är mänskligt förklarlig och dock — måste jag öppet uttala, vad jag tänker:
Kamrater vid den en gång så stora, stolta tyska armén! Kunnen I tala om förtvivlan? Tänken på de män, som för mer än ett århundrade sedan åt oss skapade ett inre nytt fosterland. Deras religion var tron på sig själva och på heligheten i deras sak. De skapade det nya fosterlandet, grundande det icke på ett för vårt väsende främmande doktrinraseri, utan byggande den på grundvalen av individens fria utveckling inom ramen av och i pliktuppfyllelse till det helas bästa! Denna samma väg skall Tyskland även nu gå, om det blott först en gång åter förmår att gå.
Jag hyser den fasta tillförsikten, att såsom i de tiderna, även denna gång sambandet med vår stora, rika forntid skall göra sig märkbar och, där den förintats, återställas. Den gamla tyska andan skall åter tränga igenom, om också först efter den svåraste luttring i lidandets och lidelsernas smältugn. Våra fiender kände denna andas kraft, de beundrade och hatade den i dess fredliga verksamhet, de betraktade den med förvåning och fruktade den på det stora krigets slagfält. Med det tomma ordet »organisation» sökte de göra vår styrka begriplig för sina folk. Andan, som åt sig skapade detta hölje, som levde och verkade i detsamma, den förtego de för dem. Men med och i denna anda vilja vi modigt bygga på nytt.
Tyskland, detta mottagnings- och utstrålningscentrum, för så många den mänskliga civilisationens och kulturens outtömliga värden, skall icke gå under, så länge det behåller tron på sin stora världshistoriska kallelse. Jag hyser det fasta förtroendet, att det skall lyckas tankedjupet och tankestyrkan hos de bästa i vårt fosterland att sammansmälta nya idéer med den föregående tidens dyrbara skatter och att ur dessa förenade prägla bestående värden till vårt fäderneslands välgång.
Detta är den bergfasta övertygelse, med vilken jag lämnar folkkrigets blodiga valplats. Jag har sett mitt fosterlands hjältekamp och tror aldrig någonsin, att denna har varit dess dödskamp.
Man har gjort mig den frågan, varpå jag under krigets svåraste stunder stödde mitt hopp om vår slutliga seger. Jag kan endast hänvisa till min tro på vår rättvisa sak och på mitt förtroende till fosterland och här.
De allvarliga stunderna under detta årslånga krig och den därpå följande tiden uthärdade jag uti tankar och känslor, för vilka jag ingenstädes kan finna ett bättre uttryck än i de ord, som den senare preussiske krigsministern, gerieralfältmarskalk Hermann v. Boyen år 1811, mitt under vårt krossade fosterlands största politiska och militära nöd skrev till sin konung:
»Jag förbiser ingalunda det farliga i vårt läge, men där det endast finnes att välja mellan underkastelse eller ära, giver mig religionen kraft att göra allt, som rätten och plikten fordrar.
Aldrig kan människan med visshet förutse utgången av ett börjat företag, men den, som enligt sin högre övertygelse endast lever för sina plikter, bär en sköld med sig, som i varje livets skifte, komma vad som komma vill, skänker honom lugn och till och med ofta även leder till en lycklig utgång.
Detta är icke ett upphetsat svärmeris språk utan uttryck för en religiös känsla, för vilken jag har att tacka mina lärare, vilka redan tidigt lärde mig älska konung och fosterland såsom det heligaste på jorden.»
För närvarande har en stormflod av vilda politiska lidelser och klingande fraser begravt under sig hela vår tidigare statliga uppfattning och skenbart tillintetgjort alla heliga traditioner. Men denna flod skall åter flyta bort. Då skall ur folklivets evigt upprörda hav åter den fasta klippa dyka upp, vid vilken en gång våra fäders hopp klängde sig fast och på vilken för snart ett halvt århundrade sedan genom vår kraft vårt fosterlands framtid tillitsfullt grundades: det tyska kejsardömet! Har så först den nationella tanken, det nationella medvetandet åter uppstått, skola ur detta stora krig, på vilket intet folk med mera berättigad stolthet och renare samvete kan blicka tillbaka än vårt, så länge det var troget, och ur de nuvarande dagarnas bittra allvar även för oss sedligt värdefulla frukter mogna. Allt blodet från dem, som stupat i tron på Tysklands storhet, skall då icke hava flutit förgäves.
I förlitande härpå nedlägger jag pennan och bygger fast på dig — du tyska ungdom!