Ur mitt liv/Mot slutet

←  Våra bundsförvanters strid

Ur mitt liv av Paul von Hindenburg Översättare: Elis Fredrik Leopold Brusewitz Mot slutet

Mitt avsked  →

MOT SLUTET.

FRÅN DEN 26. SEPTEMBER TILL DEN 26. OKTOBER.

Hade icke kapitlet om den tyska härens hjältemod redan för länge sedan varit nedskrivet i det stora krigets bok, så skulle detta i den sista fruktansvärda kampen hava skett med våra söners blod, i evigt outplånlig skrift. Vilka oerhörda krav ställdes icke under dessa veckor på kropps- och själskrafterna hos officerare och manskap vid alla staber och truppförband! Trupperna måste nu åter igen kastas från den ena striden till den andra, föras från det ena slagfältet till det andra. Det var knappt, att de så kallade vilodagarna räckte till för att på nytt ordna de sönderskjutna eller sprängda förbanden, tillföra dem ersättningsmanskap och inpassa återstoderna av upplösta fördelningar i de andras truppförband. Så väl officerare som manskap började naturligtvis utmattas, men de ryckte alltjämt på nytt upp sig, då det gällde att bjuda de fientliga stormanfallen spetsen. Officerare av alla tjänstegrader ända upp till de högre staberna kämpade med i de främsta linjerna, delvis med geväret i hand. Någon annan order gavs ju mången gång icke än: »Håll ut till det sista.»

»Ja, håll ut!» Vilken självförnekelse efter så många ärorika dagar av glänsande framgångar. Anblicken av en dylik dödsföraktande kamp kan hos mig icke röna något inflytande av enstaka bilder av modfälldhet och uppgivelse. I en sådan försakelsefylld kamp, där varje uppflammande av segerrik kraftkänsla saknas, måste mänskliga svagheter starkare än eljest göra sig gällande.

Till sammanhängande linjer saknades krafter. I grupper och småavdelningar gjorde man motstånd. Ett sådant är framgångsrikt, endast emedan fienden även är synbart utmattad. Där hans tankbataljoner icke bana väg, där hans artilleri icke har dödat allt tyskt stridsliv, går han numera endast sällan till stora stridshandlingar. Han stormar icke löst på vårt motstånd, han smyger sig så småningom in i våra på luckor rika, söndersplittrade stridslinjer. På detta faktum byggde jag alltjämt mitt hopp, hoppet att kunna hålla ut, tills fienden förlamats.

Vi hava icke såsom fienden någon mera kraft att insätta. I stället för ett utvilat Amerika hava vi endast utmattade bundsförvanter och även dessa stå vid sammanbrottets rand.

Huru länge skall vår front kunna bära denna oerhörda belastning? Jag står inför frågan, inför den svåraste av alla frågor: när måste vi komma till ett slut? Vänder man sig i dylika fall till mänsklighetens stora läromästare historien, så uppmanar den icke till försiktighet utan till djärvhet. Riktar jag mina blickar på vår störste konungs gestalt, så erhåller jag såsom svar: »Håll ut!»

Visserligen äro tiderna annorlunda än de voro för omkring 160 år sedan. Det är icke en värvad här, utan hela folket som för kriget, som har ryckts in i detsamma, blöder och lider. Men mänskligheten har i grund och botten förblivit densamma med sina starka och svaga sidor. Och ve den, som för tidigt blir svag. Allt förmår jag taga på mitt ansvar men aldrig detta!

Samtidigt med striden på slagfältet rasar sålunda en annan kamp. Dess skådeplats ligger i vårt inre. Även i denna strid stå vi ensamma. Ingen annan råder oss än vår egen övertygelse och samvetet. Intet annat stöder oss än hoppet och tron. Hos mig förbliva de ännu tillräckligt starka för att även stödja andra.

Denna inre strid rasar häftigast den 28. september. Om ock det tyska modet ännu alltjämt på västfronten hindrar fienden från det avgörande genombrottet, om ock Frankrike och England synbart mattas, om ock Amerikas förkrossande övermakt en dag utan resultat tusendefalt försvagas så avtaga dock märkbart våra krafter. Ju mera beklämmande underrättelserna från öster verka på dem, desto förr skola de svika. Vem sluter luckan, då Bulgarien slutgiltigt sammanstörtar? Mycket kunna vi väl ännu prestera, men en ny front förmå vi icke uppbygga. Visserligen är en ny armé under uppsättning i Serbien, men huru svaga äro icke dess trupper! Vår alpkår har knappast några ännu stridsdugliga förband, en av de på väg dit varande österrikisk-ungerska fördelningarna förklaras fullständigt obrukbar; den består av tjecker, vilka sannolikt komma att vägra att strida. Och fastän krigsskådeplatsen i Syrien ligger långt från den plats, där kriget avgöres, så skakar dock det där inträffade nederlaget de trogna turkiska kamraterna, vilka nu även hotas i Europa. Huru kommer Rumänien att förhålla sig? Vad komma Rysslands stora spillror att göra? Allt detta tränger sig på mig och framtvingar beslutet att söka ett slut, det vill säga ett slut med ära. Ingen skall säga: för tidigt.

I dylika tankar och med beslutet inom mig mognat finner mig min förste generalkvartermästare sent på eftermiddagen denna 28. september. Jag ser på honom, vad som fört honom till mig. Liksom så ofta allt sedan den 22. augusti 1914 hava våra tankar mötts även i dag, innan de hunnit klädas i ord. Burna av samma övertygelse fatta vi vårt tyngsta beslut.

Under förmiddagstimmarna den 29. september äger vår överläggning med statssekreteraren för utrikes ärendena rum. Läget utåt karaktäriseras av honom med få ord sålunda: tills dato alla försök till fredlig uppgörelse med fienden strandade och ingen utsikt att under neutrala staters medling genom förhandlingar uppnå något som helst närmande till de fientliga statsledarna. Statssekreteraren skildrar därefter det inre läget i hemorten: revolutionen står för dörren, man har valet att möta den med diktatur eller eftergift; parlamentarisk regering torde vara bästa skyddsmedlet.

Verkligen det bästa? Vi veta, vilken väldig belastning vi måste pålägga hemorten just genom vårt steg till vapenstillestånd och fred, ett steg, som därstädes förklarligt nog kommer att framkalla svåra bekymmer för vårt läge vid fronten och för vår framtid. I detta ögonblick, då så många förhoppningar gravläggas, då den bittraste missräkning blandas med den djupaste förbittring, då var och en spanar efter en fast punkt i statsväsendet, skola då de politiska lidelserna sättas i högre svallning? I vilken riktning skola de taga sig utbrott? Säkerligen icke i upprätthållande utan i ytterligare förstörande riktning. De, som sått ogräset i vår åker, skola anse tiden för skörden vara inne. Vi börja att glida.

Tror man sig genom eftergifter i det egna hemmet kunna stämma en motståndare, som icke låtit tvinga sig med svärdet, mildare? Fråga de av våra soldater, som i förlitande på de fientliga lockelserna ty värr frivilligt nedlagt sina vapen! Den fientliga masken föll samtidigt med de tyska vapnen. De bländade tyskarna behandlades icke en hårsmån mera människovärdigt än de av deras kamrater, som värjde sig till det yttersta. Denna bild i smått skulle upprepa sig i stort, ja, i det allra största.

Vi måste även befara, att bildandet av en ny regering ytterligare skulle fördröja det steg, som vi uppskjutit så länge som möjligt. För tidigt hava vi sannerligen icke tagit det. Bör det försenas genom den statliga nybildningen?

Dessa äro mina bekymmer, desamma som general Ludendorffs.

På grund av vår rådplägning underställa vi Hans majestät kejsaren vårt förslag till fredsaktion. Det åligger mig att i och för motiveringen av den politiska handlingen inför vår allerhögste krigsherre skildra det militära läget, vars nuvarande allvar icke är kejsaren obekant. Med beslutsamt mod giver Hans majestät sitt bifall till vad vi föredraga.

Såsom alltid hittills, blanda sig även nu våra bekymmer för hären med dem vi hysa för hemorten. Kan den ena icke hålla ut, så sammanstörtar även den andra. Mer än i något föregående ögonblick måste detta visa sig i det närvarande.

Min allerhögste krigsherre återvänder till hemorten, dit jag följer honom den 1. oktober. Jag ville vara nära kejsaren, om han i dessa dagar skulle behöva mig. Att vilja utöva politisk inverkan var fjärran ifrån mig. Att lämna den blivande regeringen upplysningar var jag beredd och jag besvarade deras frågor, så långt det efter min övertygelse var möjligt. Jag hoppades kunna bekämpa pessimismen och åter upprätta förtroendet. De inre skakningarna visade sig emellertid redan för svåra för att detta mål numera skulle kunna nås. Själv hade jag till och med då den fasta tillförsikten, att vi trots våra krafters avtagande ännu i månader skulle kunna hindra beträdandet av vår fosterländska jord. Lyckades detta, så var icke heller det politiska läget hopplöst. Härför gällde visserligen en tyst förutsättning, att våra landgränser icke eventuellt blevo hotade från öster eller söder samt att hemorten förblev orubbad i sitt inre.

Natten mellan den 4. och 5. oktober avgick vårt anbud till presidenten i Nordamerikas förenta stater. De av honom i januari detta år uppställda grundlinjerna för en »rättsfred» hade av oss antagits.

För oss själva blev det till en början blott att fortsätta striden. Truppens avtagande spänstighet, minskningen i de stridandes antal, fiendens återupprepade inbrott tvungo oss på västfronten att undan för undan fortsätta att vika till kortare linjer. Vad jag den 3. oktober förklarat för riksledningen utfördes: vi klängde oss så mycket som möjligt fast vid fiendens jord. Operationerna och slagen bibehöllo samma karaktär de haft sedan mitten av augusti. Avtagningen i vår stridskraft motsvarades även nu av en liknande avmattning i fiendens anfallsvilja. Misstog sig fienden i sitt antagande, att vi skulle sammanstörta, så misstogo vi oss i förhoppningen, att fienden fullständigt skulle förlamas. Således stod stridens slutgiltiga utgång icke att ändra, om det icke lyckades oss att bringa till stånd ett uppbåd av vår sista kraft i hemorten. En massresning av folket skulle icke förfelat att göra intryck på fienden och vår egen här. Men förefanns ännu så mycket användbar livskraft och sådana offervilliga massor? I varje fall var vårt försök att åstadkomma något sådant vid fronten förgäves.

Hemorten förlamades tidigare än hären. Under dessa omständigheter förmådde vi icke sätta något beaktansvärt motstånd mot de allt starkare påtryckningarna från Förenta staternas president. Vår regering gav efter i förhoppning om mildhet och rättvisa. Den tyske soldaten och den tyske statsmannen gingo skilda vägar. Den uppkomna klyftan kunde icke mera igenfyllas. Mitt sista försök till ett gemensamt slag framgår av följande brev till rikskanslern den 24. oktober 1918.

»Jag vill icke förtiga för Eders storhertigliga höghet, att jag i de senaste riksdagstalen med smärta saknat ett varmt upprop till förmån för armén.

Jag hade hoppats av den nya regeringen, att den skulle samla hela folkets samtliga krafter i det fosterländska försvarets tjänst. Detta har icke skett. Tvärt om har det, bortsett från ett par undantag, endast talats om försoning med men icke om bekämpande av den fosterlandet hotande fienden. Detta har först verkat nedslående, sedermera upplösande på armén. Allvarliga tecken bevisa detta.

För genomförandet av det nationella försvaret behöver armén icke blott folk utan även den anda, som följer av övertygelsen om nödvändigheten att strida och den moraliska hänförelsen för denna höga uppgift.

Eders storhertigliga höghet måste i likhet med mig vara övertygad, att, under erkännande av den genomgripande betydelsen av moralen hos folket i vapen, regering och folkrepresentation böra införa och underhålla en dylik anda i här och folk.

Till Eders storhertigliga höghet såsom chef för den nya regeringen riktar jag den allvarliga bönen att motsvara denna heliga uppgift.»

Det var för sent. Politiken krävde sina offer; det första fullbordades den 26. oktober.

På aftonen denna dag reste jag tillbaka till stora högkvarteret från rikshuvudstaden, dit jag jämte min förste generalkvartermästare begivit mig till föredragning hos vår allerhögste krigsherre. Jag var ensam. Hans majestät hade beviljat general Ludendorffs ansökan om avsked, en liknande anhållan från mig hade däremot avslagits.

Följande dag beträdde jag åter de hittills gemensamma arbetsrummen. Jag kände mig till mods, som jag återkommit till den ödelagda bostaden efter begravningen av en för mig särskilt dyrbar avliden.

Intill denna dag, jag skriver detta i september 1919, har jag icke återsett min mångårige trogne medhjälpare och rådgivare. Tusentals gånger har jag sökt honom i mina tankar och städse har jag funnit honom i mitt av tacksamhet uppfyllda hjärta!

FRÅN DEN 26. OKTOBER TILL DEN 9. NOVEMBER.

På min begäran utnämnde min allerhögste krigsherre general Gröner till förste generalkvartermästare. Generalen var mig välbekant från sina tidigare krigsplaceringar. Jag visste, att han besatt en utmärkt organisatorisk begåvning och en grundlig kännedom om vårt fäderneslands inre förhållanden. De kommande gemensamma tiderna lämnade mig rikliga bevis på, att jag icke misstagit mig beträffande min nye medarbetare.

De uppgifter, som väntade generalen, voro lika svåra som otacksamma. De fordrade en rastlös verksamhet, en fullständig självförsakelse samt avstående från varje tanke på annan ära än den, som ligger i den mest hängivna pliktuppfyllelse och från varje annat erkännande än från sina tillfälliga medarbetare. Vi kände alla storheten och svårigheterna i det verk, som väntade honom. Vårt hela läge började allt mera försämras. Jag vill endast visa det i blixtbelysning:

I Orienten sammanstörtade det osmanskt-asiatiska rikets sista motstånd. Så väl Mosul som Aleppo föllo nästan utan motstånd i fiendens händer. Den mesopotamiska så väl som den syriska armén hade upphört att existera. Georgien måste utrymmas av oss, icke därför att vi militärt voro tvungna därtill, utan därför att våra ekonomiska planer därstädes voro outförbara eller åtminstone icke längre skulle kunna göras vinstgivande. Även de trupper, som vi skickat till Konstantinopel återkallades. Ententen anföll emellertid icke Tracien. Stambul skulle icke falla genom djärva hjältebragder och imponerande maktutveckling. Anledningen härtill är obekant. Den kan ligga i sakliga för oss då för tiden oförklarliga militära betänkligheter, men även politiska skäl kunna härvid hava varit utslagsgivande för ententen.

Övriga tyska hjälptrupper, som ännu befunno sig i Turkiet, koncentrerades i riktning mot Konstantinopel. De skildes från de gemensamt försvarade landsdelarna aktade av de ridderliga osmanerna, vilka de bistått i deras kamp på liv och död. Vad som nu därstädes vände sig emot oss, härrörde från de kretsar, vilka sågo sina anslag krönas med framgång och som genom yttringar av hat sökte skaffa sig ett förskott på de blivande härskarnas gunst. Den verklige osmanen visste, att vi icke blott varit beredda att hjälpa i den nuvarande striden utan även vid den senare nyorganisationen av hans stat.

Enver och Talaat-Pascha avträdde från skådeplatsen för sin verksamhet, skymfade av sina motståndare, men eljest oförvitliga.

Ur Bulgarien hade våra sista trupper avtågat. Även de följdes av mången tacksam känsla och ärlig tanke, på det livligaste uttalad i ett brev, som den forne chefen för den bulgariska hären vid denna tid skrev till mig. Jag kunde icke värja mig för intrycket att ur dessa rader talade det, som jag så många gånger trott mig känna i uttalandena av denne ärlige officer: »Hade jag varit politiskt obunden, skulle jag militärt handlat annorlunda.» Insikten kom väl för sent, hos honom som på andra ställen.

Österrike-Ungern upplöstes så väl politiskt som i fråga om försvarskraft. Det prisgav icke blott sig själv utan även våra landgränser. I Ungern tog sig revolutionen uttryck i hatet mot tyskarna. Kunde det verka överraskande? Hörde icke detta hat till magyarens stolthet? Men då ryssen knackade på gränsen hade man för visso känt på annat sätt i det ungerska landet. Ett upprepat våldsamt knackande! Med vilket jubel hade icke de tyska trupperna även hälsats och med vilken hängivenhet hade de ej förplägats, ja rent av skämts bort, då det gällde att krossa Serbien. Vilken hänförelse mötte oss icke, då vi anlände för att återerövra Siebenbürgen! Varaktig tacksamhet är sällsynt i den mänskliga tillvaron, men ännu långt mera i det statliga livet.

Däremot rönte vi i Rumänien på mångfaldiga ställen öppen tacksamhet. Man insåg där, att ett fritt rumänskt liv icke skulle kunnat bliva verklighet utan Rysslands sammanbrott.

När nu vissa kretsar i Tyskland hänvisa på våra forna bundsförvanters hat mot oss och däruti se ett bevis på vår felaktiga politiska och militära hållning, så förbise de sannolikt därvidlag, att utbrott av hat ur vänners munnar även ljödo i det fientliga lägret. Knöto icke inför våra ögon franska soldater under skymford nävarna mot sina engelska förbundskamrater, och ropade icke franska röster över till oss: »I dag med England mot er, i morgon med er mot England!» Ropar icke likaledes en fransk soldat i mars 1918, pekande på ruinerna av dômen i St. Quentin till sina engelska vapenbröder som tillfångatagits tillsammans med honom, darrande av vrede: »det var ni!»

Jag hoppas, att yttringarna av missförstånd mellan oss och våra forna bundsförvanter skola förstummas, när de dystra dimmor försvinna, vilka dölja sanningen och nu draga bort våra förra stridskamraters blickar från de gemensamma ärans fält, på vilka tyskt liv insattes till förverkligande av även deras planer och drömmar.

Från slutet av oktober visar sig sammanbrottet överallt; endast på västfronten förstodo vi ännu alltjämt att förhindra det. Där blev den fientliga påträngningen svagare, men även vårt motstånd mattare. Allt mindre blev de tyska truppernas antal, allt större de öppna luckorna i försvarsställningarna. Blott ett fåtal utvilade tyska fördelningar och stora ting skulle kunnat utföras. Fåfänga önskningar, tomma förhoppningar! Vi sjunka, ty hemorten sjunker. Den kan icke mera skänka oss nytt friskt liv, dess kraft är förbrukad!

Den 1. november begiver sig general Gröner till fronten. Vår närmaste omsorg är tillbakadragandet av vårt försvar till ställningen Antwerpen—Maas. Beslutet är enkelt, utförandet svårt. Dyrbar krigsmateriel ligger ännu åt fiendesidan i denna linje, men dyrbarare än dess räddning är för oss tillbakaförandet av 80,000 sårade i de framför denna linje befintliga lasaretten. På så sätt fördröjes beslutets genomförande av de tacksamhetskänslor, vilka vi äro skyldiga våra blödande kamrater. Dock kan det nuvarande läget icke i längden upprätthållas. Därtill äro våra krafter numera för svaga och för uttröttade och det tryck för starkt, som av utvilade amerikanska massor utövas mot vår ömtåligaste punkt i Maasområdet. Dessa massors strid torde emellertid kommit Förenta staterna att för framtiden inse, att krigets hantverk icke går att lära på några månader och att okunnighet i detta hantverk i allvarets stund kostar strömmar av blod.

Jämte den tyska stridslinjen håller fortfarande även etappväsendet, livsnerven, som leder till hemorten. Visserligen framträda här och där dystra bilder, men i stort sett finnes dock inre stadga. Länge kommer det emellertid icke att kunna räcka. Spänningen har nått sin höjdpunkt. Inträffar en rubbning någonstans, vare sig i hemorten eller hären, är sammanbrottet oundvikligt.

Sådana äro mina intryck de första dagarna av november.

Den befarade rubbningen giver sig till känna. I hemorten sker det med våld. Omstörtningen börjar. Ännu den 5. november skyndar general Gröner till rikshuvudstaden, enär han förutser, vad som måste inträffa, om man nu i de sista stunderna icke håller tillsammans. Han träder fram för sin kejsare och skildrar följderna, om man berövar hären dess huvud. Förgäves! Omstörtningen är redan i oemotståndlig marsch och endast genom en slump undgår general Gröner på återresan till högkvarteret att falla i revolutionärernas händer. Detta tilldrager sig på aftonen den 6. november.

En feber angriper numera hela folkkroppen. Den lugna eftertanken försvinner. Man tänker icke längre på följderna för det hela utan blott på tillfredsställandet av sina egna lidelser. Dessa rygga icke längre tillbaka inför de mest vanvettiga planer. Ty gives det något mera vanvettigt än att omöjliggöra härens fortsatta tillvaro? Har någonsin en större förbrytelse sprungit fram ur mänsklig tanke och mänskligt hat? Kroppen blir utåt maktlös; visserligen slår den ännu omkring sig, men den dör. Är det överraskande, att fienden gör, vad han vill med en sådan kropp, att han formulerar sina hårda villkor ännu hårdare, än han först skrivit dem?

Alla löften, som den fientliga propagandan förkunnat för oss, hava tystnat. Hämndens gestalt framträder i hela sin nakenhet: »Ve, de besegrade!» Ett utrop, som emellertid icke blott har sitt ursprung i hat utan även i fruktan.

Sådant är läget den 9. november. Dramat slutar icke på denna dag, men erhåller ny färg. Omvälvningen segrar. Låtom oss icke uppehålla oss vid dess anledningar. Den träffar först och främst förintande härens stödjepelare, den tyske officern. Den rycker, som en främling säger, den välförtjänta lagern från hans huvud och trycker martyrens törnekrona på hans blödande hjässa. Liknelsen är gripande i sin sanning. Må den tala till hjärtat på varje tysk!

Det yttre tecknet till det nya väldets seger är tronens störtande. Även det tyska kejsardömet faller.

Innan denne ännu fattat beslutet förkunnar man inom fäderneslandet dess kejsares och konungs tronavsägelse. På mörka vägar fullbordas så mycket i dessa dagar och timmar, som väl en gång icke skall undgå historiens ljus.

Planen att med våra fronttrupper skapa ordning i hemorten överväges. Dock förklara talrika chefer, män, värda det största förtroende och begåvade med den djupaste inblick, att våra trupper visserligen ännu skola hålla stånd mot fienden, men att de icke skulle göra front mot hemorten.

I dessa stunder är jag vid min allerhögste krigsherres sida. Han uppdrager åt mig att återföra hären till hemorten. Då jag på eftermiddagen den 9. november lämnar min kejsare, skulle jag icke mera återse honom! Han hade gått för att bespara fosterlandet nya offer, för att skaffa det gynnsammare fredsvillkor.

Mitt under denna den våldsammaste krigiska och politiska spänning förlorade den tyska hären sin innersta stadga. För hundratusentals trogna officerare och soldater vacklade därmed grundvalen för deras känslor och tänkesätt. Jag trodde mig för många av de bästa underlätta lösningen av denna konflikt, om jag fortskrede på den väg, som min kejsares vilja, min kärlek till fosterlandet och hären samt min pliktkänsla anvisat mig. Jag stannade på min post.