Ur mitt liv/Våra bundsförvanters strid

←  Kastade över på försvaret

Ur mitt liv av Paul von Hindenburg Översättare: Elis Fredrik Leopold Brusewitz Våra bundsförvanters strid

Mot slutet  →

VÅRA BUNDSFÖRVANTERS STRID.

BULGARIENS SAMMANBROTT.

Det inre läget i Bulgarien hade icke heller under 1918 i avsevärd grad förändrats. Det förblev allvarligt. Landets utrikespolitik syntes dock icke lida därav. Då och då nådde oss visserligen meddelanden om förhandlingar på neutral schweizisk botten mellan oansvariga bulgariska personer och ententen. Ävenledes förefanns otvivelaktigt en härd för utkläckande av för oss fördärvbringande planer uti den amerikanska legationen i Sofia. Vi gjorde förgäves försök att avlägsna denna. Under krigets järnhårda verklighet fordrade politiken silkesvantar.

Stridsraseriet mellan landets politiska partier fortsatte. Armén berördes alltjämt därav. Radoslawows motståndare hade äntligen på våren uppnått hans störtande. De nya männen försäkrade oss om sitt trogna fasthållande av förbundet. Det var för oss det avgörande.

Krigströttheten hos det bulgariska folket tilltog under tiden starkt. Livsmedelstilldelningen medförde allt större svårigheter. Under dessa led i synnerhet armén, d. v. s. man lät den lida. Tidtals fick soldaten rent av svälta, ja än mer, han blev så eländigt utrustad, att det en tid fattades honom det nödvändigaste. Myterier förekommo, men doldes i de flesta fall för oss. Armén uppblandades med nationellt främmande element. Man insatte manskap, som pressats uti de ockuperade områdena, för att hålla truppstyrkorna fulltaliga. Överlöpningar tilltogo därför i betydande omfång. Var det underligt, att under sådana omständigheter andan hos truppen förföll? Den nådde synbarligen på våren sin lägsta punkt. På uppmaning av det tyska armégruppkvarteret hade den bulgariska högsta krigsledningen då förberett ett anfall på albansk mark, väster om Ochridasjön. Av dess framgång hoppades man ett verksamt avspärrande av den för fienden så viktiga vägen Sancta Quaranti—Korca samt en gynnsam återverkan på stämningen i hären och hos folket. Företagets genomförande visade sig till slut omöjligt, alldenstund enligt förklaringar från bulgariska officerare truppen skulle vägra att gå till anfall. Ännu betänkligare omständigheter trädde i dagen, då i maj de bulgariska trupperna icke höllo stånd mot grekernas och fransmännens anfall i mitten av den macedoniska fronten och nästan utan strid lämnade sina ställningar. De till motanfall bestämda fördelningarna gjorde till största delen myteri.

Förhållandena inom hären syntes dock åter bättra sig under loppet av sommaren. Vi hjälpte, där vi så kunde, delade med oss av våra livsmedelsförråd och sände beklädnadspersedlar. Även framkallade våra dåtida framgångar på västfronten stor hänförelse inom den bulgariska armén. Men det var tydligt, att denna hänförda stämning snabbt åter skulle bryta samman, om bakslag följde hos oss. Därom kunde icke ens de bästa underrättelser om stämningen i slutet av juli lämna oss i tvivel.

De ömsesidiga styrkeförhållandena vid den macedoniska fronten tycktes icke väsentligt hava förändrats under loppet av år 1918. Efter den fredliga uppgörelsen med Rumänien var Bulgarien i stånd att koncentrera alla sina krafter vid en front. Gent emot denna förstärkning inverkade bortflyttandet av några tyska bataljoner från Macedonien numerärt icke alls. En engelsk fördelning hade transporterats till Syrien, de franska trupperna hade avlämnat sina yngsta årsklasser till hemlandet, de nymobiliserade s. k. kungl. grekiska fördelningarna visade sig föga stridslivade. Synbarligen av detta skäl överlämnades försvaret av Strumaavsnittet åt dem. Enligt överlöpares utsago vore största delen av dessa trupper beredd att ansluta sig till oss, om tyska trupper insattes vid Strumafronten. Vi skickade därför några bataljoner, vilka icke voro användbara vid huvudstridsfronterna i väster, till Macedonien. De inträffade i sina bestämmelseorter i samma ögonblick, som krigets avgörande föll för Bulgarien.

Den 15. september fingo vi de första underrättelserna om början av ententearméernas offensiv i Macedonien. Detta datum var i ögonen fallande. De bulgariska soldaterna hade nämligen på våren förklarat, att de skulle lämna sina ställningar, därest icke kriget dessförinnan vore slut.

Icke mindre i ögonen fallande var det å andra sidan, att fienden för sitt anfall valde en punkt mitt i den vildaste bergstrakten, vilken med en smula motståndsvilja hos de bulgariska trupperna och deras lägre befälhavare måste erbjuda de allra största svårigheter för ett genombrott. Vi trodde oss därför med tillförsikt kunna motse utgången av denna strid och väntade det svårare och avgörande fientliga anfallet i Vardardalen. Där och i trakten av Doiransjön voro sedan längre tid tillbaka engelsmännens anfallsförberedelser kända. Icke heller här förefanns enligt vår uppfattning gent emot försvarsställningens alldeles utomordentliga styrka någon fara, så vida man från bulgarisk sida på lämpligt sätt ville möta en dylik. Över tillräcklig numerär styrka förfogade med all säkerhet den bulgariska högsta krigsledningen.

De först anländande underrättelserna om förloppet av striderna den 15. september gåvo ingen anledning till oro. De främsta ställningarna hade visserligen gått förlorade, men ett sådant förlopp var i och för sig icke ovanligt. Huvudsaken var, att det icke första dagen lyckats motståndaren att åstadkomma ett fullständigt genombrott. Senare underrättelser läto betänkligare. Bulgarerna hade trängts längre norrut, än man först antagit. De i striden närmast deltagande trupperna hade synbarligen visat föga stridskraft och ännu mindre stridsvilja. Reserverna, som anlände eller skulle anlända dit, visade ingen böjelse att utsätta sig för den fientliga elden. De föredrogo uppenbarligen att överlämna slagfältet åt motståndaren och det på en punkt, som låg betänkligt nära den viktigaste knutpunkten för alla den macedoniska krigsskådeplatsens förbindelser, nämligen Gradsko.

Faller Gradsko eller kan fienden nå detta med sina kanoner, har högra bulgariska armén i trakten av Monastir berövats sin viktigaste förbindelseled, och dess underhåll i dess nuvarande ställning för framtiden omöjliggjorts. Men även den mellersta bulgariska armén, på ömse sidor om Vardardalen, är sedan avskuren från varje förbindelse med hemorten. Det förefaller obegripligt, att de bulgariska ledarna icke skulle inse denna hotande fara, och att de icke skulle sätta in allt på att avvända ett namnlöst elände för härens huvudstyrka.

I motsats till de bulgariska arméerna söder om Gradsko, strida de bulgariska trupperna mellan Vardar och Doiransjön sedan den 18. september med största förbittring. Förgäves försöka engelsmännen att här bana sig väg. Än en gång framträda bulgariskt mod och seg viljekraft i en glänsande belysning. Men vad hjälper väl hjältemod vid Doiransjön om i riktning mot Gradsko modlöshet eller kanske något ännu sämre härskar.

Förgäves försöka de tyska befälhavarna att med tyska trupper rädda läget i den bulgariska härens mitt. Vad hjälpa de svaga små tyska grupperna, om bulgarerna till höger och vänster rymma fältet? De mot fienden marscherande tyska bataljonerna mötas av hela bulgariska regementen, som öppet vägra att strida. En egendomlig tavla. Och ännu egendomligare är de bulgariska soldaternas förklaring. De draga hem till hustru och barn, de vilja än en gång återse hus och härd samt sköta om sina fält. De lämna i många fall obesvärat sina officerare. Gå dessa med dem hem, så äro de välkomna, vilja de stanna kvar på ärans fält, få de göra detta ensamma. Råkar en tysk, som marscherar mot fienden, i trängseln ut för något missöde, så ingriper bulgaren beredvilligt, han hjälper under marschen fram de tyska kanonerna över dåliga vägsträckor, men striden överlämnar han åt tyskarna. Visserligen kommer Macedonien att på detta sätt gå förlorat för Bulgarien, men den bulgariske bonden säger sig, att han i hemorten har tillräckligt med land och överlämnar striden om Macedonien och de forna stormaktsplanerna åt andra människor.

Det tyska kvarter, som har det ansvariga befälet från Ochridasjön till Doiransjön, ser sig inför dessa förhållanden försatt i ett oerhört svårt läge. Allt, som finnes av tyska trupper, etapptrupper, landstorm och rekryter, sammanrafsas för att stödja den bulgariska centern och rädda Gradsko. Utsikterna, att detta skall lyckas, bliva allt mindre. Vid den bulgariska mittens hållningslöshet återstår således såsom enda räddning att draga tillbaka härens flyglar. En sådan operation skulle i och för sig endast förorsaka obetydliga taktiska nackdelar, ty i Macedonien ligger den ena väldiga försvarsställningen bakom den andra och ju längre mot norr fienden kommer, desto svårare bliva hans bakre förbindelser. Visserligen försämras genom ett uppgivande av Vardardalen även de bakre förbindelserna för bulgarerna men det förefaller åtminstone möjligt att genom dessa åtgärder rädda hären.

De bulgariska ledarna framställa de allvarligaste betänkligheter mot det tyska armégruppkvarterets beslut. De tro, att deras trupper ännu skola hålla ut i de nuvarande ställningarna, ja till och med strida. Däremot äro de av den uppfattningen, att arméerna skulle råka i fullständig upplösning, om man gåve dem order om återtåg.

Ett i sanning förtvivlat läge, förtvivlat för alla de deltagande. Bulgarerna klaga över, att icke tillräckligt mycket tyska trupper finnas på platsen, och att man delvis skulle hava avlägsnat de förut till hands varande. Men vad hade ett par tyska bataljoner mer eller mindre hjälpt i detta allmänna sammanbrott? Huru många tyska fördelningar skulle man varit tvungen att skicka dit för att försvara den macedoniska fronten? Tyskland kan icke söka avgörandet på västfronten och samtidigt sända sina fördelningar till Bulgarien. Bulgaren vill icke inse, att även den tyska kraften kan taga slut. Den bulgariska är i och för sig icke på långt när slut, slut är endast den bulgariska stridsviljan.

Även i stora högkvarteret stå vi inför ödesdigra frågor. Vi måste försöka att i Bulgarien rädda, vad som räddas kan. Vi måste sända dit understöd och det genast, så tungt detta än blir för oss. Denna nödvändighet framträder den 18. september fullt utpräglat. Man bör tänka på, huru häftigt striden vid denna tid rasade vid vår västfront. Få dagar dessförinnan hade amerikanarna tillkämpat sig sin stora framgång mellan Maas och Mosel och där förestår ännu en ytterligare utveckling av anfallet.

Det första understöd, vi kunna frigöra, äro trupper tillhörande en kombinerad brigad, som var avsedd för Transkaukasien och just skulle transporteras över Svarta havet. Genom ett radiotelegram hejdas den och dirigeras över Varna—Sofia. Dessa krafter äro emellertid otillräckliga. Vid vår ostfront kunna vi möjligen avstå ytterligare några fördelningar. Vi skulle velat sända dem till någon lugn del av västfronten. Men hurudana äro dessa trupper? Ingen man under 35 år, och alla fullt dugliga redan sända till västfronten! Kan man av dem vänta sig någon särskild kraftyttring? De må besjälas av den bästa vilja, men i detta klimat och utan utrustning för krig i bergstrakter kunna de vid den macedoniska fronten endast hava en begränsad användning. Härmed må dock vara huru som helst, icke blott den bulgariska armén utan även den bulgariska regeringen och tsaren måste i denna den svåraste fara erhålla tysk hjälp.

Även från västfronten sända vi understöd. Vår alpkår, som just nyss dragits ur de svåraste strider, ilastas på järnväg för transport till Nisch. Likaledes deltager Österrike-Ungern i försöket att hjälpa Bulgarien och ställer härför flera fördelningar till förfogande. I stället avstå vi från ytterligare österrikisk-ungerskt understöd åt vår västfront.

Intill dess att denna tyska och österrikiska hjälp kan anlända, måste man försöka att åtminstone rädda den bulgariska härens huvudstyrka. Trots alla bulgariska betänkligheter skall därför det tyska armégruppkvarteret till högra och mellersta bulgariska arméerna utfärda order om återtåg. Ställningen vid Belasiza, norr om Doiransjön, skall bilda pivå för hela rörelsen.

Under hela denna tid blir icke den vänstra bulgariska armén anfallen. Dess ställningar vid Belasiza och bakom Struma äro av större styrka. Ett fåtal kulsprutor och batterier äro tillräckliga för deras försvar. Detta oaktat utbreder sig även i denna armé oreda; mod och lugn eftertanke försvinna. Arméchefen anser läget ohållbart och besvär tsaren att ofördröjligen avsluta vapenstillestånd. Tsaren svarar: »Gå under i de ställningar, ni innehava.» Svaret visar, att tsaren är situationens herre, och att jag icke misstagit mig på honom.

Även kronprins Boris är vuxen sin uppgift. Han ilar till fronten för att där rädda, vad räddas kan. Men vad förmår väl en enda, även om han följes av mångas kärlek och allas aktning, i en sådan allmän huvudlöshet och brist på viljekraft?

Enligt order börjar mellersta armén återtåget den 20. september. Detta övergår till upplösning, och olämpliga anordningar fullständiga oredan. Staberna svika, först och främst arméstaben. Blott en enda man finnes, som ser klart och är besjälad av den bästa vilja, nämligen arméchefen.

Högra armén har en svår uppgift. Dess viktigaste återtågsväg leder över Prilep mot Veles. Alldenstund fienden redan står framför Gradsko är denna väg synnerligen hotad. En annan väg leder från sjöområdet och trakten av Monastir längre västerut, mitt igenom de vilda Albanerbergen mot Kalkandelen. Den förenar sig vid Yskyb med den över Veles ledande. Denna väg genom Albanerbergen är tryggad men mycket besvärlig, och det är tvivelaktigt, om större truppmassor kunna erhålla nödigt underhåll i dessa trakter. Trots dessa betänkligheter måste stora delar hänvisas till densamma. Ännu hårdare pressas man dit, när fienden tager Gradsko och numera rycker fram mot vägstycket Prilep—Veles från sydost. Gradsko faller redan den 21. september. Från en eländig ort hade den under krigets lopp blivit en formlig barackstad, som i anläggning och storlek påminner om en amerikansk nyanläggning. Oerhörda förråd äro här magasinerade, tillräckliga för ett helt fälttåg. I därvarande depåer har man ingen känning av, att den bulgariska armén vid fronten måste försaka någonting. Nu hemfaller alltsammans åt den bulgariska förstörelsen eller blir fiendens byte, och icke endast i Gradsko utan även på andra platser disponerar Bulgarien ännu över rika förråd. De ligga emellertid i det fördolda, vaktade av en byråkratisk förvaltnings ensidiga omsorger, vilken även i Bulgarien ligger som ett skal över folkets liv, trots den mest liberala lagstiftning och ett frisinnat parlament.

Bulgarien kan alltså ännu alltjämt fortsätta kriget, blott det icke själv anser eller vill anse det förlorat. Vår plan, som även vinner den bulgariska högsta krigsledningens bifall, är följande. Den mellersta armén bör svänga tillbaka till gammalbulgariska gränsen. Högra armén bör koncentreras vid eller norr om Yskyb, och skall förstärkas av de på väg varande tyska och österrikiska fördelningarna. Dessa krafter vid Yskyb äro mer än tillräckliga för att uppehålla läget, ja, med något så när användbarhet hos de bulgariska förbanden, kan man räkna på att snart från Yskyb åter kunna framgå till anfall i sydlig riktning. Det synes uteslutet, att fienden utan uppehåll med starka krafter skulle följa efter ända till Yskyb och den gammalbulgariska gränsen. Huru skulle han kunna ordna sin tillförsel, då vi grundligt förstört järnvägarna och vägarna? Vi hoppas även, att de bulgariska trupperna vid beröringen med hemlandets jord skola återfinna kraft och ansvarskänsla.

Den föreslagna operationen är endast möjlig, om Yskyb hålles, tills de bulgariska trupperna hinna dit över Kalkandelen. Denna uppgift förefaller lätt, ty fienden följer faktiskt efter från Gradsko med endast jämförelsevis svaga krafter.

Under dessa tilldragelser förblir Sofia påfallande lugnt. Våra dit anländande bataljoner, som skola tjäna till att lugna befolkningen och till skydd och stöd för regeringen, finna intet av den befarade upphetsningen. Livet där gör dock ett egendomligt intryck genom de skaror av soldater, som, skilda från sina förband, draga genom staden till sin hembygd. Manskapet avlämna sina gevär i vapendepåerna, taga avsked av sina kamrater och förmän och försäkra till och med delvis, att de skola återkomma, om de blott först en gång fått se om sina åkrar. En egendomlig bild, ett märkvärdigt själstillstånd. Eller en överenskommen komplott? Vi hava ingen anledning att förutsätta en dylik hos soldaterna. Att det i detta upplösningstillstånd icke överallt går fredligt till är tydligt. Men rykten om svåra excesser visa sig i de flesta fall överdrivna.

Vid fronten förblir läget oförändrat. De bulgariska massornas återtåg fortgår oavbrutet och kan icke heller fås att för någon längre tid göra halt emot den förföljande fiendens svaga skaror. Förgäves försöker man förmå enstaka hopar, om slutna truppförband kan man numera knappast tala, att åter göra front mot fienden och åtminstone på sina ställen åstadkomma ett ordnat motstånd. Rycker fienden an, lämna bulgarerna redan efter ett fåtal skott sina ställningar. Tyska trupper äro icke längre i stånd att giva någon tyggrad åt det bulgariska motståndet. Lika förgäves äro tyska och bulgariska officerares bemödanden att med geväret i hand genom sitt exempel inverka på den hållningslösa, likgiltiga massan.

På så sätt närmar sig fienden Yskyb, innan nya tyska och österrikisk-ungerska trupper kunna inträffa där. Den 29. september rycka emellertid starka delar av den högra bulgariska armén fram ur bergstrakterna vid Kalkandelen. Därifrån hava de endast att på goda vägar marschera till Yskyb. Trupperna äro, enligt till oss inkomna rapporter, genomgående stridsdugliga. Den svåraste krisen tyckes följaktligen vara övervunnen. Militärt må detta hava varit fallet, men moraliskt är saken slutgiltigt förlorad. Därpå kunde man snart icke längre tvivla. Svaga serbiska stridskrafter hava besatt Yskyb. Trupperna vid Kalkandelen svika: de kapitulera. På aftonen den 29. september avslutar Bulgarien vapenstillestånd.

STÖRTANDET AV DET TURKISKA VÄLDET I ASIEN.

Början av år 1918 medförde ett kraftigt uppflammande av den osmanska krigsviljan. Innan ännu vintern gått till ända i det armeniska höglandet skred Turkiet till anfall mot de därvarande ryska arméerna. Den ryska makten i dessa områden visade sig numera endast vara ett tomt sken. Huvuddelen av trupperna var redan fullständigt upplöst. Turkarnas framryckning mötte därför ännu motstånd endast hos de armeniska banden. Svårare än dessas deltagande var övervinnandet av de hinder, som höglandsnaturen vid denna årstid lade i turkarnas väg. Att framryckningen detta oaktat lyckades var en av de märkvärdiga yttringarna av det osmanska statsväsendets uppflammande livskraft. Över det osmanska Armeniens gränser kastade sig Turkiet in i det transkaukasiska området, drivet av olika bevekelsegrunder: panislamitiska drömmerier, hämndtankar, förhoppning om skadestånd för hitintills förlorade landsdelar samt hopp om byte. Därtill kom ytterligare sökandet efter människokrafter. Landet, i första rummet de präktiga anatoliernas kolonialområde, är fullständigt utblottat i avseende på människokrafter. I det transkaukasiska Aserbeidschan och bland de kaukasiska muhammedanerna tyckas nya stora källor öppna sig. Ryssland har icke inkallat dessa muhammedaner till regelbunden krigstjänst, nu skola de strida under halvmånen. De siffror på sannolika frivilliga, som meddelas oss, visa den orientaliska fantasiens yppighet. Skulle man tro de osmanska uppgifterna, måste man även antaga, att Rysslands muhammedanska folk sedan lång tid tillbaka icke hade känt någon högre längtan än att tillsammans med det turkiska riket bilda en enda stor sluten religionsstat. Tanken, att dessa trakter åt Turkiet öppna nya kraftkällor, bör under alla förhållanden icke lämnas ur sikte, ävensom att England skall se sig tvunget att ägna särskild uppmärksamhet åt utvecklingen av dessa händelser. För tillfället är det emellertid bäst att räkna med den nakna verkligheten. Vi försöka därför att verka lugnande på de osmanska förhoppningarnas högt gående vågor, dock ej med önskvärd framgång. Man instämmer med oss uti, att Turkiets huvuduppgift inom ramen för det gemensamma kriget vida mer är att söka i riktning mot Syrien och Mesopotamien än åt Kaukasus och Kaspiska havet. Men vad hjälpa löften och god vilja i Konstantinopel, då cheferna på de avlägsna krigsskådeplatserna gå sina egna vägar!

För att åt den allmänna krigföringen åtminstone rädda en del av de rika förråden av krigsråvaror i Transkaukasien sända vi trupper till Georgien. Vi hoppas att för den därvarande regeringen möjliggöra organiserandet av ett ordnat ekonomiskt liv.

Men panislamismen och krigsockrandet i Konstantinopel vila icke förrän även Baku faller i turkarnas händer och detta till på köpet vid en tid, då sammanstörtandet av Turkiets gamla asiatiska välde fullbordas.

Avsikten att över Transkaukasien vinna ett avgörande inflytande i Persien för även Turkiet för långt i ostlig riktning. Tvärs igenom Persien vill man falla de engelska operationerna i Mesopotamien i flanken, en i och för sig god plan, men som fordrar tid för sitt genomförande. Om vi skola vinna denna tid är för visso tvivelaktigt. Men kanhända binda redan de första turkiska rörelserna i norra Persien engelska stridskrafter och rädda därigenom Mesopotamien åt Turkiet.

Liksom över Vita havet och Arkangelsk synes England även över Kaspiska havet och Baku vilja trygga åt sig inflytande i Ryssland. Av dessa skäl ligger genomförandet av de osmanska planerna i Persien och Transkaukasien även i vårt intresse. Dock borde för deras skull icke försvaret i Mesopotamien och ännu mindre i Syrien få försummas. Uppställandet av en till användning beredd turkisk reservarmé i trakten av Aleppo skulle i varje fall hava varit av större värde med hänseende till engelsmännens operativa möjligheter söder om Taurus, än större operationer i Persien.

I Mesopotamien har läget efter kartan sett förblivit oförändrat sedan hösten 1917. Men i verkligheten har i trakten söder om Mosul de turkiska arméerna drabbats av en katastrof, dock ej under kanondunder. Liksom i det armeniska höglandet under vintern 1916—17 dukade de turkiska soldaterna vintern 1917—18 i stort antal under på den mesopotamiska slätten. Man talar om 17,000, vilka hungrade ihjäl i därvarande ställningar eller dogo till följid av elände. Huruvida siffran är riktig, äro vi icke i stånd att avgöra. »Även den, som svälter ihjäl, dör hjältedöden,» försäkrade oss en turk, icke såsom en cynism, utan av ärligaste inre övertygelse. Endast rester av den forna turkiska armén i Mesopotamien uppleva våren. Det är tvivelaktigt, om de någonsin åter kunna uppbringas till stridsduglig styrka. Man frågar sig, varför icke England går till anfall i Mesopotamien? Eller rättare sagt, varför marscherar det icke helt enkelt framåt? Räcka skuggorna av detta osmanska välde till att föranleda dess fiende att göra ett uppehåll i sin koloniala krigföring? Den engelska ledningen må kunna anföra alla möjliga skäl för denna försiktighet, endast ett har den icke, nämligen fiendens styrka.

Under det att den turkiska krigsmakten i det armeniska höglandet ännu en gång firade en triumf, hade striderna i Syrien icke vilat. Upprepade gånger hade engelska anfall ägt rum vid syriska fronten utan att härigenom läget avsevärt ändrats. På våren 1918 tycktes äntligen den engelska krigsledningen hava tröttnat på detta eviga enahanda. Den samlade sina krafter till en ny plan och bröt in uti östra Jordanlandet över Jeriko. Man antog, att arabstammarna inom detta område endast väntade på sina befriares från det turkiska oket uppträdande för att omedelbart falla de osmanska arméerna i ryggen. Företaget strandade emellertid emot obetydliga tyska och turkiska stridskrafter utan att skörda någon vidare ära, tack vare utmärkt osmansk ledning. Läget vid syriska fronten räddades härigenom till ett stycke in på sommaren. Vid denna årstid brukade allmän vila inträda i dessa glödheta trakter. Man kunde emellertid med säkerhet vänta, att engelsmännen på hösten skulle återupprepa sina anfall i en eller annan riktning. Vi trodde, att mellantiden skulle vara tillräcklig för att genom tillförsel av nya turkiska krafter trygga läget vid syriska fronten.

De inre svårigheterna i den turkiska staten fortsatte även under 1918. Sultanens död utövade till en början intet märkbart inflytande utåt. I det inre gjorde sig småningom en rörelse till det bättre gällande. Den nye sultanen var synbarligen en handlingens man. Han visade den bästa vilja att frigöra sig från kommitténs hittillsvarande förmynderskap och att taga itu med de svåra skadorna på statskroppen. Han valde sin omgivning ur de kretsar, som lutade åt de gammalturkiska åsikterna.

Jag hade i Kreuznach lärt känna den nye padischan såsom tronföljare. Då hade jag äran att se honom såsom min gäst. På grund av svårigheterna vid det omedelbara språkliga umgänget, sultanen talade endast turkiska, inskränktes vår genom tolken förda konversation huvudsakligen till växlande av tal. Tronföljarens svar på mitt tal hade en mycket förbundsvänlig karaktär. Detta motsvarades även av hans hållning efter tronbestigningen.

Sultanens avsikt var framför allt att utöva personligt inflytande på försvarsväsendet. Han ville till och med uppsöka arméerna i de längst bort belägna provinserna. Huruvida härigenom avsevärda brister kunnat avlägsnas, vågar jag icke avgöra.

Genom krigstillståndet hade landet blivit fullkomligt utmattat. Det kunde knappast erbjuda hären några som helst nya krafter. Icke heller lyckades det under sommaren att väsentligt stärka förhållandena vid den syriska fronten. Det är svårt att avgöra, i vilken utsträckning man med därvarande, rent ut sagt beklagliga förbindelser skulle kunnat åstadkomma, vad som erfordrades. Arméns förplägnadsförhållanden voro alltjämt usla. Truppen svalt icke ihjäl, men den levde nästan beständigt i ett tillstånd av otillfredsställd hunger, kroppsligt trött och andligt känslolös.

Såsom jag tidigare anfört, måste vi avstå från borttagandet av tyska trupper från den syriska fronten. Endast med tysk hjälp trodde sig därvarande tyska ledning kunna anse läget tryggat. Dock uppskattade man icke så högt den motstående anglo-indiska arméns anfallsanda, särskilt på grund av muhammedansk-indiska överlöpares utsago. Och den engelska ledningens föregående prestationer hade gjort så föga intryck, att man kände sig berättigad att hysa den förhoppningen, att med de förhanden varande obetydliga krafterna skulle det åtminstone kunna vara en möjlighet att få fienden till att tro på ytterligare motstånd. Huru länge ett dylikt bedrägeri skulle kunna uppehållas, berodde uteslutande på, huruvida fienden slutligen ryckte upp sig till en kraftig beslutsam offensivhandling och därmed omkullkastade det turkiska motståndets upptimrade ställning med dess svaga tyska stöttor, eller ej.

Den 19. september anföllo engelsmännen överraskande den högra turkiska arméflygeln i låglandet vid kusten. Nästan utan motstånd genombrötos de därvarande linjerna. Nederlaget för de båda turkiska arméerna vid den syriska fronten beseglades genom de indisk-australiska kavalleriförbandens snabba framryckning.

I dessa dagar berövades Turkiet genom det bulgariska sammanbrottet sitt hittillsvarande landskydd i Europa. Härigenom blev Konstantinopel i första ögonblicket fullständigt utan skydd åt den europeiska landsidan. De turkiska trupperna vid Dardanellerna hade under senare tiden stadigt försämrats. Ur desamma hämtade de avlägsna provinsernas arméer allt, som ännu fanns kvar hos dem av stridsvärde. Med undantag av en svag, knappast stridsduglig kustbesättning var Tracien utan skydd. Befästningarna uti den berömda Tschataldsjalinjen utgjordes endast av förfallna skyttevärn, i samma skick som de lämnats av de turkiska trupperna efter striderna 1912—13. Allt annat fanns endast i fantasien eller på opålitliga plankartor. Efteråt kan man skaka på huvudet åt dessa förhållanden, i grund och botten uppenbarar sig dock däri den stora viljan att använda alla befintliga krafter vid de avgörande utposterna. Men ve landet, om den yttre skyddsvallen upprevs och de fientliga floderna bröto in i dess inre.

En sådan flod hotade nu hela landets hjärta. Under intrycken av de första underrättelserna om det hotande bulgariska sammanbrottet, kastades några enstaka raskt hopsatta formationer från Konstantinopel till Tschataldsjalinjen. Något nämnvärt motstånd skulle dock icke kunnat med dem presteras. Mera för moralisk än praktisk verkan föranstaltade vi om omedelbar överföring av tyska lantvärnsformationer från södra Ryssland till Konstantinopel. Även beslöt sig Turkiet för att först och främst föra alla från Transkaukasien återkallade fördelningar till Tracien. Men innan nämnvärda krafter kunde anlända till Konstantinopel, måste dock en rundlig tid förgå. Varför icke fienden begagnade denna tid för att bemäktiga sig huvudstaden, låter sig icke med nu tillgängliga källor fastställas. Ännu en gång bevarades Turkiet från en omedelbar katastrof. I slutet av september syntes dock inträffandet av en sådan endast vara en fråga om några dagar.

MILITÄRT OCH POLITISKT FRÅN ÖSTERRIKE-UNGERN.

Efter den österrikisk-ungerska härens misslyckade offensiv i övre Italien trädde det allt tydligare i dagen, att Donaumonarkien i detta företag hade insatt sina sista och bästa krafter. Den hade icke mera så stora numerära och andliga krafter, att den kunde upprepa ett dylikt anfall. Förhållandena inom dess här framgingo uppenbart av beskaffenheten hos de fördelningar, som sändes till vårt understöd vid västfronten. Det var omöjligt att omedelbart insätta dem, om man senare av dem ville fördra större stridsprestationer. De behövde vila, övning och framför allt utrustning. Dessa fakta erkändes lika öppet inom de anländande trupperna som från det österrikisk-ungerska högkvarterets sida. Alla österrikisk-ungerska befälsmyndigheter gjorde sig den största möda att på relativt kort tid göra de vid västfronten använda trupperna i motsvarande grad dugliga för kommande uppgifter. Om målet icke helt och fullt uppnåddes, berodde detta sannerligen icke på bristande verksamhet och kunskaper hos officerarna. Även manskapet visade sig i hög grad villigt.

Den österrikisk-ungerska krigsmaktens stora förluster i Italien, de bristfälliga ersättningsförhållandena, enskilda truppdelars politiska opålitlighet och det osäkra tillståndet i det inre av landet omöjliggjorde ty värr ett verkligt stort och utslagsgivande understödjande av vår västfront. Varje enskild fördelning, som general von Arz ville skicka till oss, måste han under dessa förhållanden i ordets fullaste bemärkelse slita ur sitt hjärta. Själv var han fullt övertygad om denna hjälps stora betydelse. Jag är icke i stånd att säga, huruvida man i alla österrikisk-ungerska kretsar var uppfylld av samma beredvillighet att hjälpa, huruvida man överallt kände sig stå i samma tacksamhetsskuld gent emot oss, som general von Arz.

Vid de österrikisk-ungerska arméfronterna tilldrog sig under sommarens lopp intet av betydenhet. Den enda under detta skede anmärkningsvärda krigshändelse inträffade på albansk mark. Där hade man egentligen under åratal stått overksam mitt emot varandra, italienarna, ungefär en förstärkt armékår, omkring Valona och öster därom, österrikarna i norra Albanien. Krigsskådeplatsen skulle hava varit utan varje militär betydelse, om den icke haft ett visst samband med den macedoniska fronten. Bulgarien befarade ständigt, att högra flygeln av dess front skulle kunna omfattas genom en fientlig framryckning väster om Ochridasjön. Militärt skulle ett sådant fientligt företag vara lätt att möta genom att draga tillbaka den bulgariska västra flygeln från Ochrida i nordostlig riktning. De inrepolitiska förhållandena i Bulgarien gjorde emellertid, som jag redan framhållit, det omöjligt att på den tiden draga tillbaka bulgariska trupper ur detta ockuperade land. Därtill kom den bulgarisk-österrikiska småaktiga avundsjukan i Albanien, som med möda kunde utjämnas av oss.

Upprepade gånger har man framställt frågan, varför icke österrikarna fördrivit sina italienska motståndare från Valona. Denna flottstödjepunkts utomordentliga betydelse såsom andra porthalva vid Adriatiska havets spärrande var påtaglig. För en dylik operation saknade emellertid Österrike-Ungern första förutsättningen, nämligen en motsvarande trafikduglig bakre förbindelse i stridsområdet vid Vojusa. På havet kunde ett dylikt företag icke baseras, under det att landförbindelser icke före kriget funnos i det öde albanska berglandet, och Österrike-Ungern under krigets lopp icke kunde skapa sådana i tillräcklig utsträckning.

De österrikisk-ungerska operationerna i Albanien lågo försänkta i ett slags förtrollad sömn, vilken endast då och då stördes genom ömsesidiga företag av obetydlig omfattning och ännu obetydligare energi. Allvarligare blev läget i Albanien, först då italienarna på sommaren 1918 skredo till ett brett anlagt anfall från havskusten till trakten av Ochridasjön. De svaga, delvis även mycket försummade österrikisk-ungerska förbanden trängdes tillbaka mot norr. Genast steg den bulgariska oron i Sofia och vid macedoniska gränsen och krävde vårt ingripande såsom högsta krigsledning. Detta ingripande skedde i form av en framställning till österrikisk-ungerska högkvarteret att förstärka de österrikiska krafterna i Albanien för att för framtiden kunna skydda den macedoniska flanken. Utgående härifrån beslöt sig den österrikisk-ungerska krigsledningen till ett motanfall i Albanien. Italienarna blevo åter drivna tillbaka.

Man kan icke klart bedöma, om denna italienska offensiv hade några som helst andra, längre syftande politiska eller militära mål i sikte. Särskilt måste jag lämna obesvarad frågan, huruvida den stod i något sammanhang med det senare av ententen ansatta anfallet mot den macedoniska frontens mitt. I betraktande av de alldeles ofantliga svårigheterna i de albanska terrängförhållandena och gent emot den fientliga numerära övermakten utgjorde det österrikiska motanfallet en synnerligen beaktansvärd prestation. Den förtjänar helt och fullt att av våra bundsförvanter firas såsom en sådan.

De inre förhållandena i Österrike-Ungern hade under loppet av år 1918 ytterligare utvecklat sig i den tidigare nämnda betänkliga riktningen. De utomordentliga svårigheter, som folkförsörjningen erbjöd, hotade tidvis Wien rent av med en katastrof. Det var därför ej underligt, om österrikisk-ungerska myndigheter genom hopskrapande av lätt åtkomliga förplägnadstillgångar, vare sig i Rumänien eller Ukrajna, tillgrepo åtgärder, som voro i högsta grad motsatta våra egna intressen.

Under de oklara politiska förhållanden, som rådde i Österrike-Ungern, var det icke vidare förvånande, om det därifrån gång på gång förklarades för oss, att en fortsatt krigföring från Donaumonarkiens sida utöver året 1918 vore utesluten. Trängtan efter fientligheternas avslutande yttrade sig allt oftare och starkare. Om därvid, som det påstods, folkets äregirighet att spela rollen av fredsbringare hos någon utövade ett verkligt utslagsgivande inflytande, lämnar jag därhän.

På sommaren följde greve Czernins tillbakaträdande från posten såsom utrikesminister. Såsom skäl uppgav greven själv, att de av hans kejsare till prins Sixtus av Parma skrivna breven skulle hava skapat en oöverkomlig motsättning mellan honom och hans herre. Trots de mångahanda motsatser, som funnos mellan hans och mina politiska åsikter, och vilka han gent emot oss förfäktade lika öppet som vi våra, var greven mig icke osympatisk.

Greve Czernin var för mig den typiske representanten för österrikisk-ungersk utrikespolitik. Han var klok och hade en klar uppfattning av svårigheterna uti vårt gemensamma läge, varjämte han utövade en träffande, hänsynslös kritik över svagheterna hos den av honom representerade staten. Hans politiska planer gingo vida mera och oftare ut på en strävan att undvika ofärd än att utnyttja våra framgångar. För visso hade greven för sitt fäderneslands intressen alltid ett öppet öga och ett varmt hjärta. I tydlig motsats härtill såg han vid bedömandet av vårt gemensamma läge i de flesta fall botemedlet uti ett avstående. Av dessa motsägelser berodde det, att han aldrig upphörde att arbeta för utvidgandet av dubbelmonarkiens maktsfär, även om han samtidigt av oss tyskar fordrade stora offer för de allierades gemensamma intressen. I likhet med alla denna tids österrikisk-ungerska statsmän underskattade greve Czernin sitt fäderneslands prestationsförmåga. Eljest skulle han icke på våren 1917, strax efter det han tillträtt sitt ämbete, vågat tala om omöjligheten att ytterligare hålla ut, ehuru den österrikisk-ungerska kraften ännu länge räckte till och icke ens vid tiden för grevens ämbetsnedläggelse på långt när nått döden av utmattning. I greve Czernins tankekombinationer låg ett slags självuppgivelse. Om han därvid icke var i stånd att göra motstånd mot sin kejsares fredssträvanden eller om han måhända understödde dessa av innersta övertygelse, förmådde jag under hans ämbetsutövning icke klart genomskåda. I varje fall var greven icke medveten om de faror, som lågo i ett överdrivet och alldeles särskilt i ett för ofta upprepat betonande av beredvilligheten till fred gent emot sådana fiender som våra. Endast på så sätt kan det förklaras, att han, i en tid då våra U-båtsresultat började mogna, den fientliga våroffensiven misslyckats och den statliga upplösningen i Ryssland börjat återverka på våra fiender, förlorade sitt politiska lugn och eggade till fredsresolutionen i tyska riksdagen.

Jag hyste den uppfattningen, att greve Czernin gent emot oss icke skulle sakna den förbundsbroderliga öppenheten, ens då han vid fredsförhandlingarna i Brest-Litowsk ställde oss inför mångahanda överraskningar. Kanske fruktade han då för tiden, att Donaumonarkien icke skulle kunna övervinna ett eventuellt avbrytande av dessa förhandlingar och att skriket efter bröd i Wien obetingat krävde en snabb överenskommelse med Ukrajna.

Under Czernins utrikespolitiska ledning nådde den polska frågan icke någon avslutning mellan oss och Österrike-Ungern. Ett uppgivande av hela Polen till dubbelmonarkien var och förblev för oss av tidigare anförda skäl oantagligt.

Greve Czernins efterträdare, greve Burian, hade jag redan i Pless lärt känna under hans verksamhet såsom utrikesminister från tiden före Czernin. Med den omständlighet, som Burian lade i dagen vid alla viktiga frågor, kunde jag icke inom överskådlig tid hoppas på en lösning av det polska problemet. Även måste jag öppet tillstå, att mina tankar under den nu följande tiden togos i anspråk av mera avgörande ting än av dessa så långvariga, ofruktbara förhandlingar.

Efter återkallandet till utrikesministerposten eftersträvade greve Burian förklarligt nog att snarast möjligt finna en utväg ur vårt politiska läge. Det var mänskligt förklarligt, att han under intrycket av försämringen uti krigsläget på västfronten med största envishet påyrkade fred. Enligt min uppfattning borde emellertid ingen av de allierade staterna med ett fredsanbud framträda ur den politiska enhetsfrontens ram. Det var en villfarelse att tro, att därigenom något avsevärt bättre för en enskild stat eller för oss alla gemensamt ännu skulle kunna vinnas. Den turkiska storvisiren, som vistades i Spa under förra hälften av september, bedömde läget fullständigt på samma sätt som jag. Även tsar Ferdinand talade vid samma tidpunkt ännu om, att fredssträvanden från hans lands sida utom det gemensamma förbundet icke kunde komma i fråga. Måhända anade emellertid tsaren redan då, vilken obetydlig roll Bulgarien spelade såsom maktfaktor i de fientliga beräkningarna.

På grund av de här anförda skälen kände jag mig icke föranlåten att anse det österrikisk-ungerska försöket, att i mitten av september ensidigt igångsätta en fredlig uppgörelse med ententen, för lyckligt. Fienderna förhöllo sig också gent emot detta steg faktiskt fullständigt avvisande. De uppfattade redan då alltför klart vårt dåvarande läge för att vilja inlåta sig på en förberedelse för samförståndsfred. Frågan om ytterligare människooffer spelade för dem ingen roll. Fruktan, att vi tyskar snabbt skulle kunna återhämta oss, om man endast lämnade oss ett ögonblicks ro, behärskade helt den fientliga tankesfären. Så väldigt var det intryck våra prestationer gjort och kanske ännu gjorde på våra fiender. En stolt känsla för oss mitt i allt, som tilldrog sig och skulle tilldraga sig hos oss.