Ur mitt liv/Kastade över på försvaret

←  Anfallet strandar

Ur mitt liv av Paul von Hindenburg Översättare: Elis Fredrik Leopold Brusewitz Kastade över på försvaret

Våra bundsförvanters strid  →

KASTADE ÖVER PÅ FÖRSVARET.

DEN 8. AUGUSTI.

Våra trupper hade intagit sina nya ställningar vid Aisne-Vesle. Det fientliga anfallets sista vågor slogo emot dem och studsade tillbaka; på sina ställen återuppflammade då och då stridsivern.

Ett flertal av våra fördelningar, förslitna och i behov av rekreation, förlades i kvarter bakom våra försvarslinjer. Även runt omkring Avesnes lågo de inkvarterade. Jag kunde övertyga mig om, huru snabbt våra soldater återhämtade sig. Fingo de ett par dagar grundligt sova ut och kunde man regelbundet låta dem vila och förpläga dem, så tycktes de hastigt även moraliskt återhämta sig efter allt det besvärliga, de måst genomleva. Men härför behövde de visserligen verklig vila, ostörd av fientliga granater och flygbomber samt om möjligt även vara utom hörhåll för kanondundret. Dock huru föga och huru sällan hava våra trupper under de mångåriga striderna fått njuta sådan vila! Kastade från krigsskådeplats till krigsskådeplats, från slagfält till slagfält hava de nästan ständigt varit i kroppslig och andlig spänning. I detta faktum ligger den väldigaste skillnaden mellan våra och samtliga våra motståndares soldaters prestationer.

I Avesnes hade kanondundret från slagen i Marnebågen hörts såsom det oavbrutna dånet av ett svårt åskväder, än högre, än mera otydligt. Nu hade det blivit nästan tyst.

På morgonen den 8. augusti stördes plötsligt detta lugn. Från sydväst hördes dånet av märkbart starkt stridsbuller. De första rapporterna — de anlände från armékvarteret i trakten av Peronne — läto allvarliga. Med mäktiga tankbataljoner hade fienden trängt in i våra linjer på båda sidor om vägen Amiens—St. Quentin. Något närmare kunde icke fastställas.

Ovissheten hävdes under de närmaste timmarna, även om förbindelserna på flera ställen voro avbrutna. Intet tvivel, fienden hade gjort en djup stöt in i vår ställning och batterier hade gått förlorade. Våra order lydde, att återtaga dem samt över huvud taget genom omedelbart motanfall återställa läget. Vi sände ut officerare för att vinna klarhet över händelserna och för att bringa full överensstämmelse mellan vår vilja och respektive kvarters dispositioner vid den för ögonblicket mest skakade fronten. Vad hade skett?

Under tätaste dimma hade ett starkt engelskt tankanfall ägt rum. Tankarna hade under färden nästan ingenstädes stött på några större hinder, varken naturliga och ty värr ej heller konstgjorda. Vid denna frontdel hade man väl för mycket tänkt på ett fortsättande av offensiven och för litet på försvar.

Under alla förhållanden var det ett förlustbringande arbete att bygga förskansningar och uppföra hinder tätt inpå fienden. Ty varhelst de fientliga observatörerna märkte någon rörelse, även om det blott vore av enskilda personer, dirigerade de artilleriets eld dit. Det tycktes vara bäst att hålla sig stilla i den höga säden, visserligen utan skydd mot fientliga granater, men osynlig för fientliga kikare. På detta sätt skonade man uppenbarligen under tiden för stillaliggandet många liv, men löpte fara att med ett slag förlora många flera. Det var icke blott i de främsta linjerna arbetet varit obetydligt, vid de bakre hade det varit nästan ännu mindre och endast enstaka gravstycken, spridda stödjepunkter voro utförda. Vid dessa så kallade lugna fronter funnos endast tunnsått med trupper för utsträckta befästningsarbeten. Vi behövde massorna annorstädes för de stora offensivslagen.

På denna 8. augusti måste vi handla, som vi redan så ofta förut hade handlat i lika hotande situationer. Fientliga begynnelseframgångar voro ju icke några främmande företeelser för oss. Vi kände dem från 1916—17, från Verdun, Arras, Wytschaete och Cambrai. Vi hade helt nyligen vid Soissons åter lärt känna och övervunnit dem. I nu förevarande fall var emellertid läget alldeles särskilt allvarsamt. Fiendens breda tankinbrott hade samtidigt nått ett överraskande djup. Tankarna, som voro snabbare än förr, överraskade fördelningsstaber uti deras kvarter och förstörde telefonförbindelserna därifrån till de stridande trupperna. De högre kvarteren utestängdes därigenom, och de främre linjerna blevo utan order. Just denna dag är detta särskilt betänkligt, på grund av att den täta dimman hindrar all översikt. De i beredskap stående tankförsvarspjäserna skjuta visserligen i de riktningar, varifrån bullret av motorer och rassel av kedjor höres, men överraskas många gånger av stålkolosser, som plötsligt dyka upp från annat håll. Orediga rykten börja sprida sig i våra stridslinjer. Det påstås, att engelska kavallerimassor redan befinna sig långt bakom det främsta tyska infanteriet. Man blir på förhand betänksam, lämnar ställningarna, i vilka man just nyss tillbakaslagit starka frontala fientliga anfall och söker uppnå den förlorade anslutningen bakåt. Fantasien framtrollar skenbilder och ser i dem verkliga faror.

Allt, som skedde där, allt vad som för oss skulle bliva den första stora olyckan, är ju mänskligt förklarligt. Den gamle stridsbeprövade soldaten förblir i sådana lägen lugn, han fantiserar icke, han tänker! Men dessa gamla soldater äro nu i försvinnande minoritet och deras inflytande icke heller överallt utslagsgivande. Missmodet och missräkningen över att kriget, trots alla segrar, dock icke för oss ville taga slut, har ävenledes förstört mången av våra tappra soldater. I fält faror och arbete, strid och orolighet, från hemorten klagan över verklig, men mången gång även inbillad nöd. Det verkar så småningom upplösande, särskilt om man icke kan skönja något slut. I sina broschyrer, som massvis nedkastas av flygare, säger och skriver fienden, att han icke menar så illa med oss, vi måste blott vara förnuftiga och kanhända även avstå från ett och annat, som vi erövrat. Sedan skall allt snart åter bliva bra. Och vi skulle åter kunna leva i fred, i evig fred folken emellan. För den inre freden i hemorten skulle sedan nya män, nya regeringar sörja. Även det skulle bliva en välsignelserik fred efter alla de nu pågående striderna. Vidare kamp vore alltså ändamålslös.

Sådant läser man och diskuterar; soldaten menar, att fienden väl icke kan ljuga alltsammans, låter förgifta sig och förgiftar andra.

Våra order om motstöt kunna den 8. augusti icke längre utföras. Det saknas trupper, och det saknas i all synnerhet kanoner till förberedande av ett sådant anfall, ty vid inbrytningsställena hava de flesta batterierna gått förlorade. Utvilade infanteri- och nya artilleriförband måste först framtransporteras på automobiler och järnväg. Fienden inser vilket utslagsgivande värde järnvägarna i detta läge hava för oss. Långt in i våra bakre områden rikta hans tunga och tyngsta pjäser sin eld. På vissa järnvägsknutar, som exempelvis Peronne, regnar det tidtals bomber från fientliga flygare, vilka i hittills aldrig sedda svärmar kretsa över staden och bangården. Men om fienden ock på detta sätt utnyttjar svårigheterna i ryggen på våra arméer, så uppskattar han till vår lycka icke hela storleken av sin första taktiska framgång. Han fortsätter icke sin framstöt denna dag ända till Somme, ehuru vi på denna väg knappast skulle kunna hava ställt nämnvärda stridskrafter emot honom.

På den ödesdigra förmiddagen den 8. augusti följde en jämförelsevis lugn eftermiddag och en ännu lugnare natt. Under denna rulla våra första förstärkningar dit.

Läget är redan alltför ogynnsamt för att vi av det i början begärda motanfallet kunna vänta oss den gamla stridsfronten återställd. Motstöten skulle behövt längre förberedelse och starkare trupper än dem, som kunde vara till hands på morgonen den 9. augusti. Därför bör och får intet ske brådstörtat. Otåligheten vid stridsfronten anser sig dock icke kunna vänta. Man tror, att man försummar gynnsamma tillfällen och störtar sig i oövervinneliga svårigheter. Så går en del av den framskaffade dyrbara, nya infanterikraften förlorad i lokalt begränsade framgångar, utan att läget i stort gagnas därav.

Anfallet den 8. augusti hade företagits av den högra engelska flygeln. De söder därom anslutande franska trupperna hade endast i ringa utsträckning deltagit i striden. Det var emellertid att vänta, att de stora brittiska framgångarna nu även skulle sätta de franska linjerna i rörelse. Lyckades fransmännen snabbt tränga igenom i riktning mot Nesle, så skulle vårt läge i den långt mot väster framskjutande försvarsbågen bliva ödesdigert. Vi anbefalla därför utrymmandet av våra hittillsvarande främsta ställningar sydväst om Roye och vika tillbaka till trakten av denna stad.

FÖLJDERNA AV DEN 8. AUGUSTI OCH FORTSÄTTNINGEN AV VÅRA STRIDER PÅ VÄSTFRONTEN TILL OCH MED SLUTET AV SEPTEMBER.

Över de politiska följderna av vårt nederlag den 8. augusti gjorde jag mig inga illusioner. Våra strider från och med den 15. juli till och med den 4. augusti kunde i utlandet så väl som i hemorten anses såsom följderna av ett icke lyckat, djärvt företag, sådant som förekommer i varje krig. Olyckan den 8. augusti däremot framstod inför allas ögon såsom följden av en uppenbar svaghet. Det var en helt annan sak att hejdas under ett anfall än att besegras i en försvarsstrid. Bytessiffrorna, som våra fiender kunde meddela världen, talade ett tydligt språk. Hemort och allierade måste ängsligt lyssna till detta. Så mycket mera var det vår uppgift att behålla vårt lugn och betrakta förhållandena visserligen utan självbedrägeri, men även utan överdriven pessimism.

Det militära läget hade för visso blivit allvarligt. Stridsläget på den anfallna försvarsfronten kunde dock återställas, den förlorade krigsmaterielen åter kompletteras och nya krafter framföras. Men därmed voro icke verkningarna av nederlaget upphävda. Man kunde vänta, att fienden, uppmuntrad av sin stora framgång, numera skulle företaga dylika anfall även på andra ställen. Han hade nu gjort den erfarenheten, att det fanns många brister i vårt försvarssystem i jämförelse med 1917 års. Främst i tekniskt hänseende. I de sedan våren 1918 nyvunna linjerna hade våra trupper i allmänhet endast föga förskansat sig. På samma sätt som i trakten öster om Amiens hade det även på andra ställen av fronten talats för mycket om fortsättandet av anfallet och för litet om nödvändigheten av försvaret. Därtill kom, att hållningen hos en stor del av våra trupper uti striden måste hava bibringat fienden den övertygelsen, att den envisa motståndsviljan från 1917 icke längre så genomgripande förefanns. Fienden hade dessutom lärt sig av oss sedan våren. Under de sista operationerna hade han mot oss använt samma taktik som den, med vilken vi upprepade gånger grundligt slagit honom. Han hade icke längre fallit över våra linjer efter månadslånga anfallsförberedelser och icke heller sökt avgörandet genom att driva in en kil i vårt försvar, utan han hade överraskat oss i stormanfall på bred front. Han vågade använda denna vår taktik, emedan han insett svagheterna i vår försvarsfront. Upprepade fienden dessa anfall med samma kraft, så saknade han icke helt och hållet utsikten att med de förhållanden, som numera rådde inom vår här, så småningom förlama vår motståndskraft. Å andra sidan hämtade jag emellertid av den omständigheten, att fienden icke heller denna gång av sina stora begynnelseframgångar inhöstat de fördelar, som han kunnat, åter hoppet, att vi skulle kunna övervinna ytterligare kriser.

På grund av detta bedömande ansåg jag mig vid en politisk rådplägning den 13. augusti i Spa kunna uttala mig över den militära situationen sålunda, att denna visserligen vore allvarlig, men att man icke finge förgäta, att vi alltjämt stodo långt inne i fiendeland. Jag föredrog denna min uppfattning följande dag även inför kejsaren, när jag efter ett gemensamt längre sammanträde uttalade min slutmening. Jag hade icke heller något att invända mot rikskanslerns, greve Hertling, uppfattning, att man borde vänta med ett verkligt officiellt fredsanbud från vår sida, tills en förbättring i vårt dåvarande militära läge skulle inträda. Av detta berodde det sedan, i huru stor utsträckning vi skulle avstå från våra förra politiska mål.

Jag ansåg följaktligen ännu i mitten av augusti icke tiden vara inne att tvivla på ett tillfredsställande slut på kriget. Jag hoppades bestämt, att armén, trots enstaka nedslående företeelser från de sista slagfälten, likväl skulle vara i stånd att hålla ut. Likaledes hade jag det förtroendet till hemorten, att den skulle hava nog kraft att övervinna även den nuvarande krisen. Därvid insåg jag helt och fullt, vilka uppoffringar och umbäranden hemorten hittills fått underkasta sig och vilka den måhända ännu fortfarande måste uthärda. Hade icke Frankrike, på vars mark kriget nu sedan fyra år tillbaka rasade, fått uthärda och lida mycket mera? Hade detta land någonsin under hela denna tid låtit sig nedslås av motgångarna, hade det förtvivlat, då våra granater nådde fram till dess huvudstad? Detta, tänkte jag, kommer under denna svåra kris att stå såsom ett exempel för hemorten och låta även den förbliva ståndaktig, om endast vi vid fronten hålla ut. Lyckades detta, kunde enligt min mening, verkan på våra bundsförvanter icke utebliva. Deras militära uppgift var ju, vad Österrike-Ungern och Bulgarien beträffar, lätt.

Vid dessa mina överväganden spelade omsorgen om upprätthållandet av vår vapenära ingen utslagsgivande roll. Vår här hade under de fyra krigsåren så fast grundlagt denna ära, att den aldrig, vad som än skulle komma att hända, kunde berövas oss av fienden. Bestämmande för mina beslut och förslag förblev endast och allenast hänsynen till fäderneslandets väl. Även om vi icke längre genom seger på slagfältet kunde tvinga fienden till en fred, som gav oss allt det, varigenom vår tyska framtid kunde betryggas, så kunde vi åtminstone bringa det därhän, att de fientliga krafterna utmattades i striden. Även då skulle vi efter allt att döma rädda åt oss en dräglig statlig tillvaro.

General Foch insåg efter avslutandet av slaget i Marnebågen nogsamt, att de vunna framgångarna åter skulle gå förlorade för honom, om våra trupper lämnades tid att återhämta sig. Jag hade känslan, att den fientliga ledningen numera ansåg sig böra sätta allt på ett kort.

Den 20. augusti gå fransmännen mellan Oise och Aisne till anfall i riktning mot Chauny. Efter tre dagars strider kasta de oss tillbaka på denna punkt. Den 21. augusti och därpå följande dagar utvidga engelsmännen sin anfallsfront från 8. augusti i nordlig riktning till trakten nordväst om Bapaume. Upprepade fientliga inbrott tvinga oss även här att så småningom draga tillbaka våra linjer. Den 26. augusti kasta sig engelsmännen emot våra ställningar på bada sidor om Arras i riktning mot Cambrai. De bryta igenom, men hejdas slutligen. Då kastar ett nytt fientligt stormanfall den 2. september våra linjer vid den stora landsvägen Arras—Cambrai slutgiltigt över ända och tvingar oss att draga hela fronten tillbaka till Siegfriedställningen. I kraftbesparande syfte utrymma vi samtidigt den långt utöver Kemmelberget och Merville framspringande bågen norr om Lys. Allesammans tunga beslut, vilka utföras inom utgången av de första veckorna i september. De medföra icke den åstundade lättnaden i läget. Fienden följer överallt omedelbart efter, och spänningen fortfar.

Den 12. september börja striderna på den hittills lugna fronten sydost om Verdun och vid Pont-à-Mousson. Här stodo vi i den ställning, i vilken våra anfall hösten 1914 stelnat, en taktiskt ful bild, som kunde inbjuda fienden till ett stort slag. Det är icke lätt att förstå, varför fransmännen under åratal låtit oss stå i denna stora triangel, som sköt in i deras helhetsfront. Genomstöttes denna med en kraftig stöt vid basen, så var en svår kris för oss oundviklig. Man kommer måhända att räkna det som ett fel av oss, att vi icke för länge sedan och senast vid avbrytandet av vårt anfall mot Verdun uppgivit denna ställning. Att så ej skett berodde endast på, att vi genom denna ställning utövade ett i hög grad betydelsefullt tryck på fiendens rörelsefrihet omkring Verdun och spärrade den för honom så viktiga Maasdalen söder om fästningen. Först i början av september, då det blev livligare på den fientliga sidan mellan Maas och Mosel, beslöto vi att utrymma denna ställning och gå tillbaka till den länge förberedda ställningen vid triangelns bas. Men innan denna operation fullbordats, anföllo fransmännen och amerikanarna och tillfogade oss ett allvarligt nederlag.

För övrigt lyckades vi i huvudsak hejda de fientliga anfallen mot vår front. Den fientliga offensivens utsträckande till Champagne den 26. september ändrade till en början föga läget från kusten till Argonnerna. Däremot inträngde denna dag amerikanarna i våra linjer mellan Argonnerna och Maas. Därmed gjorde sig den nordamerikanska härsmakten för första gången på ett avgörande sätt gällande med en självständig armé på slutstridens slagfält.

Vår västfront hade, även om den till följd av fientliga inbrott upprepade gånger dragits tillbaka, icke genombrutits. Den vacklade men föll icke. Vid denna tid revs emellertid en bred lucka i vår gemensamma krigsfront. Bulgarien sammanstörtade.