Ur mitt liv/Anfallet strandar

←  Våra tre anfallsslag

Ur mitt liv av Paul von Hindenburg Översättare: Elis Fredrik Leopold Brusewitz Anfallet strandar

Kastade över på försvaret  →

ANFALLET STRANDAR.

PLANEN FÖR SLAGET VID REIMS.

Efter avslutandet av junistriderna gjorde läget i Marnebågen intryck av att vara ett ofullbordat, icke avslutat arbete. Såsom vi från och med mitten av juni stodo i denna båge, kunde vi i längden icke bliva stående. Tillförselförhållandena i den väldiga halvcirkeln voro bristfälliga. De voro nätt och jämnt tillräckliga vid det tillstånd av relativ stridsvila, som rådde, men hotade att bliva betänkliga för den händelse, att en längre fortgående större strid skulle utbryta. Till vårt förfogande hade vi endast en, och därtill en föga trafikkraftig järnvägslinje såsom huvudsaklig tillförselled för våra stora truppmassor uti det, i förhållande till deras styrka, trånga området. Därtill kom, att just den framspringande bågen måste uppmuntra fienden till omfattande anfall.

En grundlig förbättring av så väl tillförselmöjligheterna som det taktiska läget var endast möjlig, om vi satte oss i besittning av Reims. Intagandet av denna stad hade icke lyckats i samband med maj—junistriderna. Då hade vi förlagt tyngdpunkten i huvudsaklig västlig riktning. Erövringen av Reims måste nu bliva föremål för en särskild operation.

Det därigenom nödvändiga slaget passade emellertid in i ramen för de allmänna planerna.

Jag har redan på ett föregående ställe betonat, att det efter avbrytandet av slaget vid Lys fortfarande förblev vårt mål att ännu en gång tilldela engelsmännen i Flandern ett avgörande slag. Vårt anfall vid Soissons hade varit till fördel för denna plan, i det att vi därigenom ville föranleda den fientliga högsta krigsledningen att åter undandraga engelsmännen i Flandern de franska stöttorna.

Förberedelserna för det nya Flandernslaget hade under mellantiden fortsatts. Under arbetena vid den blivande anfallsfronten lågo våra för utförandet avsedda fördelningar inkvarterade i Belgien och norra Frankrike för att återhämta sig och utbildas.

Tills vidare befarade jag inga offensiva motåtgärder från engelsk sida. Även om största delen av den engelska hären nu sedan månader tillbaka haft tillfälle att återställa sin hårt skakade stridsduglighet, så föreföll det dock på grund av vår hotande ställning i Flandern icke sannolikt, att engelsmännen skulle övergå till anfall.

På grund av våra föregående erfarenheter hoppades jag, att vi skulle kunna göra upp räkningen med de engelska huvudkrafterna i Flandern, om det endast lyckades oss att fortfarande hålla fransmännen avlägsnade från därvarande slagfält. Förnyandet av vårt anfall vid Reims skulle alltså även tjäna vårt större och mera vittgående mål, nämligen den avgörande kampen mot den engelska härens huvudstyrka.

Läget vid den franska fronten i början av juli visade ungefär följande bild. Huvuddelen av general Fochs reserver stod i trakten Compiègne—Villers-Cotterêts. De befunno sig där uti en strategiskt mycket gynnsam ställning. Å ena sidan voro de beredda att möta ett fortsatt anfall av oss i riktning mot de nyssnämnda båda städerna och å andra sidan kunde de, tack vare de utomordentligt gynnsamma järnvägsförbindelserna, snabbt förflyttas från sina nuvarande uppställningsplatser till vilken del som helst av de franska och engelska fronterna. Fochs övergång till en stor offensiv syntes mig före ankomsten av starkare amerikanska stridskrafter föga sannolik, så framt han icke skulle föranledas till en dylik av synnerligen gynnsamma eller tvingande omständigheter.

Söder om Marne stodo efter allt att döma inga starkare fientliga krafter. Vid Reims och i bergsterrängen söder därom befann sig däremot otvivelaktigt en stark fientlig stridsgrupp, som utom av fransmän även bestod av engelsmän och italienare. Vid de övriga franska fronterna hade förhållandena sedan tiden för vår våroffensiv icke särskilt förändrats. Under det ständiga ombytet mellan ställningstrupper och förbrukade stridsfördelningar ändrade sig i stort sett icke det allmänna läget vid dessa fronter.

Beträffande ankomsten av den amerikanska hjälpen kunde man icke få någon full klarhet. Det var emellertid uppenbart, att de amerikanska massorna numera utan avbrott strömmade in i Frankrike. Våra undervattensbåtar voro icke i stånd att förhindra eller försvaga dessa rörelser, lika litet som deras tidigare verkningar räckt till att så minska det fientliga tonnaget, att en dylik masstransport över huvud taget icke skulle kunnat komma i fråga. Inför den obetingade nödvändigheten att lämna en snabb och omfattande militär hjälp åt Frankrike och England fick fienden åsidosätta alla hänsyn beträffande sina länders livsmedels- och ekonomiska behov. I detta faktum fingo vi finna oss.

Om vi satte det tilltänkta anfallet vid Reims i intimt operativt samband med våra planer i Flandern, återstod det att avgöra frågan, vilken utsträckning vi ville och måste giva åt striderna vid Reims. Ursprungligen hade vi för avsikt att nöja oss med intagandet av staden. Men besittningen av Reims var beroende av herraväldet över höjdterrängen mellan Epernay och Reims. Uti besittningstagandet av denna höjdterräng låg därför tyngdpunkten för vårt anfall. För att underlätta vår framryckning därstädes, d. v. s. för att förebygga en eventuellt flankerande verksamhet å fiendens sida från södra Marnestranden, skulle starkare krafter på ömse sidor om Dormans göra en framstöt på södra stranden av denna flod och därstädes sedan även framrycka mot Epernay. Flodövergången i en stridsberedd fiendes åsyn var tvivelsutan ett djärvt företag. Men med tanke på våra upprepade erfarenheter från olika flod- och älvövergångar hyste vi icke heller i detta fallet några betänkligheter mot en dylik framryckning. De största svårigheterna lågo icke i det direkta besittningstagandet av flodavskärningen utan i stridens fortsättning på andra sidan hindret. Det efteråt skeende överförandet av artilleriet och alla anfallstruppernas strids- och livsförnödenheter var hänvisat till krigsbroar, vilka naturligtvis erbjödo tacksamma mål för det fientliga artilleriets fjärreld och fiendens flyganfall.

Utöver det ursprungliga målet för vår strid, som uteslutande avsåg intagandet av Reims, erhöll vår plan under loppet av åtskilliga överläggningar en utsträckning i ostlig riktning långt in uti Champagne. Anledningen härtill framgick å ena sidan ur vår avsikt att omfatta Reims även från sydost och å andra ur vår förhoppning att efter våra senaste erfarenheter möjligen kunna driva fram vårt anfall ända till Chalons-sur-Marne, därtill lockade av utsikten till stort byte i fångar och krigsmateriel, därest företaget lyckades i denna utsträckning. Därmed fingo vi i alla fall taga med på köpet faran att till förmån för en bred anfallsfront försvaga vår styrka på de avgörande punkterna.

Vi hade naturligtvis stort intresse av den nya operationens snara igångsättande. Inför de anländande amerikanska förstärkningarna arbetade icke tiden för utan emot oss. Det rätta avvägandet mellan nödvändigheten av förberedelser och det allmänna krigslägets krav blev nu uppgiften och sannerligen icke den lättaste delen av beslutet. Alldeles bortsett från de rent taktiska förberedelserna, som t. ex. transporterna och framförandet av alla stridsmedel till anfallspunkterna, fingo vi trots det allmänna lägets trängande fordringar icke förbise vilka svårigheter, som följde, varje gång vi hade att bereda våra trupper till nya uppgifter. Sålunda kunde vi i förevarande fall låta anfallet börja först den 15. juli.

SLAGET VID REIMS.

I dagbräckningen den 15. juli började vårt tusenstämmiga artilleri spela upp sin stridsmelodi vid den nya anfallsfronten. Samtidigt blir det livligt på vår sida om Marne. Fiendens motverkan är till en början icke särdeles livlig, men tilltager så småningom. Vi hade icke iakttagit några tecken till att fientliga fronten förstärkts eller att fienden vidtagit några särskilda försvarsåtgärder. Det lyckas vårt infanteri att gå över till södra Marnestranden. Fientliga kulsprutenästen rensas, höjderna på andra sidan floden bestigas och kanoner erövras. Underrättelserna om dessa första tilldragelser nå oss i Avesnes redan mycket tidigt och lugnar den förklarliga spänningen samt stärker våra förhoppningar.

Liksom vid Marne uppblossar även striden om Reims på en vidsträckt omkrets, dock utan att direkt rikta sig mot denna stad och dess omgivningar. Staden borde ju bringas att falla genom dubbelsidig omfattning. I Champagne ända bort emot Argonnerna skjutes det första fientliga försvarssystemet i spillror av vårt artilleri och våra granatkastare. Bakom fiendens främre linjer befinner sig ännu ett från föregående strider härstammande utbrett skyttegravsnät. Ingen kan angiva, om eller vilka delar av detsamma, som äro besatta. I varje fall äger fienden i detsamma talrika stödjepunkter, och det erfordras knappast något särskilt arbete för att ånyo göra dessa försvarsdugliga och skapa nya förändrade försvarsmöjligheter. Å andra sidan förefaller fienden här i Champagne vara minst förberedd på motstånd. Hans artilleri svarar icke synnerligen starkt och står synbarligen ganska glest samt påfallande djupt grupperat.

Sedan vi koncentrerat vårt tunga artilleris eldkraft mot den främsta fientliga ställningen, börjar, liksom i våra tidigare anfallsstrider, detta samlade ovädersmoln sin fördärvbringande marsch över det fientliga försvaret. Vårt infanteri följer det. Den första fientliga ställningen stormas på hela linjen så gott som utan motstånd, därpå vill man fortsätta anfallet. Men när vår eldvält lämnar de nya målen för stormningen för att överlämna dem åt infanteriet, reser sig oväntat häftigt, fientligt motstånd. Fiendens artilleri börjar stegra sin eld till det yttersta. Detta oaktat försöka våra trupper komma framåt. Förgäves! Följebatterierna hämtas fram. Pjäsvis och dragna av människor inträffa de, ty i kraterterrängen svika de flesta av hästarna. Knappast hava kanonerna bragts i ställning, förrän de ligga i spillror på marken. Fienden har uppenbarligen förlagt huvudförsvaret till sin andra ställning. Vår verksammaste förberedelseeld har till största delen skjutits bort till ingen nytta. En ny fientlig försvarsmetod har anordnats gent emot vår artilleristiska massverkans förintande kraft och kommit till användning på grund av begånget tyskt förräderi, efter vad fienden senare själv jublande förkunnat för hela världen.

Stridsläget i Champagne förblir oförändrat till första dagens afton.

Sydväst om Reims och på båda sidor om Marne taga våra strider ett gynnsammare förlopp. Söder om floden framtränger vårt infanteri nära en timmes väg med huvudtrycket längs floden i riktning mot Epernay. En tredjedel av avståndet dit har på aftonen tillryggalagts efter förbittrade strider. Även norr om floden befinner sig vårt anfall i framryckning. Ännu mäktigare än Chemin des Dames’ kalksluttningar reser sig här Reims’ bergland, av djupa klyftor söndersplittrade höjder, vilkas flackt välvda toppar i de flesta fall äro tätt skogbevuxna. Hela terrängen ägnar sig utomordentligt väl till ett envist försvar, alldenstund den i högsta grad försvårar för den anfallande koncentreringen av artillerikrafter mot bestämda mål. Trots detta kommer vårt infanteri fram. Det möter här för första gången på västfronten italienska trupper, vilka synbarligen slåss med mindre hänförelse på fransk botten.

På aftonen den 15. juli hava vi på hela anfallsfronten tagit ungefär 50 kanoner. Fjorton tusen fångar inrapporteras. Resultatet motsvarar visserligen icke våra stora förhoppningar, men vi vänta oss mera av den följande dagen.

Förmiddagen den 16. juli förflyter utan att våra trupper i Champagne ännu någonstans komma märkbart framåt. Vi stå inför den svåra frågan, om vi här skola avbryta striden eller med den dessutom icke särdeles djupt grupperade anfallskraften ytterligare försöka ett avgörande. Fara föreligger, att truppen förgäves förblöder eller att den även i gynnsammaste fall lider så svåra förluster, att den knappast längre blir i stånd att grundligt utnyttja de vunna fördelarna. Målet Chalons har alltså försvunnit i ett osäkert fjärran. Av dessa skäl medgiver jag övergång till defensiven på denna plats. Däremot skall anfallet fortsättas söder om Marne och i Reims’ bergland. På andra sidan floden tvingas vi emellertid under dagens lopp allt mera över på defensiven. Fienden kastar under anfall starka krafter emot oss. På båda sidor om floden, i riktning mot Epernay, vinna vi däremot ännu ytterligare terräng. Vi stå denna dag på aftonen ungefär halvvägs till staden på ett avstånd av 10 km. från densamma. I bergstrakterna närma vi oss mer och mer vägen Epernay—Reims trots fiendens förtvivlade motstötar. Reims’ öde tyckes hänga på ett hår. Om även operationen i övrigt redan nu måste betraktas såsom misslyckad, så skall dock åtminstone Reims falla. Staden är för oss ett betydande militärt värdeföremål som lönar insatsen, dess intagande kommer kanhända icke att underlåta att göra ett djupt intryck på fienden.

Den 17. juli tystnar striden i Champagne. Söder om Marne börja förhållandena allt mer gestalta sig till vår nackdel. Visserligen hålla vi den erövrade terrängen mot förbittrade fientliga anfall, men vår ställning ligger så nära floden och har alltså så ringa djup, att varje bakslag kan bliva ödesdigert. Härtill kommer, att krigsbroarna över Marne allt mera hotas av det fientliga artilleriets fjärreld och franska flygbomber. Vi måste således åter tillbaka mot norr, då vi icke kunna vinna mera utrymme åt söder. Jag anbefaller därför tillbakadragandet av trupperna till norra Marnestranden, huru tungt det än kännes. Denna rörelse skall fullbordas natten mellan den 20. och 21. juli.

I bergstrakterna ansättas den 17. juli de fientliga anfallen med våldsammaste kraft. De avvisas. Men även på vår sida är ytterligare framryckning för tillfället otänkbar. En sådan kräver förnyad grundlig förberedelse.

Av allt det vi eftersträvat blir skenbart endast föga kvar. Företaget tyckes strandat och medför gent emot den franska fronten ingen politisk vinst. Men därmed är dess värde för vårt anfall på Flandernfronten icke uteslutet. Om av alla målen också vi endast uppnå det, att de franska krafterna hållas borta från det engelska försvaret, så hava icke striderna varit förgäves.

Med tanke härpå begiver sig general Ludendorff på aftonen den 17. juli till armégruppen Kronprins Rupprecht för att där närmare dryfta igångsättandet av offensiven mot den engelska norra flygeln.

Förutsättningen för genomförandet av vårt anfall vid Reims var, att den mot väster riktade delen av vår mot Marne framspringande båge mellan Soissons och Château-Thierry stod fast. Det var att förutse, att vårt anfall skulle framkalla en direkt motverkan från de omkring Compiègne och Villers-Cotterêts koncentrerade franska stridskrafterna. Var general Foch endast något så när i stånd till aktivt uppträdande, så måste han avlägga sin hittillsvarande passiva hållning, så snart vårt anfall över Marne och mot Reims började framträda. Jag har redan sagt, att den franske ledaren tidigt erfor våra planer och därigenom fick tillräcklig tid att möta dem.

Uppgiften för våra trupper mellan Aisne och Marne vid ett franskt anfall i huvudriktning från Villers-Cotterêts var följaktligen icke enkel. Vi hade fördenskull bakom de främsta försvarsställningarnas trupper ställt ett antal motanfallsfördelningar i beredskap och trodde oss därefter med fullt förtroende kunna igångsätta det ovan skildrade stora anfallet mot Reims. Visserligen voro de mellan Soissons och Château-Thierry stående trupperna icke alla utvilade, men de hade slagits så glänsande i de föregående striderna, att jag ansåg dem fullt vuxna deras nuvarande, uteslutande defensiva uppgifter. Huvudsaken tycktes mig vara, att ingen del av vårt därvarande försvar någonsin släppte ur sikte sannolikheten av ett starkt, fientligt anfall. Huruvida i detta avseende försummelser förekommit på frontdelen Soissons—Château-Thierry, kommer måhända alltid att förbliva en stridsfråga. På grund av senare meddelanden tror jag själv, att det i början gynnsamma förloppet av händelserna vid Marne och Reims den 15.—17. juli missledde trupperna på vissa ställen av fronten Soissons—Château-Thierry beträffande den allvarliga situationen framför deras egna linjer.

Här hör man under dessa dagar kanondundret från anfallsslaget där borta, man erfar vår första löftesrika framryckning över Marne, överdrifter om de uppnådda framgångarna anlända, som så ofta förr på ovederhäftiga vägar till trupperna. Man berättar för varandra om erövringen av Reims, om stora segrar i Champagne. Men framför den egna fronten råder under tre dagar tystnad, för en sakkunnig åskådare en hemsk tystnad, för var och en, som utan närmare kännedom om läget giver efter för känslan, en lugnande tystnad. Observationer i riktning mot Villers-Cotterêts, vilka ännu den 15. juli skänktes full uppmärksamhet, beaktas icke lika noga den 17. juli. Rapporter, som vid början av vårt företag omedelbart flögo genom alla telefonledningar, fastna den tredje stridsdagen någonstädes vid en mellanstation. Känslan för situationen är liksom en smula avdomnad, den första spänningen har lagt sig.

På morgonen den 18. juli begiva sig delar av de icke i försvarsställningarna liggande stridstrupperna till skördearbete på sädesfälten. De bliva överraskade av att plötsligt ett häftigt granathagel slår ned i trakten. — Ett eldöverfall? — Det egna artilleriet svarar icke särskilt starkt, synbarligen därför att en tämligen tät dimma insveper allting. Smattrandet från kulsprutorna börjar på bred front och visar, att det rör sig om mer än ett eldöverfall. Innan man fått detta fullt klart för sig dyka fientliga tankar upp i de höga sädesfälten. Fienden befinner sig i bestämd framryckning på hela fronten mellan Aisne och Marne. Våra främre linjer äro redan på sina ställen genombrutna; den största faran tyckes hava inträtt mellan Ourcq och Sloissons.

Under det att de återstående delarna av främsta linjens splittrade och sprängda trupper där föra en förtvivlad strid, försöka de längre bakåt varande understöden att bilda en ny motståndslinje och hålla ut tills andra linjens fördelningar anlända till motstöt. Mången hjältebragd utföres. I tillfälligtvis återtagna ställningar finna våra motanfallsfördelningar tyska kulsprutenästen, i vilka servisen ligger förblödd till sista man, omgiven av hela rader fallna fiender. Men detta hjältemod förmår dock icke mera att återställa läget, det räddar oss blott från en fullständig katastrof. I riktning mot Soissons och längre söderut har fienden trängt särskilt djupt in, sålunda just i vår ömtåligaste punkt, nämligen vid den västra brytningspunkten av vår Marneställning söder om Aisne. Härifrån trycker emellertid fienden på hela den övriga försvarsfronten ända till Château-Thierry. Ja än mer, han trycker även på vår enda till Marnebågen ledande järnvägsförbindelse på den punkt, där den öster om Soissons ur Aisnedalen vänder mot söder, mitt i vår väldiga halvcirkel.

Vårt läge är därför från första ögonblicket ganska betänkligt. Det hotar att övergå till en katastrof, om vi icke lyckas återställa det i dess föregående skick eller åtminstone säkert bibehålla det i dess nuvarande tillstånd. Det skulle motsvarat mina önskningar och avsikter att norrifrån över Aisne flankerande anfalla det fientliga inbrottet vid Soissons och krossa fienden i detsamma. Uppmarschen härför skulle dock dragit för lång tid och dessutom måste jag giva efter för de motskäl, vilka närmast fordrade ett fullständigt tryggande av våra anfallna frontdelar, så att vi där åter kunde bliva herrar över våra beslut. Allt, som således finnes disponibelt av trupper, insättes för detta ändamål. Därmed har tyvärr krisen icke övervunnits, utan endast uppskjutits. Nya inbrott av fienden förvärra läget i Marnebågen. Vad hjälper det, att söder om Ourcq de fientliga stormanfallen i huvudsak stranda, att särskilt vid Château-Thierry de starka, men ovant ledda, amerikanska anfallen slås i spillror framför våra svaga linjer. Vi kunna och få icke fortfarande låta läget sväva i denna betänkliga ovisshet. Det vore dumdristighet. Vi lösgöra därför vår vänstra flygel från Château-Thierry och vika till en början ett stycke längre österut, men bibehålla dock anslutningen till Marne.

Under utförande av vårt den 17. juli fattade beslut hava vi under svåra strider i rätt tid vikit från södra stranden av denna flod. Våra truppers förträffliga hållning, mot vilken alla franska anfall stranda, har låtit oss övervinna det farliga läget därstädes. Återtåget lyckas över förväntan väl. Först den 21. juli stormar fienden, efter en våldsam eldförberedelse, med tankar främst, följda av starka kolonner, våra redan utrymda ställningar. Våra trupper betrakta detta skådespel från norra stranden av Marne.

Stridsledningen i den ännu alltjämt djupa Marnebågställningen försvåras oerhört genom trycket av fiendens från alla sidor omfattande eld. Det fientliga artilleriet tager den ömtåliga bansträckan öster om Soissons under eld och ett verkligt hagel av fientliga flygbomber faller ned där dag och natt. Vi bliva tvungna att förlägga urlastningarna av nyanländande förstärkningar och avlösningar långt utanför bågen till trakten av Laon. I flera dagars ilmarscher framföras de därifrån till slagfältet. Mången gång hinna de fram till sin bestämmelseort nätt och jämnt i rätt tid för att innan sammanbrottet övertaga den allvarliga situationen ur händerna på sina utmattade kamrater.

På detta sätt kan och får det icke länge fortsätta. Slaget hotar att förtära alla våra krafter. Vi måste ut ur bågen, skilja oss från Marne. Ett hårt beslut, icke från det krigiska förståndets ståndpunkt utan från soldatkänslans. Huru kommer icke fienden att jubla, om för andra gången ett omslag i krigsläget blir förknippat med namnet »Marne»! Vilken lättnadens suck skall icke Paris, hela Frankrike draga, huru kommer icke denna underrättelse att inverka på hela världen! Tänk på, huru många ögon och hjärtan, som följa oss med avund, med hat, med hopp.

Men nu får endast det militära förståndet tala. Dess fordran lyder enkel och klar: ut ur detta läge! Dock finnes ingen anledning att visa någon överilad brådska. Visserligen kastar general Foch sina krafter från alla håll emot oss, men ännu lyckas det honom endast sällan att göra något djupare inbrott. Alltså kunna vi vika steg för steg. Vi kunna undan fienden rädda vår dyrbara krigsmateriel, inrycka ordnade i den nya försvarslinje, som naturen erbjuder oss i Aisneavskärningen och Vesle. Denna rörelse har fullbordats under de första dagarna av augusti. Det är ett mästerprov av befäl och trupp.

Icke fiendens vapenmakt utan det outhärdliga i det därvarande läget pressade oss ut ur Marnebågen, en följd av de svåra förbindelserna bakom våra mot tre sidor kämpande trupper. General Foch hade klart insett dessa svårigheter. Ett stort mål föresvävade honom. Våra truppers förträffliga hållning hindrade honom att uppnå detta. Efter den första överraskningen hade de slagits glänsande. Allt, som av människor kunde fordras, presterades här. Därav kom det sig, att vårt infanteri vek ur denna strid utan någon som helst känsla av ett förlorat slag. Dess stolta självmedvetande var delvis grundat på den iakttagelsen, att dess motståndare utan skyddet eller det moraliska stödet av tankbataljonerna mången gång sveko i anfallet.

Där tankar saknats, hade fienden drivit emot oss svarta vågor, vågor av afrikanska människoliv. Ve oss, om dessa bröto in i våra linjer och mördade de värnlösa eller, vad som var värre, marterade dem. Icke mot de svarta, som begingo dylika skändligheter, vänder sig mänsklig harm och anklagelse, utan mot dem, som på europeisk mark framförde dylika horder, föregivande, att de stridde för ära, frihet och rätt. I tusental fördes dessa svarta till slaktbänken.

Men om också engelsmän, amerikanare, italienare, fransmän med alla sina hjälpfolk trädde våra infanterister till mötes, blott det en gång kom till strid man mot man, så kände och visade sig ännu våra soldater såsom herrar på slagfältet. Även känslan av personlig maktlöshet gent emot de fientliga tankarna hade delvis övervunnits. Under överdådigt djärva företag hade man mångfaldiga gånger försökt att befria sig från denne besvärlige mötståndare, på det kraftigaste understödd av det egna artilleriet. De svåraste stridskriserna för våra trupper framkallades även denna gång av det franska artilleriet. Utsatta i fria fältet för de i timmar, ja dagar, pågående verkningarna från detta förintelsevapen, utan att ens finna skydd i ett kraterfält, decimerades våra infanterilinjer, och deras nervkraft ställdes på det hårdaste prov. De fientliga stormtruppernas anryckande kom ofta som en befrielse från ett tryck, som kändes obevekligt förkrossande.

Trupperna hade måst prestera sitt yttersta icke blott i strid utan även i oupphörlig beredskap under marscher och umbäranden. Deras kraftförbrukning var stor, deras nervförbrukning ännu större. Jag talade med soldater från dessa sista slag. Deras okonstlade och enkla svar och berättelser talade tydligare än hela böcker om det, som de upplevat, och om det kraftigt sedliga värde, som fanns hos dem. Huru skulle man kunna förtvivla med sådant präktigt folk! De voro dock för visso trötta och behövde kroppslig vila och andlig avspänning. Vi ville alltför gärna förskaffa dem allt detta, men frågan var, om fienden skulle lämna oss tid därtill.

Även om vi under striderna i Marnebågen undgått det öde, fienden velat bereda oss, så fingo vi dock icke hängiva oss åt någon villfarelse beträffande de vittgående återverkningarna av detta slag och vårt återtåg.

Militärt sett låg för oss den största och mest ödesdigra betydelsen däruti, att vi måst lämna ifrån oss initiativet till motståndaren och för närvarande icke ägde kraft att åter rycka det till oss. Vi hade varit tvungna att sätta in i strid starka delar av de krafter, vilka vi ställt i beredskap för offensiven i Flandern. Därmed bortföll för oss möjligheten att kunna genomföra det länge planerade avgörande slaget mot den engelska hären. Den fientliga ledningen befriades härigenom från det tryck, som denna hotande offensiv utövat på dess åtgärder. Även Englands stridskrafter hade lösts ur den förtrollning, varuti vi i månader hållit dem. Det var att vänta, att en energisk fientlig ledning skulle utnyttja denna omkastning i läget, som icke kunde undgå densamma, därest den på något sätt kunde göra krafter disponibla härför. Gynnsamma utsikter måste erbjuda sig, alldenstund våra försvarsfronter mången gång icke kunde besättas starkt eller med fullt stridsdugliga trupper. Dessförutom hade dessa fronter sedan våren väsentligt tilltagit i utsträckning och blivit strategiskt känsligare.

Man kunde dock antaga, att även fienden lidit svårt genom de sista striderna. Från den 15. juli till och med den 4. augusti hade 74 fientliga fördelningar, därav 60 franska, varit i elden, fastän de engelska stridskrafterna dock sedan månader tillbaka i huvudsak skonats. Den ihållande tillströmningen av amerikansk hjälp måste i detta läge vara synnerligen värdefull för fienden. Även om denna hjälp i militärt avseende icke stod fullt på höjden av nutidens fordringar, så verkade nu, mera än någonsin, den enbart numerära överlägsenheten, alldenstund våra förband lidit så svårt.

Tyngre än detta vägde efter de första intrycken verkan av vår motgång på hemort och bundsförvanter. Huru många under de sista månaderna återupplivade förhoppningar sammanstörtade icke fullständigt! Huru många beräkningar kullkastades icke!

Kunde vi emellertid åter bliva den militära situationens herrar, så kunde man även med bestämdhet vänta återställandet av den politiska jämvikten.