Ur mitt liv/Våra tre anfallsslag

←  Frågan om offensiv på västfronten

Ur mitt liv av Paul von Hindenburg Översättare: Elis Fredrik Leopold Brusewitz Våra tre anfallsslag

Anfallet strandar  →

VÅRA TRE ANFALLSSLAG.

DET »STORA SLAGET» I FRANKRIKE.

Redan före vår avresa från Spa utfärdade Hans majestät kejsaren ordern för det nästa stora anfallsslaget. Jag citerar denna order till sitt huvudsakliga innehåll ordagrant för att göra vidlyftiga utläggningar beträffande våra stridsavsikter överflödiga. Såsom förklaring anmärker jag på förhand, att förarbetena till detta stora slag betecknades med täckordet: »Michael» och att anfallsdagen och anfallstimmen först infogades, då avslutningen av förberedelserna ovedersägligen kunde överskådas.

Stora högkvarteret 10. 3. 18.

»Hans majestät befaller:

1:o. Michaelanfallet läger rum den 21. 3. Inbrytning i den första fientliga ställningen kl. 9.40 f. m.

2:o. Armégruppen Kronprins Rupprecht avskär därvid såsom första stora taktiska mål engelsmännen i Cambraibågen och sätter sig i besittning... av linjen Croisilles (sydost om Arras)—Bapaume—Peronne. Vid gynnsamt förlopp av högra flygelns (17. armén) anfall fortsättes detta ytterligare över Croisilles.

Armégruppens fortsatta uppgift är att göra en framstöt i riktning Arras—Albert, vid Peronne hålla sig fast med vänstra flygeln vid Somme och med tyngdpunkten på högra flygeln komma den engelska fronten att vackla även framför 6. armén samt frigöra ytterligare tyska stridskrafter ur ställningskriget för framryckningen...

3:o. Armégruppen Tyske kronprinsen sätter sig först och främst söder om Omigonbäcken (denna mynnar ut söder om Peronne) i besittning av Somme och Crosatkanalen (väster om La Fère). Under snabb framryckning skall 18. armén (högra flygeln av armégruppen Tyske kronprinsen) tillkämpa sig övergångarna över Somme och kanalövergångarna...»

Den spänning, varunder vi den 18. mars på aftonen hade lämnat Spa, stegrades vid vår ankomst till uppehållsplatsen Avesnes. I det hittills vackra, klara vårvädret hade ett omslag inträtt. Häftiga regnbyar drogo över landskapet. De gjorde all heder åt det öknamn, varmed fransmännen begåvat Avesnes och dess omgivningar. I och för sig kunde vi gott finna oss i moln och regn dessa dagar. De beslöjade måhända våra sista anfallsförberedelser. Men kunde vi verkligen ännu hysa berättigade förhoppningar, att fienden icke vunnit någon inblick i våra hittills vidtagna åtgärder? Det fientliga artilleriet hade på sista tiden då och då visat sig särskilt uppmärksamt och livligt. Elden hade emellertid alltid åter avdomnat. Nattetid rekognoscerade fientliga flygare här och där i skenet av lyskulor vissa av våra viktigaste anmarschvägar och besköto med kulsprutor alla iakttagna rörelser. Men allt detta gav oss ännu ingen fast hållpunkt för ett svar på frågan: »kan vår överraskning lyckas?»

Stormtrupperna inryckte under de sista nätterna i sina stormställningar, de sista granatkastarna och batterierna framdrogos. Intet avsevärt störande från fiendens sida! På enstaka punkter företog man sig att framskjuta tunga pjäser till hinderbältena och där placera dem uti projektilkratrar. Man ansåg sig böra våga detta mer än djärva steg för att tillförsäkra det stormande infanteriet det artilleristiska understödet under genombrytningen av hela det fientliga ställningssystemet. Icke heller dessa förberedelser hindrades av fientliga motåtgärder.

Största delen av den 20. mars förflöt under storm och regn. Utsikterna för den 21. voro osäkra, lokal dimma sannolik. Detta oaktat beslöto vi oss vid middagstiden att följande morgon börja slaget.

I den tidiga morgongryningen den 21. mars låg norra Frankrike från kusten ända till Aisne insvept i en töckenslöja. Ju högre solen steg, desto tätare blev dimman vid marken. Den inskränkte stundom synfältet till några få meter. Själva ljudvågorna tycktes uppslukas av den gråa slöjan. I Avesnes uppfattade man endast ett avlägset obestämt dån från slagfältet, på vilket sedan dagens första timmar tusentals kanoner av alla kalibrar stodo under häftigaste eld.

Osynligt och själv utan att kunna se arbetade vårt artilleri. Endast förberedelsernas omsorgsfullhet kunde borga för våra batteriers verkan. Fiendens svar var lokalt och tidvis av växlande styrka. Det var mera ett trevande efter en okänd motståndare än ett systematiskt bekämpande av en besvärlig fiende.

Således icke heller nu någon visshet om, att icke engelsmännen i fullständig försvarsberedskap väntade vårt anfall. Slöjan, som utbredde sig över allting, lättade icke. In i densamma stormade framemot kl. 10 vårt tappra infanteri. Till en början anlände endast oklara rapporter, uppgifter om uppnådda mål, ändringar i dessa underrättelser, återkallelser. Först så småningom skingrades ovissheten, och man kunde överskåda, att vi överallt trängt in i de främsta fientliga ställningarna. Vid middagstiden började dimman försvinna och solen att segra.

Sent på aftonen kunde man göra sig en någorlunda klar bild över, vad som uppnåtts. Högra flygelarmén och mitten av vår slagfront hade i stort sett stannat framför fiendens andra ställning. Vänstra armén hade trängt långt fram bortom St. Quentin. Intet tvivel att icke högra flygeln hade det starkaste motståndet emot sig. Engelsmännen märkte den fara, som hotade dem från norr och kastade alla sina disponibla reserver emot denna. Vänstra flygeln däremot hade under tydligen långtgående överraskning haft det jämförelsevis lättaste stridsarbetet. Kraftförbrukningen hade i norr överstigit våra beräkningar, eljest motsvarade den våra förutsättningar.

Dagens resultat tycktes mig tillfredsställande. I denna riktning uttalade sig även våra från slagfältet återkommande generalstabsofficerare, vilka följt trupperna i striden. Dock kunde det först under andra dagen visa sig, om icke vårt anfall skulle dela samma öde, som drabbat alla dem som fienden sedan år tillbaka företagit mot oss, nämligen en inträdande avmattning i framryckningen efter det första lyckade inbrottet.

På aftonen denna andra dag var vår högra flygel i besittning av fiendens andra ställning. Mitten hade även tagit den tredje fientliga motståndslinjen under det att vänstra flygeln i fullt segerlopp redan framträngt milslångt i västlig riktning. Hundratals av fiendens kanoner, oerhörda mängder ammunition och annat byte av alla slag lågo bakom våra främsta linjer. Långa fångkolonner marscherade österut. Krossandet av den engelska besättningen uti Cambraibågen kunde dock icke längre lyckas, enär vår högra flygel mot våra förväntningar icke kommit nog långt och nog hastigt fram.

Den tredje stridsdagen förändrade icke bilden av slagets förlopp: den svåraste strid på vår högra flygel, där den till det yttersta spända engelska segheten kastar sig emot oss och ännu håller den tredje försvarslinjen. Däremot ytterligare stora terrängvinster uti mitten och även på vår vänstra flygel. Söder om Peronne uppnås redan denna dag Somme och överskrides till och med på en punkt.

Denna dag den 23. mars slå de första granaterna ned i den fientliga huvudstaden.

Genom att vårt anfall fortskrider i västlig riktning på detta glänsande sätt, vilket ställer allt, som presterats på västfronten sedan åratal tillbaka, i skuggan, synes det mig möjligt, att vi kunna tränga igenom ända till Amiens. Amiens är den stora knutpunkten för de viktigaste järnvägsförbindelserna mellan de av Stomme skarpt skilda krigszonerna i mellersta och norra Frankrike, den senare i huvudsak Englands stridsfält. Staden är alltså av största strategiska värde. Faller den i våra händer eller lyckas det oss att åtminstone taga Amiens med omgivningar under kraftig artillerield, så har det fientliga operationsområdet sprängts i två delar, det taktiska genombrottet utvidgats till ett strategiskt med England på den ena och Frankrike på den andra sidan. Kanhända låta sig de båda ländernas olika politiska och strategiska intressen skiljas genom en dylik framgång. Dessa intressen beteckna vi med de båda namnen Calais och Paris. Därför framåt mot Amiens!

Och faktiskt går det också framåt med jättesteg. Dock icke tillräckligt snabbt för livlig fantasi och varma önskningar. Man måste ju dock befara, att även fienden inser den numera hotande faran och skall försöka allt för att möta den. Engelska reserver från norra flygeln, franska trupper från hela mellersta Frankrike komma i varje fall att sträva mot Amiens och dess omgivningar. Även kunna vi vänta, att den franska ledningen söderifrån skall kasta sig i flanken på vår framryckning.

Den fjärde stridsdagen på kvällen befinner sig Bapaume i vår ägo. Peronne och Sommelinjen ligger redan bakom våra främre fördelningar. Vi hava åter beträtt det gamla slagfältet vid Somme, för många av våra soldater rikt på stolta om ock allvarliga minnen och för alla, som sågo det för första gången, djupt gripande genom det språk, som även nu talar till det mänskliga sinnet ur millioner granatkratrar, ur virrvarret av halvt förfallna och igenvuxna skyttevärn, ur den majestätiska tystnaden över ödelagda slätter och ur tusentals gravar.

Starka delar av engelsmännens front äro fullständigt slagna och vika tämligen oordnat i riktning mot Amiens. Men till en början råkar nu vår högra flygelarmés framryckning i stockning. För att här åter bringa slaget i gång angripa vi med nya krafter höjdterrängen öster om Arras. Försöket lyckas emellertid endast på vissa ställen. Företaget avbrytes. Under tiden tages Albert av mitten. Den 7. stridsdagen gör vänstra flygeln under betäckning mot franska anfall söderifrån en framstöt över Roye ända till Montdidier.

Avgörandet ligger alltså mer än någonsin i riktning mot Amiens. Åt det hållet tyckas vi för ögonblicket ännu komma bra framåt. Men snart blir även här motståndet segare och segare, rörelsen långsammare och långsammare. De mot Amiens i förväg flugna fantasierna och förhoppningarna måste kallas tillbaka. Fakta måste betraktas sådana, de verkligen äro. Det mänskliga arbetet förblir ett lappverk. Gynnsamma tillfällen försummas, icke överallt hugger man i med samma energi, icke ens då ett glänsande mål står att vinna. Man borde ropa åt varje enskild soldat: »Träng fram mot Amiens, sätt in dina sista krafter därpå! Måhända betyder Amiens den avgörande segern. Tag åtminstone nu Villers-Bretonneux, så att vi från höjderna därstädes kunna behärska Amiens med massor av tungt artilleri!» Förgäves, krafterna äro förlamade.

Fienden inser klart, vad han skulle förlora med Villers-Bretonneux. Han kastar allt, vad han kan få fram, emot vårt genombrott. Fransmännen infinna sig och med sina massanfall och sitt stridsvana artilleri rädda de läget för bundsförvanten och sig själva.

Hos oss kräver den mänskliga naturen obevekligt ut sin rätt. Vi måste hämta andan. Infanteriet behöver vila, artilleriet ammunition. Det är en lycka, att vi delvis kunna leva av den slagne fiendens rika förråd, eljest skulle vi väl icke kunnat överskrida Somme, ty de igensopade landsvägarna genom de först tagna fientliga ställningarnas breda kraterterräng kunna först efter flera dagars arbete åter bliva trafikabla. Ännu uppgiva vi dock icke fullständigt hoppet att erövra Villers-Bretonneux. Den 4. april försöka vi på nytt att fördriva fienden därifrån. Rapporterna om anfallets framskridande ljuda denna dag till en början löftesrika, men följande dag den 5. april medför bakslag och missräkning vid denna punkt.

Amiens stannar i fiendens händer och beröres endast av vår fjärreld, som visserligen oroar pulsådrorna för fiendens tillförsel, men icke förmår avklippa dem.

Det »stora slaget» i Frankrike är slut!

SLAGET VID LYS.

Bland slagförslagen för fälttågsåret 1918 befann sig även en bearbetning av ett anfall mot den engelska ställningen i Flandern. Härvid hade man utgått från tanken att vända sig mot den mot öster framspringande engelska nordflygeln på båda sidor om Armentières för att genom ett framträngande i huvudriktningen Hazebrouck framkalla sammanbrottet. De utsikter, en dylik operation i händelse av gynnsam utgång erbjöd, voro synnerligen lockande, men gent emot anfallets genomförande funnos mycket stora betänkligheter. Till att börja med var det klart, att vi här skulle få att göra med den starkaste engelska stridsgruppen. Denna, koncentrerad inom ett jämförelsevis trångt område, var väl i stånd att komma vårt anfall att efter en kort framryckning köra fast. Genom ett dylikt företag utsatte vi oss just för den fara, vi ville undvika. Därtill kom anfallsterrängens svåra beskaffenhet på båda sidor om Armentières. Man skulle där först överskrida Lys’ milsvida ängsmarker och sedan floden själv. Under vintern voro strandsluttningarna på långa sträckor översvämmade, på våren ofta hela veckor igenom sumpiga, en verklig skräck för besättningen uti de därvarande försvarsställningarna. Norr om Lys höjde sig terrängen så småningom och reste sig därefter skarpare till de väldiga höjdställningar, som vid Kemmel och Cassel hade sina mäktigaste hörnpelare.

Innan Lyssluttningarna voro någorlunda framkomliga kunde man över huvud taget icke tänka på genomförandet av detta anfall. Tillräckligt torra kunde man vid vanliga väderleksförhållanden icke med någon säkerhet påräkna dem vara förrän mot mitten av april. Vi ansågo oss emellertid icke så länge kunna uppskjuta början av den avgörande striden på västfronten. Vi måste ju nämligen oavbrutet hava möjligheten av Nordamerikas ingripande i tankarna. Oaktat de betänkligheter vi hyste mot anfallet, läto vi åtminstone teoretiskt förbereda företaget. För dess förverkligande hade man tänkt sig det fall, att vår operation vid St. Quentin skulle föranleda den fientliga ledningen att draga bort starka krafter från stridsgruppen i Flandern för att kasta dem emot vårt genombrott.

Detta fall hade inträtt i slutet av mars. Så snart vi nu fingo klart för oss, att vårt anfall i västlig riktning skulle råka i stockning, beslöto vi därför att tillgripa vår operation vid Lysfronten. En förfrågan hos armégruppen Kronprins Rupprecht erhöll svaret, att anfallet över Lysdalen, tack vare den torra väderleken i början av våren, redan nu vore möjligt. Med utomordentlig energi från arméledningens och truppernas sida påskyndades nu företaget.

Den 9. april, på årsdagen av den stora krisen vid Arras reste sig våra stormberedda trupper ur de gyttjiga ställningarna vid Lysfronten, från Armentières ända till La Bassée. Dock bröto de icke fram i breda anfallsvågor utan vadade för det mesta i små avdelningar och smalaste kolonner genom ett av granater och minor söndergrävt moras, mellan djupa vattenfyllda projektilkratrar eller på de fåtaliga något så när fasta terrängremsorna mot de fientliga linjerna. Under eldskydd från vårt artilleri och våra granatkastare lyckades trots alla naturliga och konstgjorda hinder den överraskande framryckningen, på vilken efter allt att döma varken engelsmännen eller de mellan dem inskjutna portugiserna hade trott. De portugisiska trupperna lämnade till största delen slagfältet i oordnad flykt och överlämnade definitivt stridsarbetet till sina bundsförvanter. Å vår sida mötte emellertid utnyttjandet av överraskningen och den portugisiska opålitligheten de största svårigheter i terrängen; endast med möda kunde enstaka artilleri- och ammunitionsfordon föras fram bakom infanteriet. Lys uppnåddes i alla fall på aftonen och överskreds på ett ställe. Avgörandet berodde alltså även denna gång på huru de följande dagarnas strider förlöpte. Utsikterna förblevo till en början gynnsamma. Den 10. april voro vi i besittning av Estaires och vunno ävenledes terräng särskilt i trakten nordväst om Armentières. Samma dag utsträckes vårt anfall ända till trakten av Wytschaete. Ruinerna av det mångomstridda Messines stormas ånyo av oss.

Även följande dagen bringar oss nya framgångar och nya förhoppningar. Armentières utrymmes av fienden och Messines tages av oss. Vi närma oss söderifrån det mäktiga höglandets första avsats, varifrån motståndarens blickar och artilleri behärska vårt anfall. Från detta ögonblick bliva våra framsteg allt mindre. På vänstra flygeln upphöra de snart helt och hållet i västlig riktning och avtaga i betänklig grad åt Hazebrouck till. I mitten fortsätta vi ännu och taga under de närmaste dagarna Bailleul samt beträda från söder höjdterrängen. Även Wytschaete faller i våra händer. Men därmed har detta slag tröttat ut sig.

Såsom bojor hade förbindelsesvårigheterna genom Lysdalen lagt sig på våra från söder anfallande truppers rörelser. Ammunition kommer endast fram i otillräckliga mängder och endast tack vare bytet på det hittills erövrade slagfältet äro vi i stånd att nöjaktigt förpläga våra trupper.

I striden mot de fientliga kulsprutenästena blöder vårt infanteri oerhört och hotas av utmattning, så vida vi icke för en tid avbryta vårt anfall. Å andra sidan fordrar läget enträget ett avgörande. Vi hade råkat in i en sådan kris, där anfallet är ytterst svårt och försvaret betänkligt. Befrielsen ur detta tillstånd kunde icke vinnas genom att hålla ut utan blott genom att rycka framåt.

Vi måste storma Kemmelberget. Som ett block ligger detta berg sedan år tillbaka framför våra ögon. Man måste beräkna, att fienden utbyggt det till kärnpunkten i sin flandriska ställning. Våra flygares fotografier avslöja väl endast en del av de därvarande försvarsanläggningarnas finesser, men vi hoppas, att det yttre intrycket av berget skall vara starkare än dess verkliga taktiska styrka. Sådana erfarenheter hade vi ju redan gjort beträffande andra anfallsobjekt. Kärntrupper, som redan visat sin energi och bevisat sin kraft i Roten-Turmpasset, vid striderna uti Transsylvanska alperna, i de serbisk-albanska bergen och i norra Italiens alptrakter, torde kanhända även här göra det skenbart omöjliga möjligt.

Förutsättningen för att vårt fortsatta anfall i Flandern skall lyckas är, att franska ledningen föranledes att låta sin engelska bundsförvant ensam bära bördan av striden därstädes. Vi anfalla därför den 24. april på nytt vid Villers-Bretonneux, i förhoppning att omsorgen om Amiens skulle ligga den franska krigsledningen närmare om hjärtat än en hjälpprestation åt den hårt pressade engelske vännen i Flandern. Men detta vårt nya anfall strandar. Däremot sammanstörtar den 25. april det engelska försvaret på Kemmelberget vid första stöten. Förlusten av denna stödjepunkt skakar hela den fientliga Flandernfronten. Fienden börjar vika ur Ypernbågen, som han under månadslånga strider 1917 hade utvidgat. Vid den sista flandriska staden klänger han sig dock fast som vid en klenod, vilken han av politiska skäl icke vill förlora. Avgörandet i Flandern ligger dock icke vid Ypern utan i anfallsriktningen mot Cassel från sydost. Lyckas vi komma fram i denna riktning så måste hela engelsk-belgiska Flandernfronten komma i rullning mot väster. Liksom för en månad sedan vid tanken på Amiens, så växa även denna gång förhoppningarna och ila i förväg till kusten av Kanalen. Jag tycker mig känna, huru hela England med återhållen andedräkt följer förloppet av det flandriska slaget.

Sedan jättebålverket Kemmelberget fallit, hava vi ingen anledning att rygga tillbaka för svårigheterna vid det fortsatta anfallet. Visserligen inkomma underrättelser, att vissa av våra trupper svikit. Ävenledes skola åter fel hava begåtts på slagfältet och försummelser förekommit. Men sådana fel och försummelser ligga i den mänskliga naturen. Den, som begår de minsta, blir herre över slagfältet. Hittills voro vi herrar och vilja fortfarande vara det. Framgångar, sådana som vid Kemmel, äro icke endast uppryckande de trupper, som vunnit dem, utan verka även upplivande på hela arméer. Alltså vidare framåt, först och främst åtminstone till Cassel! Därifrån kan våra tyngsta kanoners fjärreld nå Boulogne och Calais. Båda städerna äro fullproppade med engelska krigsförråd och äro dessutom de förnämsta landstigningshamnarna för den engelska krigsmakten. Denna engelska krigsmakt har vid försvaret av Kemmelberget på ett överraskande sätt svikit. Lyckas det oss att här få göra upp räkningen endast med den, så hava vi säkerligen utsikter till stora framgångar. Inträffar sålunda ingen fransk hjälp, är kanhända England i Flandern förlorat. Dock, denna hjälp kommer ånyo i sista minuten för England. Med dold vrede mot vännen, som uppgivit Kemmelberget, försöka de anländande franska trupperna att frånrycka oss denna stödjepunkt. Förgäves! Men icke heller våra sista stora ansträngningar i slutet av april mot de nya fransk-engelska ställningarna hava längre någon framgång.

Den 1. maj övergå vi i Flandern till försvar, eller rättare sagt, som vi då hoppades, till tillfälligt försvar.

SLAGET VID SOISSONS OCH REIMS.

Den väg, på vilken vi slagit in för uppnåendet av vårt stora mål, bibehölls även efter avslutandet av striderna i Flandern. Alltjämt ville vi fortsätta att »genom nära sammanhängande separata slag så skaka den fientliga byggnaden, att den till slut en gång vid lämpligt tillfälle sammanstörtar». Så betecknar en vid den tiden författad skrift våra avsikter. Tvenne gånger hade England i yttersta nöd räddats av Frankrike, kanske skulle vi tredje gången lyckas att tillkämpa oss en slutlig seger över denne motståndare. Anfallet mot den engelska nordflygeln förblev även framdeles den ledande tanken i våra operationer. I dess lyckliga genomförande låg enligt min åsikt krigets avgörande. Hunno vi fram till kusten av Kanalen, så träffade vi direkt Englands pulsådror. Vi skulle icke blott komma i det tänkbart gynnsammaste läge för bekämpandet av dess sjöförbindelser, utan vi skulle till och med förmå att därifrån taga en del av Britanniens sydkust under eld från våra tyngsta pjäser. Det hemlighetsfulla teknikens underverk, som vid denna tid från trakten av Laon slungade sina granater in i den franska huvudstaden, skulle även kunna bringas i verksamhet mot England. Endast en ytterligare obetydlig förstoring av detta underverk erfordras för att från kusten vid Calais taga den engelska statens och handelns hjärta under eld. Allvarsamma utsikter för Storbritannien då, men därjämte även för all framtid! Dylika Kruppska vidunder kan man numera tillverka överallt. Huruvida de komma att bliva garantier för freden eller uppmuntra till krig får framtiden utvisa. England har väl i framsynta planer och med fin uppfattning av den fara, som hotar det i framtiden redan begrundat allt detta. Kanhända har även Frankrike redan i hemlighet dragit konsekvenserna därav. Att man beträffande dylika funderingar iakttager tystnad, är vänner emellan en självklar sak; dock känner man nog å ömse sidor vapnet i den andres ficka.

I maj 1918 gällde det för oss närmast att ånyo skilja de båda nuvarande vännerna i Flandern. Det är lättare att slå England, om Frankrike är långt borta. Ställa vi följaktligen fransmännen inför en kris vid deras front, skola de väl draga bort de fördelningar, som vid tiden i fråga finna användning i de engelska linjerna i Flandern. Största möjliga skyndsamhet är av nöden, eljest rycker den åter förstärkte fienden initiativet ifrån oss. Ett farligt inbrott i våra icke synnerligen starka försvarsfronter skulle kännbart störa, ja omöjliggöra våra avsikter.

Fransmännen äro känsligast i riktning mot Paris. Där är den politiska atmosfären vid denna tid tämligen starkt laddad. Våra granater och flygbomber hava emellertid hittills icke framkallat någon urladdning, men vi kunna dock hoppas, att detta skall lyckas oss, om vi rycka närmare staden. I riktning mot Soissons är, så vitt vi veta, det franska försvaret numerärt särskilt svagt, just här i den för anfall svåraste terrängen.

Då jag vid mitt första besök i Laon i början av 1917 trädde ut på terrassen till prefekturen uti södra delen av den egendomligt byggda bergstaden, utbredde sig trakten framför mig i den härliga, tidiga vårdagens klara belysning. Infattad mellan två rader kullar i väster och öster utsträckte sig landskapet mot söder och begränsades där av en mäktig vall, Chemin des Dames. För 103 år sedan hade preussare och ryssar under Blüchers befäl, efter kampuppfyllda dagar söder om Marne, söderifrån övergått höjderna vid Chemin des Dames och efter den mördande träffningen vid Craonne omedelbart vid Laon uppställt sig till strid mot den store korsikanen. I östra delen av den branta klippterrängen avgjordes natten mellan den 9. och 10. mars 1814 striden till de allierades fördel.

Mot höjderna vid Chemin des Dames hade den franska våroffensiven 1917 studsat tillbaka. Under veckor hade man då med växlande framgång stridit om de där liggande ställningarna; sedan hade det blivit tyst. Men i oktober 1917 stormades den högra stödjepunkten av denna ställning nordost om Soissons av fienden, och vi blevo tvungna att utrymma Chemin des Dames och förlägga vårt försvar bakom Ailette.

Nu skulle våra trupper på nytt gå till anfall över Chemin des Dames’ branta sluttningar. Nästan ännu mera än vid föregående anfall berodde framgången för detta företag på överraskning. Var en sådan icke möjlig, då hejdades nog vårt anfall redan på höjdkammens norra sluttning. Överraskningen lyckades emellertid fullständigt.

En egendomlig förklaring av detta faktum kan jag här anföra. En officer, som vid förberedelserna haft sin verksamhet vid Ailette, hyllade den åsikten, att det oväsen, som de kväkande grodorna i floden och de fuktiga ängsmarkerna höll, hade varit så starkt, att det till och med överröstat bullret av vår framkörande broträng. Om detta meddelande må man hysa vilken tanke man vill, jag kan blott försäkra, att jag icke genom berättelser om äventyr från mitt jägarliv hade uppmuntrat berättaren! En annan förklaring till att det lyckades oss att beslöja vårt anfall, som föreföll mig mera belysande, härstammar från en fången fientlig officer. Diagen innan vårt anfall tog sin början hade till honom införts en preussisk underofficer, som under en rekognoscering tillfångatagits. På frågan, om han kunde säga något om ett tyskt anfall, gav han följande upplysning: »Under de första morgontimmarna den 27. maj kommer en häftig tysk artillerield att öppnas. Den tjänar emellertid endast till att vilseleda, ty det anslutande infanterianfallet skall endast utföras av ett fåtal avdelningar frivilliga. De tyska truppernas moral är genom de fruktansvärda förlusterna vid St Quentin och i Flandern så skakad, att infanteriet öppet satt sig emot en order om allmänt anfall.» Officern medgav ärligt, att dessa uppgifter på honom gjort ett fullt trovärdigt intryck, och att han för den skull den 27. maj ansåg sig kunna i lugn och ro avvakta händelsernas gång. Kanhända komma dessa mina minnen till den tappre soldatens kännedom. Jag trycker i tankarna hans hand och tackar honom i hela den härs namn, som han bevisade en så oskattbar tjänst, och i de många hundra, ja kanske tusen tappra kamraters namn, vilkas liv han genom sin sinnesnärvaro räddat. Den fientlige officerns vilseledande hade för övrigt icke kunnat så fullständigt lyckas, om icke den fientliga propagandan genom sina vansinniga överdrifter av våra tidigare förluster hade skapat en gynnsam jordmån för trovärdigheten av den preussiske underofficerns uppgifter. Så hämna sig stundom i propagandasyfte utspridda osanningar och överdrifter.

Slaget började den 27. maj. Det tog ett glänsande förlopp. Vi hade ursprungligen ansett oss böra räkna med, att vårt anfall skulle komma att stanna i linjen Aisne—Vesle, och ville sedan icke framtränga utöver denna avskärning. Vi blevo därför icke så litet överraskade, då vi redan på eftermiddagen första stridsdagen erhöllo rapport, att de tyska krevadmolnen redan lågo på södra stranden av Aisne och att vårt infanteri ännu samma dag ville rycka fram dit.

Centern av vårt fullständiga taktiska genombrott nådde på få dagar Marne mellan Château-Thierry och Dormans. Våra flyglar böjde sig i väster mot Villers-Cotterêts och i öster mot Reims och höjdterrängen söder om denna stad. Bytet var oerhört, hela den franska våroffensivens uppmarschområde 1917 med sina ännu rika förråd av alla slag befann sig i vår ägo. Nya väganläggningar, lägerbyggnader för flera tusen meniga och annat buro vittne om det storartade sätt, på vilket fransmännen då under flera månaders arbete hade förberett sitt anfall. Vi hade gjort saken fortare!

I dessa dagar återsåg jag vid ett besök på slagfältet tillfälligtvis Laon. Huru hade icke sedan vintern 1917 livet därstädes förändrat sin dåvarande nästan fredliga karaktär. Några dagar efter det att våra största kanoner öppnat eld mot Paris från skogsdungarna vid Crépy, väster om Laon, öppnade nämligen fientliga batterier från Aisnedalen eld mot den olyckliga staden. Därmed vill jag icke påstå, att fienden utan förklarligt militärt ändamål rasade mot sitt eget kött och blod. Han antog väl, att ammunitionstillförseln till våra för Paris så besvärliga batterier gick över Laon, ett förklarligt misstag. Under eldgivningen mot bangården föll ett stort antal tunga projektiler ned i den ännu tätt befolkade staden, och dessutom nedkastade fientliga flygare numera bomber därstädes vid alla tider på dagen. De av de hårt hemsökta invånarna, vilka icke kunde lösslita sig från den av förintelse hotade födelsestaden, måste leva i källare och jordvåningar, en bild av outsägligt masselände, som dock av liknande skäl mötte oss även på andra platser bakom våra västra försvarsfronter, utan att vi kunde göra någon ändring däruti. Under första anfallsdagen erövrades de fientliga fjärreldspjäserna i Aisnedalen och därmed var det slut med beskjutningen av Laon. En av de vid dessa batterier anställda fördes fången genom staden. Här framställde han en begäran att få besöka den beskjutna fjärdedelen av staden, emedan läget av träffarna från hans kanoner intresserade honom. Vilken överraskande låghet hos ett av kriget förstenat hjärta!

Kriget verkade dock icke alltid i den riktningen, den rättvisan vill jag göra även våra motståndare. Även bland dem funnos efter de hårda striderna veka hjärtan. Av de exempel, som berättats för mig, vill jag endast nämna ett. Det var den 21. mars uti det ännu alltjämt för häftig engelsk artillerield utsatta St. Quentin. I de sönderskjutna gatorna stockade sig där tyska kolonner. Fientliga fångar bärande sårade på väg från striden bliva tvungna att göra halt. De nedlägga sina bördor. Då höjer en svårt sårad tysk soldat, mera död än levande, sin svaga arm trevande i luften och stönar mot bäraren, som böjer sig över honom: »Mutter, Mutter.» Det engelska örat uppfattar det tyska ljudet. Tommy knäböjer vid sidan av grenadjären, stryker den kallnande handen och säger: »Mother, yes, mother is here!»

Jag såg även själv på dessa slagfält uttryck av djupa mänskliga känslor. Så vandrade jag i slutet av maj vid en tysk generals sida över de strax förut stormade höjderna väster om Craonne. Vid vart och ett av de ännu icke jordade liken av fientliga stupade böjer han sig ned och täcker över det ännu blottade ansiktet, en hyllning åt dödens majestät. Han sörjer emellertid även för ännu levande fiender, vederkvicker ur egna förråd några av svaghet efterblivna sårade och tillser, att de bliva transporterade bekvämt. Redan tidigare hade jag haft tillfälle att se prov på denne tyske mans sanna mänsklighet. Under marsdagarna detta år åkte jag vid hans sida längs fientliga fångkolonner, vilka han djupt tankfull betraktar med allvarliga blickar. Vid täten av en av dessa kolonner lät han göra halt och uttalade till de där samlade fientliga officerarna sitt erkännande för deras truppers tappra hållning, tröstande dem genom att framhålla, att den hårdaste lotten, fångenskapen, ofta träffar den, som tapprast hållit ut. Verkan av dessa ord var stor. Störst hos en ung högväxt officer, som synbarligen djupt rörd, förut liksom av skam sänkt huvudet mot jorden. Nu rätade han upp den smidiga gestalten, såsom en ung gran, som befrias från en snöbörda, och hans tacksamma blick möter — min kejsares.

För utvidgande av våra framgångar hade vi redan under striden i den ända till Marne framskjutande bågen utsträckt högra flygeln av vårt anfall i västlig riktning till Oise. Anfallet lyckades endast ofullständigt. Ett anfall, som vi ansatte från linjen Montdidier—Noyon den 9. juni i riktning mot Compiègne, framträngde endast halvvägs till denna stad. Icke heller ledde våra försök i riktning mot Villers-Cotterêts till något större resultat. Vi fingo erfara, att vi uti trakten av Compiègne—Villers-Cotterêts hade framför oss det fientliga motståndets huvudkrafter, vilka vi icke hade krafter nog att bryta.

Sammanfattande mina anmärkningar över slaget vid Soissons-Reims vill jag sluta med att säga, att striderna hade fört oss mycket längre än som ursprungligen varit avsett. Även här hade nya förhoppningar och nya mål uppstått ur oväntade framgångar. Att dessa till slut icke fullständigt nåddes, hade sin orsak uti den småningom skeende utmattningen hos de insatta krafterna. Det överensstämde emellertid icke med våra allmänna avsikter att insätta ännu flera fördelningar för operationen i Marneterrängen. Våra blickar riktades oavbrutet mot Flandern.

ÅTERBLICK OCH UTSIKTER I SLUTET AV JUNI 1918.

Sett från krigisk synpunkt överträffade det, som vi uppnått uti de tre stora slagen, allt, som sedan hösten 1914 presterats i anfallsstrid på västfronten. Terrängvinsten, bytessiffrorna, fiendens svåra, blodiga förluster talade med all tydlighet om storleken av de tyska framgångarna. Vi hade skakat det fientliga motståndet ända ned i grundvalarna. Våra trupper hade visat sig fullt vuxna de stora ansträngningar, som vi fordrade av dem. Under de i veckor pågående anfallsstriderna hade den tyske soldaten bevisat, att den gamla andan icke hade kvävts uti de årslånga försvarsstriderna, utan vid ordet »framåt» lyft sig till samma höjd som 1914 års moraliska hänförelse. Anfallsandan hos vårt infanteri hade icke förfelat sin verkan på motståndaren: »What an admirable and gallant infantry you have», (Vad ni har för ett beundransvärt och tappert infanteri), yttrade en fientlig officer till en av mina generalstabsofficerare. I närmaste anslutning till detta infanteri hade dess systervapen i alla stridslägen stått i främsta linjen. En mäktig samhörighetskänsla hade genomträngt det hela ända till siste man vid den bortersta ammunitionsvagnen. Huru hade icke alla strävat framåt för att hava del uti, medverka till och leva med i det stora, som skett! Huru ofta utlöste sig icke detta i ett glatt jubel, en upplyftande sång, eller en högt uttalad tacksamhetens bön. Även jag hade på slagfälten åter njutit av denna anda, som strömmade emot mig som en fläkt från länge sedan förflutna militära ungdomsdagar. En människoålder hade förflutit sedan dess, men människohjärtat och den tyska soldatandan hade förblivit oförändrade. På samma sätt som nu de fältgrå talade och sjöngo i de stora striderna för tillvaron och fosterlandet, för kejsaren och riket, så hade våra tappra ungdomar i de gamla blå rockarna även talat och sjungit i bivackerna vid Königgrätz och Sedan.

Men allt, som presterats, hade hittills icke räckt att militärt och politiskt träffa fienden i hjärtat. På den fientliga sidan visade sig inga tecken till eftergift. Utifrån sett tycktes tvärtom varje militärt nederlag endast ytterligare stärka fiendens förintelsevilja. Detta intryck försvagades icke ens av, att då och då röster i det fientliga lägret manade till måttlighet. Det diktatoriska trycket uti de mot oss fientliga statsbyggnaderna hade i stort sett ingenstädes slappats. Liksom med järnkrampor sammanhöll det folkens vilja och kraft och oskadliggjorde i mer eller mindre utpräglat våldsam form alla, som vågade tänka på annat sätt än de nuvarande tyranniska maktinnehavarna. I dessa myndigheters verksamhet låg något i mitt tycke mycket imponerande. De stödde sina egna förhoppningar och hänvisade sina folk i främsta rummet till den småningom skeende avmattningen i vår kraft. Denna måste enligt deras åsikt så småningom förbrukas. Hungern i den tyska hemorten, striden vid fronten, propagandans gift, gyllne mutor, broschyrer, inrepolitiska strider hade hittills icke förmått bringa oss på fall. Nu trädde en ny faktor i verksamhet: den amerikanska hjälpen. Vi hade lärt känna dess första stridsutbildade trupper vid Château-Thierry. De trädde oss där till mötes, ännu stela men ledda av kraftig vilja. De verkade genom sin numerära överlägsenhet överraskande på våra svaga förband.

I och med amerikanarnas ingripande på slagfältet hade de så länge närda franska och engelska förhoppningarna äntligen uppfyllts. Var det då underligt, om de fientliga statsmännen nu mindre än någonsin tänkte på en fredlig uppgörelse med oss? Tillintetgörande av vår statliga och ekonomiska tillvaro hade å deras sida sedan lång tid tillbaka beslutats, även om de ville dölja denna avsikt bakom utslitna, milda och sofistiska talesätt. De använde sådana fraser endast, då de motsvarade deras propagandamål, vare sig för att låta det pålagda blodsväldet synas de egna folken lättare att uthärda eller för att uppmjuka stridslusten hos vårt folk. För oss kunde således icke något slut på kriget skönjas.

I mitten av juni månad hade en avsevärd försämring uti fyrmaktsförbundets läge inträtt; efter en löftesrik början hade Österrike-Ungerns offensiv i Italien strandat. Om även vår därvarande motståndare icke hade kraft att draga någon större fördel av det österrikisk-ungerska företagets misslyckande, så medförde dock anfallets strandande följder, som voro sämre än de, som kunnat uppstå, om man underlåtit att företaga detsamma. Vår allierades missöde var en olycka även för oss. Fienden visste lika väl som vi, att Österrike-Ungern med detta anfall kastat sina sista vikter i krigets vågskål. Från detta ögonblick upphörde Donaumonarkien att vara en fara för Italien. Jag ansåg mig böra räkna med, att Italien numera icke längre skulle kunna undandraga sig sina bundsförvanters påtryckningar utan även å sin sida sända stridskrafter till den allt avgörande västra krigsskådeplatsen, icke blott för att styrka den politiska enhetsfronten utan även för att i framtida strider spela en aktiv roll. Om icke även denna nya börda skulle falla enbart på våra skuldror, så måste vi försöka draga österrikisk-ungerska fördelningar till vår västfront. Det var den för oss bestämmande anledningen till vår anhållan nu om omedelbart österrikisk-ungerskt understöd. Stor verkan kunde vi i varje fall icke till en början vänta oss av detta understöd. Mer än någonsin berodde nu avgörandet av hela fyrmaktsförbundets öde på Tysklands styrka.

Frågan var sålunda, huruvida denna ännu vore tillräcklig för att tilltvinga sig ett segerrikt slut på kriget. Jag har ovan talat om våra truppers glänsande prestationer, för besvarandet av denna fråga vänder jag mig nu till andra, allvarligare sidor.

Med all kärlek och aktning för våra soldater fingo vi dock icke sluta ögonen för de under krigets lopp uppkomna bristerna i vår armés inre beskaffenhet. Frånvaron av ett tillräckligt antal lägre befäl med lång övningstid hade under våra stora anfallsslag gjort sig mycket kännbar. Stridsdisciplinen hade på sina ställen betänkligt slappnat. Det var i och för sig förklarligt, att soldaten mitt ibland de såsom byte tagna rika förråden i de fientliga depåerna hängav sig åt njutningen av de länge försakade livs- och njutningsmedlen. Men det borde hava förhindrats, att han störtade sig över dessa njutningar i otid och därvid åsidosatte sina plikter för ögonblicket. Alldeles bortsett från de upplösande verkningarna på truppens anda av ett dylikt uppträdande, inträdde även faran, att för oss gynnsamma stridslägen försummades och förvandlades till ogynnsamma.

Vidare hade striderna rivit svåra, ofyllbara luckor i våra trupper. En mängd infanteriregementen behövde fullständigt ny uppsättning. Det härför tillgängliga byggnadsmaterialet var i de flesta fall icke längre moraliskt jämnställt med det gamla. Svagheterna i de inhemska förhållandena återspeglade sig mången gång i den stämning, som genomträngde det till fronten anländande ersättningsmanskapet.

Under inflytandet av våra krigiska framgångar hade stämningen i hemorten dock höjts betydligt inom vida kretsar. Man följde underrättelserna från fronten med största spänning och hoppades på ett snart lyckligt slut på den svåra kampen. Det tycktes alltså som hade man icke förgäves underkastat sig hunger, uppoffringar och bekymmer, och mycket glömdes, mycket skulle även framgent uthärdas, om endast ett lyckligt slut på det oerhörda tålamodsprovet kunde skönjas. På så sätt åstadkoms genom härens framgångar mycket, som av den politiska ledningen försummats. Men den fosterlandslösa uppfattningen hos vissa delar av det tyska folket, vilka voro genomträngda av ur egennytta och själviskhet uppkomna tankeriktningar och som med sina förstörda nerver och sitt sedliga fördärv i fiendens seger sågo fosterlandets lycka och fred samt sökte och även trodde sig finna det goda uteslutande i det fientliga lägret och det onda uteslutande i eget land, bildade utstrålningsmedelpunkten för den upplösning, som skulle fördärva hela vår statskropp. Trotski synes sannerligen icke i Brest-Litowsk hava talat för döva öron. Hans politiska irrläror trängde över våra gränspålar och funno talrika anhängare inom alla yrkesklasser och av de mest skilda bevekelsegrunder. Den fientliga propagandan fortsatte öppet och i hemlighet sin verksamhet. Med växlande styrka kastade den sig in på alla våra livsområden.

Sålunda hotade motståndskraftens försvinnande hos vårt folk och i vår här att till vårt fördärv förena sig med fiendens förintelsevilja. Endast krigiska framgångar tycktes kunna föra oss ur detta svåra läge. Att med hjälp av dessa komma till ett lyckligt slut var icke blott min bestämda vilja utan även min vissa förhoppning. Förutsättningen för sådana framgångar var, att vi icke förlorade initiativet, det vill säga, att vi fortsatte att vara den anfallande. Lämnade vi själva ifrån oss hammaren, skulle vi omedelbart råka under densamma.

Om endast hemorten fortsatte att giva oss de fysiska och andliga krafter, varöver den ännu förfogade, om den icke förlorade modet och tron på vår slutliga seger och om bundsförvanterna icke sveko, så kunde vi kämpa oss igenom.

Med sådana tankar och känslor grep jag mig an med fullföljandet av vår hittillsvarande allmänna plan.