Väl gjordt och illa lönadt
| ← Tummeliten |
|
Östanför solen och vestanför månan → |
44.
Väl gjordt och illa lönadt.
Det var en gång en man, som skulle resa till skogs
efter ved. Så mötte han en björn. ”Hit med hästen,
eljest slår jag ihjäl alla fåren dina till sommaren,” sade
björnen.
”Åh, Gud hjelpe mig då,” sade mannen, ”det finns inte en vedpinne der hemma; du får väl låta mig köra hem ett lass ved, eljest frysa vi rakt ihjäl; jag skall komma igen med hästen åt dig i morgon.” Ja, det skulle han få lof till, derom blefvo de ense, men kom han icke igen, så skulle han mista alla fåren sina till sommaren, sade björnen.
Mannen fick veden och knogade hemåt, men han var icke mycket glad åt aftalet, det kan en nog veta. Så mötte han en räf.
”Hvad är det du går och tjurar för?” sporde räfven.
”Åh, jag mötte en björn nunnes,” svarade mannen, ”och honom måste jag lofva att han skulle få hästen min i morgon vid ledet der borta, för fick han inte den, sa’ han, så skulle han rifva alla fåren mina till sommaren.”
”Pytt, ingenting värre!” sade räfven. ”Vill du ge mig den fetaste bocken din, så skall jag nog fria dig för det, jag.”
Ja, det lofvade han, och det skulle han hålla också, sade mannen.
”När du kommer till björnen med hästen i morgon,” sade räfven, ”så skall jag ropa uppe i snåret der, jag, och när då björnen frågar hvad det är, skall du säga, att det är Per Skytt, som är den bästa skytt i verlden, och sedan, får du reda dig sjelf.”
Dagen derpå for mannen ut, och då han träffade björnen, började det ropa borta i snåret.
”Tsjo, hvad är det?” sade björnen.
”Åh, det är han Per Skytt, som är den bästa skytt i verlden,” sade mannen, ”jag känner igen honom på målföret,” sade han.
”Har du sett någon björn här, Erik?” ropte det borta i skogen.
”Säg nej,” sade björnen.
”Nej, jag har inte sett någon björn,” sade Erik.
”Hvad är det som står bredvid slädan din då?” ropte det borta i skogen.
”Säg att det är en gammal furustubbe,” hviskade björnen.
”Åh, det är bara en gammal furustubbe,” sade Erik.
”Slika furustubbar pläga vi ta och välta på släden hos oss,” ropte det borta i skogen; ”rår du inte, så ska’ jag komma och hjelpa dig.”
”Säg att du hjelper dig nog sjelf, och välta mig på släden,” sade björnen.
”Nej tack, jag hjelper mig nog sjelf, jag,” sade Erik och vältade björnen på släden.
”Slika furustubbar pläga vi binda fast hos oss,” ropte det borta i skogen. ”Vill du ha hjelp?” frågte rösten.
”Säg att du hjelper dig sjelf, och bind fast mig du,” sade björnen.
”Nej tack, jag hjelper mig nog sjelf,” sade Erik och gaf sig till att binda fast björnen med alla de rep han hade, så att björnen inte kunde höja labben en gång.
”Slika furustubbar pläga vi hugga yxan i hos oss, när vi ha bundit fast dem,” ropte det borta i skogen, ”för då styra vi bättre i de höga backarne,” sade det.
”Låtsa som du högg yxan i mig du,” hviskade björnen.
Då tog mannen yxan och klöf skallen på björnen, så den låg död med ens, och han och räfven voro såta vänner, men då de kommo nära gården, sade räfven:
”Jag har inte lust att följa med dig hem, för jag tycker inte om rackorna dina, men jag skall vänta här, så kan du komma hit med bocken åt mig; tag bara en som är bra fet.”
Ja, det lofvade mannen och tackade för hjelpen. Då han hade satt in hästen, gick han bort åt fårhuset till.
”Hvart ska’ du hän?” sade käringen hans.
”Åh, jag ska’ bort i fårhuset och hemta en fet bock åt den snälla räfven, som frälste hästen våran,” sade mannen, ”för jag har lofvat honom det.”
”Det ska’ pocker ge den tjufräfven någon bock,” sade käringen. Hästen ha vi ju, och björnen på köpet, och räfven har allt stulit flera gäss från oss än bocken är värd, och har han inte gjort det, så kan han göra det,” sade hon. ”Nej, tag ett par af de argaste hundarne i säcken din och släpp efter honom du, så bli vi kanhända qvitt den tjufstrykern,” sade käringen.
Det tyckte mannen var ett godt råd, och så tog han två argsinta röda hundar, stoppade dem i säcken och gick åstad.
”Har du bocken med dig?” sade räfven.
”Ja, kom och tag’en,” sade mannen, löste upp säckbandet och släppte lös hundarna.
”Uff!” sade räfven och gjorde ett hopp; ”det är sannt som de säga för ett gammalt ord, att väl gjordt blir illa lönadt, och nu ser jag det också är sannt, att frän der äro fränder värst,” sade han, då han såg att de röda hundarna satte efter honom.