Östanför solen och vestanför månan
| ← Väl gjordt och illa lönadt |
|
Håkan Borkenskägg → |
45.
Östanför solen och vestanför månan.
Det var en gång en fattig husman, som hade många
barn och icke stort att gifva dem hvarken af mat eller
kläder; vackra voro de alla, men den vackraste var den
yngsta dottern, som var så dejelig, att det inte var någon
måtta med det.
Så var det en Thorsdagsqväll sent om hösten, det var styggt väder ute och mycket mörkt, och det regnade och blåste, så att det knakade i väggen; de sutto allesammans omkring spiseln och hade något att syssla med. Rätt som det var så bultade det tre gånger på rutan. Mannen gick då ut och skulle se hvad det var på färde, och då han kom ut, så stod der en stor, stor Hvitbjörn.
”God qväll du!” sade Hvitbjörnen. ”God qväll!” sade mannen. ”Vill du gifva mig yngsta dottern din, så skall jag göra dig likaså rik, som du nu är fattig!” sade den. Ja, mannen tyckte det var nog så bra, att han skulle blifva så rik; men han tyckte också att han borde tala med sin dotter först, och gick in och sade, att det var en stor Hvitbjörn ute, som lofvade han skulle göra dem så rika, om han bara kunde få henne. Hon sade nej och ville inte, och så gick mannen ut igen och öfverenskom med Hvitbjörnen, att den skulle komma igen nästa Thorsdagsqväll och hemta svar. Emellertid öfvertalte de henne och pratade för henne om all den rikedom, de skulle komma till, och om huru godt hon skulle hafva det sjelf; hon fann sig då i det till sist och tvättade och stökade med trasorna sina, putsade sig så godt hon kunde och höll sig resfärdig. Inte stort var det hon skulle ha med heller. Nästa Thorsdagsqväll kom Hvitbjörnen och skulle hemta henne; hon satte sig upp på ryggen på den med knytet sitt, och så gick det åstad. Då de voro komne ett långt stycke på vägen sade Hvitbjörnen: ”Är du rädd:” Nej, det var hon inte. ”Ja, håll dig bara väl fast i ryggen min, så har det ingen fara heller,” sade han.
Nu red hon långt, långt bort, och så kommo de till ett stort fjell. Der bultade Hvitbjörnen på, så gick der upp en port, och de kommo in i ett slott, der det var många upplysta rum, som skeno både af guld och silfver, och så var der en stor sal, som det stod ett dukadt bord uti, och det så präktigt att du inte kan tro hur präktigt det var. Så gaf Hvitbjörnen henne en silfverklocka; när det var något hon ville, skulle hon bara ringa på den, så fick hon det. Ja, då hon hade spisat och det led på qvällen, blef hon sömnig efter resan och tyckte att hon kunde ha lust till att lägga sig; så ringde hon på klockan, och hon hade icke tagit uti den, förrän hon kom in i en kammare der det stod en uppbäddad säng, så präktig som någon ville ligga uti, både med silkesdynor och omhängen och guldfransar; och allt som der var, var af guld och silfver; men då hon hade lagt sig och släckt ljuset kom det en menniska och lade sig hos henne, och detta var Hvitbjörnen, som kastade hamnen af sig om natten; men hon fick aldrig se honom; för alltid kom han efter sedan hon hade släckt ljuset, och förr än det var ljust om morgonen var han borta igen. Det gick både godt och väl en tid; men så började hon på att blifva så tyst och sorgsen, för hon gick der ensam hela dagen och längtade hem till föräldrarna och syskonen sina. Då nu Hvitbjörnen sporde hvad det var, som felade henne, sade hon att det var så ödsligt der, hon gick der så allena och längtade hem till föräldrarna och syskonen sina, och det var för det hon inte kunde komma till dem, som hon gick och var sorgsen. ”Det kan det nog blifva råd för,” sade Hvitbjörnen; ”men du skall lofva mig det, att du inte talar med din moder allena, utan bara när de öfriga höra på; för hon tager dig vid handen,” sade han, ”och vill leda dig in i en kammare och tala allena med dig; men det må du alls inte göra, annars gör du oss olyckliga begge två.”
En söndag kom Hvitbjörnen och sade, att nu kunde de resa till föräldrarne hennes. Ja de reste, och hon satt på ryggen hans, och det gick både långt och länge; till sist kommo de till en stor hvit gård, der sprungo hennes syskon ute och lekte och der var så vackert, att det var en lust att se det. ”Der bo föräldrarna dina,” sade Hvitbjörnen, ”men glöm inte det jag har sagt dig, annars gör du både dig och mig olyckliga.” Nej kors, det skulle hon icke glömma, och då hon var kommen dit, så vände Hvitbjörnen om, den.
Det blef sådan glädje då hon kom in till föräldrarne, att det icke var något återhåll på den; de tyckte att de kunde icke fullt tacka henne för det hon hade gjort för dem; nu hade de det så godt, så godt, och alla sporde de henne, huru hon hade det, der hon var. Hon hade det både godt och väl och hade allt hvad hon kunde önska sig, sade hon; hvad hon svarade för resten skall jag inte kunna säga, men jag tror inte de fingo någon riktig reda på det. Men så om eftermiddagen, då de hade spisat middag, gick det som Hvitbjörnen hade sagt: modren ville tala med henne allena inne i kammaren. Men hon mindes hvad Hvitbjörnen hade sagt och ville på intet sätt. ”Det vi har att tala om,” sade hon, ”det kan vi alltid tala om.” Men huru det gick eller icke, så hade modren öfvertalt henne till sist, och så måste hon säga, huru hon hade det. Hon sade då att det alltid kom en menniska och lade sig hos henne när hon hade släckt ljuset om aftonen, men honom fick hon aldrig se, för han var alltid borta förr än det blef ljust om morgonen. Det gick hon och sörjde öfver, för hon tyckte hon ville så gerna se honom, och om dagen gick hon der ensam och det var så ödsligt och tomt. ”Huj, det kan väl vara ett troll du ligger med,” sade modren; ”men jag skall lära dig ett sätt, så du skall få se honom; du skall få ett stycke ljus af mig, som du kan taga med dig i barmen; lys så på honom med det, när han sofver! men akta dig att du inte dryper talg på honom af det.” Ja, hon tog ljuset och gömde det i sin barm och om aftonen kom Hvitbjörnen och hemtade henne.
Men då de voro komne ett stycke på vägen, sporde Hvitbjörnen, om det icke hade gått så, som den hade sagt. Jo, det kunde hon då icke neka till, det. ”Ja, har du lyss till din moders råd, så har du gjort oss begge olyckliga, och då är det förbi emellan oss,” sade han. Nej, det hade hon alldeles icke.
Då hon nu var kommen hem och hade lagt sig, gick det som det plägade: det kom en menniska och lade sig hos henne; men då det led ut på natten och hon hörde att han sof, steg hon upp och slog eld, tände på ljuset och lyste på honom och så fick hon se, han var den vackraste prins, en kunde se för sina ögon och hon blef så glad för honom, att hon tyckte hon icke kunde lefva om hon icke fick kyssa honom straxt på ögonblicket; det gjorde hon också, men i detsamma dröp hon tre heta talgfläckar på skjortan hans, så att han vaknade. ”Hvad har du nu gjort?” sade han. ”Nu har du gjort oss olyckliga begge två; hade du nu bara hållit året ut, så hade jag varit frälst, för jag har en styfmoder som har förhexat mig, så att jag är Hvitbjörn om dagen och menniska om natten, men nu är det förbi emellan oss, nu måste jag resa från dig till henne; hon bor på ett slott, som ligger östanfor solen och vestanför månan, och der är en prinsessa med en näsa, som är tre alnar lång; henne skall jag nu hafva.”
Hon gret och jämrade sig, men det var intet att göra vid det, han måste resa. Då sporde hon, om hon då inte kunde få följa med. Nej, det gick inte an. ”Kan du säga mig vägen så skall jag leta upp dig; det kan jag väl få lof till?” sade hon. Ja, det kunde hon, sade han, men det var ingen väg dit, det låg östanför solen och vestanför månan, och dit kunde hon aldrig finna någon väg.
Om morgonen då hon vaknade voro både prinsen och slottet borta; hon låg på en liten grön fläck midt inne i mörka, täta skogen och vid sidan af henne låg detsamma trasknytet, hon hade haft hemifrån. Då hon nu hade gnidit sömnen ur ögonen sina och gråtit sig trött, gaf hon sig på vägen, och så gick hon många, många dagar, till dess hon kom till ett stort berg. Utanför det satt en gammal käring och lekte med ett guldäpple. Henne sporde hon om hon visste vägen till prinsen, som var hos styfmodern sin på ett slott, som låg östanför solen och vestanför månan, och som skulle ha en prinsessa med en näsa, som var tre alnar lång. ”Huru känner du honom?” sporde käringen; ”kanske det var du, som skulle haft honom?” — ”Ja, det var det.” — ”Jaså, är det du?” sade käringen; ”ja, jag vet icke något mera om honom, jag, än att han bor på det slottet, som är östanför solen och vestanför månan, och dit kommer du sent eller aldrig, men du skall få låna hästen min och den kan du rida på till grannkäringen min; kanske hon kan säga dig det, och när du är kommen fram, så kan du bara slå till hästen under det venstra örat och bedja den gå hem igen; och detta guldäpple kan du taga med dig.”
Hon satte sig upp på hästen och red i lång, lång tid, och så kom hon till sist till ett berg, der det satt en gammal käring utanför med en gullnystvinda. Henne sporde hon om hon visste vägen till det slottet, som låg östanför solen och vestanför månan. Hon sade, som den förra käringen, att hon inte visste något om det, men det var nog östanför solen och yestanför månan, ”och dit kommer du sent eller aldrig, men du skall få låna hästen min till min närmaste granne, kanske hon tör veta det, och när du är kommen dit skall du bara slå den under det venstra örat och bedja den gå hem igen,” och så gaf hon henne nystvindan, för den kunde hon nog komma till att få bruka, sade hon. Flickan satte sig då upp på hästen och red i lång tid igen, och långt om länge kom hon till ett stort berg, der det satt en gammal käring och spann på en guldrock. Henne sporde hon, om hon visste vägen till den prinsen och hvar det slottet var, som låg östanför solen och vestanför månan. Så gick det här likasom förut. ”Kanske det är du, som skall ha den prinsen då?” sade käringen. Ja det var det. Men hon visste inte bättre vägen hon än de andra två; östanför solen och vestanför månan var det, det visste hon, ”och dit kommer du sent eller aldrig,” sade hon; ”men du kan få låna hästen min, så menar jag du får rida till östanvinden och spörja den, kanske den är bekant der och kan blåsa dig dit. När du är kommen fram, så kan du bara slå hästen under örat, så går den hem igen.” Och så gaf hon henne guldrocken. ”Kanske du kan få gagn af den,” sade käringen.
Hon red i många dagar och lång tid innan hon kom dit; men sent omsider kom hon fram och så sporde hon östanvinden, om den kunde säga henne vägen till den prinsen, som bodde östanför solen och vestanför månan. Ja, den prinsen hade han nog hört talas om, sade östanvinden, och slottet med, men vägen visste han icke, för han hade aldrig blåst så långt. ”Men om du vill, så skall jag följa dig till min broder, vestanvinden, kanske han kan veta det, för han är mycket starkare; du kan sätta dig på ryggen min, så skall jag bära dig dit.” Ja, hon gjorde så, och det gick friskt nog. Då de kommo fram dit, så gingo de in och östanvinden sade, att den han hade med sig, det var hon, som skulle haft prinsen, som bodde på det slottet, som låg östanför solen och vestanför månan; nu reste hon och skulle leta upp honom igen, och så hade han följt henne hit och ville gerna höra om vestanvinden visste, hvar det var beläget.” — ”Nej, så långt har jag aldrig blåst,” sade vestanvinden, ”men vill du, skall jag följa dig till sunnanvinden, för han är mycket starkare än någon af oss och han har flackat både vidt och bredt; kanske kan han säga dig det. Du kan sätta dig på ryggen min, så skall jag bära dig dit.” Ja, hon gjorde så; de reste till sunnanvinden och voro icke länge på vägen, vill jag lofva. Då de kommo fram, sporde vestanvinden om han kunde säga henne vägen till det slottet, som låg östanför solen och vestanför månan, för det var hon, som skulle hafva den prinsen der bodde.” — ”Jaså,” sade sunnanvinden, ”är det hon? Ja, jag har vankat något hvarstans i min tid,” sade han, ”men så långt har jag aldrig blåst; men vill du, så skall jag följa dig till bror min, nordanvinden; han är den äldste och starkaste af oss allesammans och vet inte han hvar det är, så får du aldrig i verlden spörja det. Du kan sätta dig upp på ryggen min, så skall jag bära dig dit.” Ja, hon satte sig upp på ryggen hans, och han i väg, så att det hven om dem.
Då de kommo dit, der nordanvinden bodde, så var den så vild och galen, att det stod kall pust af den lång väg. ”Hvad vill J?” skrek han långt borta, så att det isade sig i dem. ”Åh, du får inte vara så sträng af dig, du heller,” sade sunnanvinden, ”för det är jag, och så är det hon, som skulle haft den prinsen, som bor på det slottet, som ligger östanför solen och vestanför månan, och nu vill hon spörja dig om du har varit der och kan säga henne vägen, för hon vill gerna finna honom igen.” — ”Ja, jag vet nog hvar det är,” sade nordanvinden, ”jag har blåst ett asplöf dit en endaste gång, men då var jag så trött, att jag inte orkade blåsa på många dagar efter. Men är det så, att du ändteligen vill dit och inte är rädd för att vara med mig, så skall jag taga dig på ryggen min och försöka om jag kan blåsa dig dit.” Ja, hon ville och hon måste dit, om det på något sätt eller vis var möjligt, och rädd var hon icke, om det gick aldrig så galet. ”Ja, ja, du får ligga öfver här i natt,” sade nordanvinden, ”för vi må hafva dagen på oss, och väl det, om vi skola hinna fram dit.”
Tidigt den andra morgonen väckte nordanvinden henne och blåste sig upp och gjorde sig så stor och stark, att det var svårt att se på; och så bar det åstad med dem högt igenom luften, som om de skulle fara till verldens ände med detsamma. På bygden var det sådan storm, att det rök ned både skogsstycken och hus, och då de kommo ut öfver Storsjön, förliste der skepp i hundradetal. Så foro de åstad så långt, så långt, att ingen kan tro hur långt de foro, och alltid gick det utöfver hafvet, och nordanvinden blef tröttare och tröttare och så utfaren, att den nästan icke orkade att blåsa längre, och det saktade och saktade mera och mera med den, och till sist gick det så lågt, att böljetopparne slogo om hälarne hennes. ”Är du rädd?” sade nordanvinden. ”Nej,” sade hon, det var hon inte. Men de voro inte långt från land heller, och det var nättopp så mycken makt qvar i nordanvinden, att han kunde kasta henne upp på stranden under fönsterna på slottet, som låg östanför solen och vestanför månan; men då var han också så trött och usel, att han måste hvila öfver många dagar, förrän han kunde komma hem igen.
Den andra morgonen satte hon sig till att leka med guldäpplet utanför fönsterna i slottet, och det första hon såg var det näseskrofvet, som skulle ha prinsen. ”Hvad skall du ha för guldäpplet ditt, du?” sade hon och öppnade fönstret. ”Det är icke till salu hvarken för penningar eller guld,” sade flickan. ”Är det inte till salu för guld eller penningar? hvad är det då du vill ha för det? du kan få hvad du vill!” sade prinsessan. ”Ja, om jag kan komina till den prinsen, som är här, och få vara hos honom i natt, så skall du få det,” sade hon, som var kommen med nordanvinden. Ja, det kunde hon nog, det gick godt för sig. Prinsessan fick guldäpplet; men då flickan kom upp på rummet till prinsen om qvällen, så sof han; hon ropade på honom och skakade honom och allt emellan så gret hon, men hon kunde inte få honom vaken. Om morgonen då dagen började lysa, kom prinsessan med den långa näsan och jagade henne ut igen.
Om dagen satte hon sig utanför fönsterna i slottet och nystade på nystvindan, och då gick det på samma sätt som förut. Prinsessan sporde hvad hon ville ha för den, och hon sade, att den hvarken var till salu för guld eller penningar, men kunde hon få lof till att komma upp till prinsen och vara hos honom om natten, så skulle hon få den. Men då hon kom ditupp, så sof han igen, och för allt hon ropade och skrek och ristade honom, och för allt hon gret, så sof han, så att hon icke var i stånd till att få lif i honom; och då dagen började lysa om morgonen, kom prinsessan med långa näsan och jagade henne ut igen.
Då det led fram på dagen, satte flickan sig utanför fönsterna i slottet till att spinna på guldrocken, och den ville prinsessan med den långa näsan också ha. Hon öppnade fönstret och sporde hvad hon ville ha för den. Flickan sade nu som de båda förra gångerna, att den icke var till salu hvarken för guld eller penningar, men kunde hon få komma upp till prinsen, som der var, och vara hos honom om natten, då skulle hon få den. Ja, det fick hon gerna. Men så var det några kristna menniskor, som voro intagna der och de hade sutit i den kammare, som rar närmast prinsens, och de hade hört att det hade varit ett fruntimmer inne, som hade gråtit och ropat på honom två nätter å rad, och det sade de till prinsen. Om qvällen då prinsessan kom med sofvesupen, låddes han som han drack, men slog den bakom sig, för han kunde nog finna, att det var en sömndryck. Då nu flickan kom in, var prinsen vaken, och så måste hon förtälja, huru hon var kommen dit. ”Ja, nu kom du riktigt till pass också,” sade prinsen, ”för i morgon skulle jag hålla bröllop; men jag vill inte ha henne med långa näsan, och du är den enda, som kan frälsa mig. Jag skall säga att jag vill se hvad bruden min duger till och bedja henne tvätta den skjortan med de tre talgfläckarne på; det går hon in på, för hon vet icke att det är du som har gjort det; men det måste vara en kristen menniska till det och inte dylikt trollpack, och så skall jag säga, att jag inte vill ha någon annan till brud än den, som kan göra det, och bedja dig derom.” Det var då stor fröjd och glädje på dem om natten. Men dagen efter, då bröllopet skulle stå, sade prinsen: ”Jag vill väl se hvad bruden min duger till först?” Ja, det kunde så vara det, sade styfmodren. ”Jag har en fin skjorta, som jag vill ha till brudgumsskjorta; men det är kommet tre talgfläckar på den, och dessa vill jag ha tvättade ur, och det har jag lofvat, att jag inte tager någon annan än den, som är god till att göra det, och kan hon det inte, så är hon inte värd att ega.” Ja, det var en ringa sak, mente de, och det gingo de in på, och hon med långa näsan till att tvätta det bästa hon kunde; men ju mera hon tvättade och gned, desto större blefvo fläckarne. ”Åh, du kan inte tvätta,” sade gamla trollkäringen, mor hennes, ”låt mig få den!” men hon hade icke förr tagit i skjortan, förrän den blef mycket värre ändå, och ju mera hon tvättade och gned, desto större och svartare blefvo fläckarne och desto fulare blef den. Så skulle de andra trollen till att tvätta; men ju längre det led, desto värre och fulare blef den, och till sist såg hela skjortan ut som om den hade varit i skorstenspipan. ”Ah, J duger inte till något, någon af er!” sade prinsen; ”det sitter en tiggarflicka utanför fönstret här; jag är säker på att hon är mycket skickligare till att tvätta, hon, än någon af eder. Kom in du, flicka!” skrek han. Ja, hon kom in. ”Kan du tvätta ren denna skjortan, du?” sade han. ”Ah, jag vet inte, jag,” sade hon; ”jag tänker nog det.” Och knappt hade hon tagit i skjortan och doppat den ned i vattnet, förrän den var drifvande hvit som ny snö och hvitare ändå, ”Ja, dig vill jag ha!” sade prinsen. Så blef den gamla trollkäringen så arg, att hon sprack, och prinsessan med den långa näsan och småtrollen sprucko nog också, för jag har icke hört något af dem sedan. Prinsen och bruden hans de löste då allt det kristna folket, som var intaget der, och så togo de med sig mycket guld och silfver och flyttade långt bort från slottet, som låg östanför solen och vestanför månan.