Vågslag
| ← Var stilla! |
|
Bortom! → |
Vågslag.
Förgäfves! Jag kan ej sofva,
Vid fönstret jag sitta vill
Och lyssna på bruset dofva
Från böljan, som ej är still.
Den kalla, den mulna natten
Omsveper de vreda vatten,
Och vågen sjunger, den sjunger om
En fröjd, som flytt och ej återkom,
Den suckar, suckar mitt eget qval
Med ljud, som brusa i vind så sval:
»Aldrig,
Nej, aldrig, aldrig — nej aldrig mer
Hvad grafven skördat du återser.»
Men hvad? Ur sin töckenslöja
Så darrande, silfverren
Nu börjar sig månen höja
Med bäfvande, stilla sken.
Försonande dagrar falla
På böljor, som dämpadt svalla,
Och vågen susar, den susar öm
Om fröjd, som bergas ur tidens ström,
Den sjunger, sjunger min andes hopp
Om lif, som stiger ur grafven opp:
»Alltid,
Ja, alltid, alltid — ja, alltid mer
Jag är dig när, fast du ej mig ser.»