Valda dikter (Björck)/Om Ernst Björcks personlighet, lif och diktning
Om Ernst Björcks personlighet, lif och diktning.
Författaren till följande korta minnesord har sjelf haft den lyckan att stå i nära personlig beröring med den sångare-yngling, af hvilkens skrifter nu ett urval, pröfvadt af några den aflidnes vänner, lemnas allmänheten. Den enskilda saknaden, minnet af en samvaro, åt hvilken gemensamma intressen för literatur och konst gåfvo ett oförgätligt behag, den uppmuntrande känslan af att denna samvaro i sin innersta mening och i allt hvad evigt den innebar ej genom något dödsfall kan afbrytas, — allt detta har förmått till antagande af den uppmaningen att med ett företal beledsaga denna samling af Ernst Björcks skaldestycken, ett uppdrag, som i alla fall lämpligare kunnat öfverlemnas åt en mera värdig hand. Men i sjelfva verket är denna uppgift, huru svår den än kan vara, dock i rikt mått glädjande; ty det goda, det blida och milda, som låg i den bortgångnes hela personlighet, fyller ännu med kärlek hvarje bröst bland de många som en gång gömt hans bild, och man kan våga hoppas, att den försonlighetens vänlige ande, som blickar mot oss ur hans i erinringens aftonbelysning skådade drag, äfven skall meddela sig åt den som genomögnar en framställning af hans lif. Då skola bristerna i denna framställning utjemnas, och fantasien kärleksfullt fylla och ersätta hvad som möjligen kan vara utelemnadt, eller rätta det rent af felaktiga i teckningen.
1.
Ernst Björck föddes 1838 den 25 september i Göteborg, der hans efterlefvande fader nu såsom stiftets biskop har sin bostad. I föräldrahemmet lades grunden till den barnsligt fromma, djupt religiösa själsbildning, som han i botten alltid bibehöll, och som under de sista åren af hans lefnad alltmera befästades. Något sjukligt ingick aldrig i denna fromhet; frisk och glad uppspirade hon i ett sinne, som på samma gång med otvungen njutning öppnade sig för naturens skönhet, för lek och skämt, för vänners förtroliga meddelanden. I barnaåren syntes han sällan eller aldrig nedstämd, surmulen eller missnöjd; samma jemnmod och glädtighet, som utmärkte ynglingen, gåfvo ljus och lif åt barnets verld. Vid sju års ålder började han skrifva vers. Det är märkligt, att det lilla poem till hans moder, som var hans lyras förstling, ej hade ett enda staffel, oaktadt den späde författaren då ej ännu läst rättstafning eller svensk grammatik. Språk- och formsinne vaknade tidigt. För öfrigt förbigå vi hans tidigare lefnadsöden, såsom för en större allmänhet erbjudande föga intresse, och anmärka endast, att han den 17 maj 1858 blef student vid Upsala akademi. Nu började han med allt mera ifver och allvar egna sig åt sången, och om han än ingalunda åsidosatte sin utbildning i vetenskapliga studier, blef dock af alla vetenskaperna “den glada“ den, som mottog hans andes eldigaste hyllning. Behofvet af en närmare sammanslutning med likasinnade föranledde honom att deltaga i stiftandet af ett vittert ynglingasamfund, der han snart blef själen, och hvilket samfund äfven efter hans död snart upphörde. Det var år 1860 som förbundet bildades. Sommaren samma år skref Björck sina “Naturbilder“, hvilka på hösten insändes till Svenska Akademien, som den 20 mars 1861 belönade deras författare med ett hedersaccessit. Af allt hvad den unge skalden inom den rena lyrikens område skapat torde dessa naturbilder vara det yppersta; detta behöfver dock icke innebära att någon återgång inom hans vittra utveckling sedan visade sig. Såsom vi snart, vid en närmare begrundning af hans poetiska skaplynne, skola finna, närmade han sig allt mera en konstform, som, på samma gång den ännu lemnar det lyriska ett rikt utrymme, dock är af öfvervägande episk karakter. — I en julkalender, Isblomman, utgifven af några Upsalastudenter, medverkade äfven Björck, likasom man finner åtskilliga bidrag af honom i några årgångar af “Flora“. Men det var egentligen i de åren 1863 och 1865 af det ofvannämnda vittra Upsalasällskapet utgifna “Sånger och Berättelser“, som Björck började som skald utmärka sig på ett sätt, som gaf anledning till de rättmätigaste förhoppningar med afseende på hans blifvande betydelse för den svenska literaturen, förhoppningar, hvilka snart skulle gäckas af döden. De poetiska berättelserna “Ett minne“, “En målning“ och “En gammal historia“, särskildt de begge sistnämda styckena, äro af en sällsynt skönhet. I “Ett minne“ är ännu det lyriska elementet herskande, men i “En målning“ har det lemnat öfverväldet åt berättelsen, ehuru det der, likasom i “En gammal historia“ ännu dels medklingar, dels plötsligt ger sig luft och framklingar i de renaste toner.
I Upsala blef den unge sångaren naturligtvis ofta anlitad att skrifva tillfällighetsdikter. Han strödde äfven sådana omkring sig, och få torde haft en sådan formel färdighet. Det tekniska gjorde honom aldrig några svårigheter, och Beskow kunde derför med skäl yttra till honom: “Herrn är född med formen i sig“. Om än åtskilliga faror ligga fördolda i denna lätthet, så är det å andra sidan tydligt, att det första och rent yttre vilkoret för en mera utbildad poetisk verksamhet är förmågan att beherska sjelfva det språkliga materialet. Björck missbrukade sällan eller aldrig detta välde; i nästan alla hans tillfällighetsdikter förråder sig något ädelt och upphöjdt eller något drag af komisk styrka, som förlänar hela stycket ett verkligt värde. — Men det var ej endast såsom sångare Björck ofta fick mottaga uppdrag af kamrater och vänner; han hade äfven ovanliga anlag som talare, och dessa togos ofta i anspråk. Ett flytande föredrag, en synnerlig fyndighet, en behaglig omvexling af det älskvärdaste skämt och det mest gripande allvar, samt utom allt detta en ynglinga-entusiasm, skär och ren som den första kärlekens låga — se der hvad som gjorde hans ord så oemotståndligt. En lindrig Bohuslänsk brytning verkade härvid ej störande, utan bidrog snarare på ett förmonligt sätt till det friska, ursprungliga i intrycket. Särskildt under det för alla deltagare oförgätliga studentmötet 1862 var Björck en gerna hörd talare, och mer än en torde lifvas vid minnet af den hänförelse han visste att tända genom någon improviserad sång till damerna, någon glad visa m. m.
Men i denna estetiskt anlagda natur fanns alltid ett religiöst allvar, och detta dref honom äfven öfver från literatörens lif till prestens. I hvad mon de begge hade kunnat förmedlas och trifvas ihop, om han hunnit mognare ålder, derom kan numera ej dömas. Men nog finnas skäl att antaga, att inom detta fridfulla bröst rum skulle funnits för både det kristna lärarekallets brinnande nit och skaldens hänryckningar. Ej endast harpan, utan äfven lyran luta sig mot den uppslagna bibeln: Franzéns lif kan intyga detta, och Björcks skulle troligen hafva gifvit en liknande bild. Men innan en sådan förening ännu hunnit ingås, var hans lefnad slutad. Under åren 1867 och 1868 verkade han med den djupaste uppfattning af sitt kalls heliga betydelse, som prest i samma stad, som sett honom födas och der hans föräldrar nu sörja den ädle. Såsom domkyrkoadjunkt i Göteborg och sedan såsom komminister i Kristinæ församling derstädes, visste han att tillvinna sig allas kärlek, och då han dog den 28 september 1868 kände de själar, hvilka han närt med det lefvande ordet, att de förlorat en herde, hvilken med tiden skulle blifvit en prydnad inom den svenska kyrkan. Och i sanning, för det andliga lifvets tillväxt, för kyrkans framåtskridande i våra dagar tarfvas väl äfven sådana naturer som Björcks. Ty han stod öfver allt ensidigt parti, och han tänkte säkert som Thorild om ett stort tänkesätt mot våld, list och partier: “Detta är vishetens lag: att så tvista öfver det Lilla som åtskiljer, att man icke glömmer det Stora som förenar“.
Torftiga biografiska upplysningar kunna ej
gifva någon hel bild af en personlighet. Skulle
man söka att närmare betrakta hvad som hos
Ernst Björck var det väsentliga och karakteristiska,
så är först att anmärka, att han genast gjorde
intryck af att vara en ovanligt harmonisk natur.
Men harmonien kan vara af lägre eller högre
art, och det är hans heder, att han, hvilken
med sitt älskande hjerta så lätt uppfattade det
harmoniska jemväl inom lägre sferer af lif, dock
sjelf stilla, men oafbrutet, sökte det högsta
innehåll. Nu är det sköna till sitt väsen harmoni,
och det står derföre i sammanhang med Björcks
sinne för harmoni, att han var en estetiskt anlagd
personlighet. Det ligger en fara deri; ty den
estetiska verksamheten kan lätt utvecklas på
bekostnad af annat, som har högre rätt. Det är
mindre fara, att den praktiskt-sedliga verksamheten skulle utvecklas på bekostnad af någonting
annat; ty menniskans uppgift i den timliga
verlden är ju af öfvervägande praktisk art, och det
sedliga har derföre på menniskan de heligaste
fordringar, likasom det religiösa. Men å andra
sidan bör medgifvas, att ej heller den praktiska
verksamheten rätteligen kan umbära något
estetiskt: menniskan sjelf bör i de högsta afsigter
konstnärligt behandlas. Vidare är den högre
estetiska verksamhetens uppgift ju skönhet, och
skönhet är lika väl som sanning och godhet en
bestämning som vi gifva åt det guddomliga. Det
är sålunda något guddomligt och förnuftigt, som
blir innehållet i skaldens verksamhet. Oviljan mot
den estetiska verksamheten torde äfven, der den
ännu fortfar, härröra från konstförgudningen i
början af detta sekel, mot hvilken en berättigad
protest, en helsosam reaktion låtit förnimma sig.
Men, som sagdt, det ligger en fara i en öfvervägande estetisk riktning; man kan förledas att i allt “vara verksam blott för verksamhetens egen skull“, att taga lifvet som en skön lek och förgäta Schillers ord, att det är blott med det sköna, som menniskan skall i lekande verksamhet sysselsätta sig. Vi vilja ej neka, att der funnos perioder i Björcks lif, då han var utsatt för sådana frestelser. Men fromheten i hans hjerta fyllde snart åter lifvet med ett positivt innehåll, och derpå vann äfven hans poesi: ty så sammanhänger allt inom den andliga verlden, att det ena ej kan umbära det andra.
Vi hafva sagt, att Ernst Björck gerna i allt såg det harmoniska; detta hade sin anledning ej endast i hans ofta omnämnda sinne för harmoni i estetisk mening: det härrörde äfven af hans godhet. Ty godheten var ett utmärkande drag i hans karakter. Hos alla fann han något godt, och det är ingen, om hvilken han icke, med allt erkännande af det felaktiga, som kunde finnas, hade ett förklarande eller i ädel mening ursäktande ord till hands. Detta var icke slapphet; åtminstone var det icke så i allmänhet. Nej, det var en följd deraf, att han älskade alla. Det var en följd af en äkta kristlig, men äfven humoristisk åskådning af lifvet och menniskorna. Han insåg, att äfven i det minsta eller lägsta finnes något godt, något guddomligt, något rörande eller harmoniskt, och han älskade mera att framdraga och påpeka detta goda, än att kallt fördöma på grund af i ögonen fallande lyten. — Den muhamedanska parabeln berättar om vår religions guddomlige stiftare, att, då fariséerne en gång funnit en död hund liggande på vägen och förargats öfver det obehagliga i denna anblick, Frälsaren deremot äfven här funnit det goda och bragt dem på skam med orden: “tänderna äro så perlhvita“. Så fann äfven Björck i det af mängden förkastade, i det obetydliga, ja till och med i det onda esomoftast några goda egenskaper. Ofta beskylldes han, med anledning af denna benägenhet, för bristande moralisk stränghet i sina åsigter; någon gång torde äfven hans vänner haft rätt i sitt ogillande af hans eftergifvenhet. Men på sätt och vis hade väl ock han alltid skäl för sin mildare uppfattning, och det hör till de många goda sidorna i hans älskliga väsen, att han så oaflåtligt följde det stora budet: “Dömer icke, så varden i icke dömde!“
Der låg ändtligen en underbar oskuld i Björcks sinne. Denna nästan jungfruliga renhet bestod profvet i alla ynglingaårens frestelser, och “morgonens dagg låg ännu qvar“ öfver hans jordelif, då han lemnade det, för att inträda i ett högre. Väl hade äfven han sina strider att utkämpa; men kampen var dock merendels lätt. Det såg nästan ut, som hos honom mera än hos andra pligten och böjelsen varit ett; det tycktes som om det varit honom mera än andra lätt att göra det goda. Häraf följde, att sällan någon slitning eller disharmoni företedde sig i hans sätt att vara; behaget åtföljde derföre ock hans rörelser, frid blickade derföre ur hans blå öga. Den svåraste fiende han hade att bekämpa, var väl den indolens, som ofta hemsöker just konstnärslynnena med sin lockelse; huru han till slutet, med det kristliga allvarets segerkraft, bröt äfven denna Armidas tjusmakt, derom bära hans senaste lefnadsår vittne för alla dem, som då hade tillfälle att med deltagande följa honom i hans verksamhet som lärare och själasörjare.
“Salige äro de fridsamme, ty de skola besitta jorden!“ Björck var fridsam mer än de fleste, och derföre fick han vänners hjertan till sin besittning, till sitt arf och sin egendom. Och tills den tid kan komma, då väldet på jorden efter Mästarens vilja verkligen skall tillhöra friden och ej våldet, blir dock detta herravälde öfver vänners hjertan de fridsammes skönaste lön. Så älskad som Björck ha väl tå varit, och medvetandet af att vara omtyckt gjorde honom ej uppblåst eller inbilsk: han mottog med barnslig glädje hvad vännerna bjödo, och sjelf delade han lika naturligt med sig af sin välviljas öfverflöd. Hans inflytande var af förädlande art; ty den ande af renhet som hos honom förspordes kunde svårligen annat än rena och lugna. Sådana menniskor hafva sannerligen icke lefvat förgäfves, om än de, för att tala efter menniskosätt, “i förtid gå bort“. Visserligen kan man hafva rika anledningar att beklaga den svenska literaturen förlusten af en bland hennes mest lofvande ämnessvenner, den svenska församlingen den unge lärarens tidiga bortgång från det påbörjade utsädet, de många vännerne frånfället af en broder, som med så starka band visste att fästa hjertan; men tomheten och saknaden, sorgen öfver att hafva förlorat honom böra dock vika för glädjen att hafva egt honom, och vi böre tacksamt bekänna, att han, med sitt korta lifsmått, dock hunnit hvad som är det bästa af allt, att verka i välgörande ande på nästan alla dem, som med honom kommo i beröring. Flyktig var hans sköna uppenbarelse; vingarne hade för brådt att växa ut, men så blef också engeln förr färdig, och den fridsamme fick så mycket förr det löftet uppfyldt, som blifvit gifvet åt dem, hvilka, likt honom, varit renhjertade, — att de skola se Gud.
2.
Att noggrant bestämma Ernst Björcks betydelse som skald, att uppvisa den inre beskaffenheten af hans diktning, samt antyda den utvecklingsgång han möjligen i poetiskt, afseende skulle hafva följt, derest ett längre lif varit honom beskärdt, detta är egentligen derföre vanskligt, att han, som skrifvit det mesta af sina arbeten i lyrisk riktning, dock icke egentligen var någon “central-lyriker“, men att det oaktadt starka lyriska ansatser framträda jemväl i hans berättande diktning. Men man skall vid en närmare undersökning finna, att just den poetiska berättelsen var det område, inom hvilket han mest afgjordt skulle kommit att lyckas, likasom han redan nu der vunnit sina bästa segrar.
Vi hafva antydt att Björck ej var fullt concentrerad lyriker, och vi äro skyldige att förklara hvad dessa ord innebära. Den lyriske skald, som nästan blifvit mästare öfver stämningen, uttrycker densamma i afslutad, harmonisk form, men på samma gång så att läsaren anar ett ännu ej fullt uttaladt ord, skymtar ett djup, som till hälften ännu sveper sig i skymning, förmärker vibrationen af en känsla, som ej kan fullt ge sig luft. Vi hafva talat i bild; saken betyder i sjelfva verket blott att i lyriken den diktande fantasien ställer sig på den musikaliska fantasiens ståndpunkt. Häraf följer nu en concentration i sjelfva framställningen, benägenhet för språng i det yttre sammanhanget men tillika en helt individuel ton, en egendomlig doft i det hela; i hvarje äkta lyriskt stycke förnimmes derföre något af det osägligt, hemlighetsfullt rörande, som Hegel fann i “Es war ein König in Thule“, något af det sammanpressade i “Schäfers Klagelied“. Lyriken har visserligen flere arter och de ofvannämnda egenskaperna framträda i några af dessa väsentligt modifierade; men säkert är, att om icke dylika drag åtminstone likasom beledsaga det hela, ingen s. k. central-lyrik är möjlig. Den lyriska stilen är sådan, att man kan på densamma aldrig misstaga sig. Oss synes nu som om, med få undantag, Björcks sång endast sällan anslagit lyrikens fullaste toner, utan helst uppehållit sig inom sådana stämningssferer, der sinnet lösgjort sig från bilden och med halft lugn, halft vemod betraktar densamma. Han har till och med ibland ett starkt rhetoriskt element i sin diktning; detta senare har sammanhang med hans ofvannämnda utmärkthet som talare. — Ifrån detta omdöme om Björcks lyrik undantaga vi nu åtskilligt från hans tidigare utveckling och åtskilligt från de senare åren af hans lif. I “Naturbilder“ kan man särskildt beteckna styckena “Sommarregnet“, “Tussilago och Blåsippan“, “Blommans bön“ och framför allt den tjusande dikten “Det våras“, såsom sprungna ur en ande, för hvilken alla lyrikens hemligheter varit bekanta. På hvad sätt han förstått att gripa den rätta metern och behandla densamma så, att den smyger sig efter den föreställning, som skall uttryckas, det kan man se synnerligen i Sommarregnet, der den oroliga dvalan i naturen före skurarnas utbrott är förträffligt framstäld, samt i Det våras, der de tre sista raderna i hvarje vers nästan erinra om de vårbebådande dropparnes fall från takrännan eller i allmänhet om naturens uppvaknande, dess nymorning efter vintersömnen. — Bland Björcks dikter i kalendern Isblomman finnes knappast någon, der den lyriska tonen rätt låter förnimma sig, utom möjligen det sköna stycket “Stormen“, der dock jemförelsen är alltför tydligt utsagd och verkan derföre blir kylig. “Friheten“ har för mycken rhetorik, hvarmed naturligen ej nekas, att det hela gör ett majestätiskt och praktfullt intryck. I den vekt behagliga “Höstsång“ betraktar skalden på elegiskt vis sitt inre, och det reflekterande elementet är, om ej tydligt, dock säkerligen icke fjerran. — I det under Björcks senare år diktade stycket “Vackra Astrar“ ljuder åter den fulla lyriska tonen, ehuru visserligen blandad med förnimbara elegiska ljud. Någon skarp gränsbestämning är dock här svår att åstadkomma.
Att anmärka om en svensk författares diktning att den icke är i egentlig mening central-lyrisk, är så mycket mindre ett klander, som ehuru lyriken är den konstform som inom poesien hos oss mest blifvit odlad, dock en sådan verkligt concentrerad lyrisk stil är hos oss en sällsynthet. Våra folkviseförfattare, hvilka dock naturligen ej kunna sägas tillhöra den egentliga konstpoesien, samt inom denna senare Atterbom, stundom Stagnelius och ofta Runeberg äro väl de enda märkliga representanterne för den fulltoniga lyriken. Bellman står ensam för sig och hans underbara diktning kan ej jemföras med något annat. Att för öfrigt enskilda stycken hos månge af våre store författare äro utmärkta af den äkta lyrikens egenskaper, förnekas icke; man behöfver blott studera Freese, Lidner, Tegnér, Vitalis, Kellgren för att finna detta, men, vi hafva dock få prof af en lyrisk ande sådan som Goethes eller sådan som den, hvilken i en del af Heines diktning förråder sig. Bland nyare svenske författare kan man omnämna V. E. Öman såsom närmande sig den egentliga lyrikens område eller till en del jemväl i besittning af detsamma; jemför man nu hans poesi med Björcks, så torde man finna, att Öman mera än Björck har lyrikerns egenskaper. Och hos Elias Sehlstedt visar sig, inom det lilla område hans genius för honom uppdragit, en mängd af skapelser, der den lyriska färgen, den lyriska tonen och den lyriska stilen på ett intagande sätt göra sig gällande. Björcks poetiska begåfning förde honom åter allt mera till andra former, och företrädesvis till ett sådant slag af poesi, som, ehuru det måste väl betonas, att det till sitt egentliga väsen är episkt, dock ännu låter den lyriska ingifvelsen uttala sig.
Betraktar man den poetiska berättelsen, sådan denna t. ex. af Scott, Byron, Mickiewicz, Christian Winther blifvit behandlad, så finner man densamma lemna tillfälle till rika lyriska utgjutelser; bildar den poetiska berättelsen likasom en cykel af smärre dikter, så antyder den ofta genom dessa dikters romans-artade beskaffenhet sjelfva diktslaget såsom en öfvergångsform mellan epos och lyrik eller såsom en blandad form af poesi. Slutet i Björcks “Ett minne“ är ock helt och hållet lyriskt; likaså en del af fjerde sången i “En Målning“ och slutet af sjette sången i “En gammal historia“. Af dessa poetiska berättelser utmärker sig “Ett Minne“ genom en ovanlig skärhet och oskuld, ett behag och en känslighet, som ovilkorligen griper sinnet; barndomsminnet är till sin natur poetiskt, men här har skalden gjutit den rikaste poesi öfver dess flydda fägring. Af de tvänne öfriga berättelserna: “En Målning“ och “En gammal historia“ torde “En Målning“ hafva företrädet, ty här är en poetisk idé på ett poetiskt sätt genomförd; de väl anlagda och utdragna motsatserna äro här äfven slutligt försonade, och “frestaren“ har vikit bort från de handlande personernas närhet, likasom han försvunnit från den unge målarens tafla, der nu englarne gå fram och tjena den segrande Messias. Bland glanspunkterna i stycket är att märka den i andra sången gjorda beskrifningen öfver Alberts målning af folkfesten. Det är på sätt och vis sannt, att dikten ej bör måla, hvilket författaren här gör; men det är ju fråga om en framställning af en taflas innehåll, och skalden synes på ett ovanligt lyckligt sätt hafva löst den allt annat än lätta uppgiften att successivt gifva föreställningar om något, som, för att rätt njutas, bör i ett tidsmoment skådas såsom helt. Den tredje sången är af alla den praktfullaste, och drömmen i slottsateliern är här utförd med en gripande och öfverväldigande kraft. Detta stycke hemtar för öfrigt ett personligt intresse ur analogien mellan hjeltens lif och skaldens eget. Liksom Albert kände äfven Ernst Björck kanske sitt lif stundom slitas mellan konstens och det presterliga kallets maningar; likasom Albert skulle Ernst Björck kanske äfven, om han fått lefva, hafva förstått att harmoniskt tillfredsställa begges fordringar. Liksom den unge presten i dikten har en atelier innanför sin arbetskammare, skulle Björck hafva egnat sig åt den ädla diktens värf utan men för sina maktpåliggande göromål som själasörjare. Man är så mycket mera berättigad att antaga, det denna analogi, som temligen osökt erbjuder sig, ej är af författaren till dessa rader godtyckligt hopgjord, som Björck i allmänhet, utom i stycket “En gammal historia“, älskade att basera dikten på ett grundlag af upplefda händelser, eller genomlefdt själslif. Så är, för att anföra blott ett exempel, “Ett minne“ en idealiserad framställning af en bild ur Björcks barndom.
Det är egendomligt med poesien att hon mägtar adla och förklara sjelfva det hvardagliga, ja stundom äfven det rent triviala. Att det är ett trivialt, utslitet ämne, som bildar stoftet i “En gammal historia“, torde af alla böra medgifvas: det är de olyckliga resultaterna af ståndsfördomarnes seger öfver hjertats heligaste känslor, som här af skalden tecknas. Huru ofta hafva ej dramaturgerne sysselsatt sig med sådana ämnen, huru ofta har icke detta thema blifvit varieradt i romanerna! Och dock vet en verklig skaldenatur, att ännu i dag gjuta ungdomens förtrollning öfver en så gammal historia! Det är dock i detta stycke egentligen enskildheterna, som äro verkligt poetiska. För öfrigt hafva här motsatserna blifvit så skarpt utförda, så bittert accentuerade, att någon försoning ej varit möjlig att åstadkomma, utan allt slutar med en gäll, förfärlig dissonans. Lyriken är i detta stycke af en sällsynt fägring, naturbeskrifningen från Italien i sjette sången är beundransvärd, och slutet af denna sång är med sitt djupa vemod hänförande:
“Fiskarflickor, som på ängen dansen,
Af de hvita liljor näten kransen!
Snart han skänkas skall med bittra tårar
Åt er syster från de fjerran haf.
Fordom skönt hon prydde nordens vårar:
Söderns vårar, pryden hennes graf!“
af din ljusa bild, begråtne broder! Dina vänner klaga icke ditt öde; ty det höfves icke dem, som nära odödlighetens hopp eller näras af dess visshet, att klaga öfver döden, äfven då han bryter de skönaste och löftesrikaste förhoppningar. Ty löftet hade dock aldrig på jorden kunnat fullt infrias: så rik är menniskoanden, och så kort är äfven det längsta jordelif. Men vemod fyller dock stundom sinnet, när vi tänka på den svenska diktningen i våra dagar och på hvad du för densamma kunnat blifva. Ty om denna diktning kan man väl använda dina egna ord om nordens vinter:
— — “än ser jag snö på äng och strand,
På fjell och skär,
Och hvem vet när
I kalla norden det våras?“
Men äfven detta vemod upplöser sig i tacksamhet för hvad du under ditt korta sångarlif redan lemnat oss af skönt och godt, och det är detta, som nu med den gladaste tillförsigt öfverlemnas åt en större allmänhet.