Vallfart och vandringsår/Betlehem
| ← Isissystrarnas bröllop |
|
Fikonträdet → |
Betlehem.
När klostrets fönster glödde
i djupa solnedgången;
när munken, som tömt sin mugg,
steg upp i tornets glugg
och ringde till aftonsången
och kvinnorna sutto med slända
i dörren på tröskel och pall;
då steg jag in i den tysta
basilikans pelarehall.
Den står med förfallna väggar,
med sitt gamla tak av trä,
sina pilgrimsskaror, som ligga
med flaskor och kors på knä.
Där är som sjönge i muren
en dold församling och präst:
»hic de virgine Maria
Jesus Christus natus est!»
Jag tog med rysande händer
ett ljus av vax och steg ned
i kryptans gångar och grottor,
där bedjande stodo i led.
Där sken i skrift på golvet
av lampor belyst som till fest:
»hic de virgine Maria
Jesus Christus natus est!»
Inskriften omgav en silverstjärna, som låg alldeles lös i golvet som ett lock, fast detta nu råkat i glömska. Under detta månguddiga lock, vilket nu lyftes upp för några ögonblick, låg i en helt obetydlig fördjupning en mycket förmultnad sandal eller sko, som tillhört Kristus.
I Cæsarea bodde Kristus ett helt år hos en krukomakare, som han betalade genom att var morgon hämta honom leran från vattendraget, tre stadier från stadsporten.
De vackra tvätterskorna, som hade en lätt tunga, när de stodo därinne i den manshöga vassen med vattnet upp till knät, förstummades alltid i hans närvaro. De måste vid vart hans ord betrakta honom med stora ögon och förvånas att de ej förr insett något så enkelt och riktigt. Om aftnarna satt han ofta på brunnskanten utanför krukomakarens hus och kastade bröd åt hundarna och duvorna. Hundarna voro den tiden mycket skygga, men duvorna blevo slutligen så tama, att de slogo ned på hans huvud och axlar till dess han satt som i en gloria av små vita flaxande vindar.
Krukomakaren brukade då sticka ut sitt leriga huvud genom dörren, harkla sig och invända:
»Mästare, det som djur är och det som planta är, det är också utan själ!»
Då svarade Kristus: »Skall en krukomakare därför vara utan hjärta?»
Emellertid fastnade hans sko en morgon i den sumpiga marken vid vattendraget. Det var just samma sko, som sedan fördes hit till Betlehem. I stället för att åter stöta fast den på sin fot, betraktade han den länge och eftersinnande utan att någon fattade hans tankar. Slutligen utropade han: »Den, vars fot passar i denna sko, skall fullkomna mitt rike!»
Denna legend berättades nu bland pilgrimerna som samlades i grottan. De flesta voro ryska bönder. De buro en rikt förgylld ikòn och hade pälsmössan stucken under armen. »Du, Jegor,» viskade de, »eller du, Gregor, är det ej bonden och arbetaren, är det ej den fattige, som skall fullkomna Kristi rike?» Därmed började de passa skon.
Medan de voro upptagna av detta, stal Jegor fem kopék, som Gregor gömt under den uppvikna kanten på sin mössa. Den lilla, ytterst smala skon försvann alldeles under deras breda fötter.
Vem har däremot ej hört talas om en eller annan bildad gråhårsman, som oavbrutet arbetar vid sitt skrivbord i husets innersta och mest tysta rum. Han är en egendomlig blandning av vänlighet, fördomsfrihet och bitterhet. Vart hans ord är en spik, varmed han korsfäster sin egen samhällsklass, sitt eget kött och blod för att frälsa andra klasser, som egentligen äro hans naturliga fiender. Man kan nästan säga, att han ber dem slå in hans fönster. Han vill försona människorna med förnuftet och sanningen och gör sig själv, sina efterkommande, sin egen samhällsklass till försoningsoffret. Till hans spensliga fot skulle skon ha passat!
Vi böja vårt huvud gärna
för grottans silverstjärna
men minnas, fast lampor och bloss
till de heligas minne brinna,
att varje man och kvinna,
vars saga vi läst och besinna,
var endast som en av oss.
Och samma Ruth, som knöt sig
en kärve ax i soln,
hon vände sig om och snöt sig
i dammiga yllekjoln.
Vi hälsa ditt första hem,
du dotter av Betlehem,
du unga kristendom,
som i kläder sida och vita
drog bort till kejsarens Rom!
När Petrus Eremita,
en man i herrranom,
steg upp på sin åsninna
och värvade knektar, kom
du tillbaka som härskarinna.
Jerusalems gata stod
belagd med rödaste matta
av saracenernas blod.
Om greker och latiner
sen dess förstulet snatta
av klosterkällarens viner;
om nere vid dammen de meta
och vända sig om och träta
om mässa och bönepall;
om i allt vi spåra förfall;
om vi börja huttra och frysa
och längta spisa kväll
och rygga till, när vi lysa
dit in i den källarecell,
där Hieronymus låg
i forna dar på den flata
och fuktiga marken och såg
med grubblande blick i Vulgata;
så muntras vi snart, när i trappan
vår pilgrimsskara går fram.
Den stripiga luggen och kappan
är grå av boss och damm.
Ty frukta de djävulen mest,
de frukta vatten därnäst.
Om jag vore Betlehems präst,
jag droge en balja med vatten
i kryptan till mässan på natten.
Jag toge en kostelig såpa,
som sved i asketisk smärta
— allt medan jag gned och smet
från ryggen de heligas kåpa
och väldigt bad och grät:
Du, Herre, förlåt dem skammen
att komma med renaste hjärta
i smutsig lekamen! Amen.
Men ljuset brann till fingret.
I klostret mötte kamrater
vid aftonvarden, som dukats
på vit servet av en frater.
Vi stego till häst vid porten.
Till samtal var natten för stor,
men herdarna sjöngo på berget
vid palmvin en mjältsjuk kor.
De sjöngo i jämrande toner
en sång om en myllad skatt
och stirrade upp i Judéens
decemberstrålande natt.
Vi hörde vid var förfallen
och kringbyggd korsfararbrunn,
som gapade upp vid vägen
lik en svart och ropande mun,
hur där ljöd som en mässa ur jorden
från en dold församling och präst:
»hic de virgine Maria
Jesus Christus natus est!»