Vallfart och vandringsår/Den ombytlige
| ← Djufars visa |
|
Mamud - Brutus → |
Den ombytlige.
Bland många delvis illa medfarna arabiska handskrifter som Abu Barak, bokförsäljaren, satt och stavade i vid sin hornlykta, hade det översta följande lydelse:
Damaskus, i kalifen Osmans tredje regeringsår och i det fyrtiondeförsta efter hans börd. Den Ende skänke honom och Eder alla ett fredligt år!
Jag kan högakta, kanske till och med beundra den man, som lever regelrätt, som anses för ett mönster, som genast från sin tidigaste ungdom slår in på en given bana och plikttroget och lugnt följer denna till dess han dör, omgiven av väl uppfostrade barn. Då jag talar med honom är det emellertid som om jag samtalade med en mycket oerfaren och ensidig person. Han har aldrig varit i tillfälle att pröva livet från flera sidor; han har aldrig för ett häftigt intryck kastat över ända sitt redan påbörjade arbete och försökt sig med ett nytt. Den ombytlige däremot vinner genom att upprepade gånger med förnyad iver hängiva sig åt nya företag en viss erfarenhet i allt, en rik mångsidighet. Jag älskar den ombytlige. Hans lynnes skiftning påminner om ädelstenens. Hans samtal behagar mitt öra på samma sätt som de brokiga arabeskerna på moskén i Ispahan mitt öga. Det är som om hans sinne vore sammansatt av finare och känsligare ämnen än andras. Om han i dag framkastar en åsikt, skall han i morgon kanske bekämpa den, och detta emedan hans sinne är ytterligt känsligt för motståndares anföranden och skäl. Han kommer just härigenom oftast sanningen närmare än någon annan, och om han begår ett misstag rättar han det snart själv. Vad är egentligen en orubblig övertygelse? Är den ensidighet, envishet, andlig tröghet eller övermodig tro på egen omdömesförmåga? Vilken stor gåva att hastigt kunna sätta sig in i andras tankar och uppfattning, vilken livlig själsverksamhet! Fanatikern, den ombytliges motsats, saknar helt och hållet denna förmåga, då han slår fast en åsikt och går i döden för den liksom den vore jordens största sanning, ehuru den understundom med tiden visar sig vara jordens största lögn. Hans inskränkta ensidighet erinrar om sådana människors, som vi kalla trähuvud. Varför endast omsluta en enda förhårdnad tanke, en enda kärna liksom det obetydliga lilla plommonet och icke hundra kärnor liksom den stora präktiga melonen! De kristnes gud gömmer tre personer i en, men den ombytlige väl tio. Att umgås med honom är därför samma omväxling som att samtidigt umgås med flera personer. Om någon vore beständigt kvick eller beständigt storsint, skulle han lätt anses för mer än en vanlig människa. Det tycks därför som om kvickhet och storsinthet genom en vis skickelse mera sällan hörde till den beständiges karaktär än till den ombytliges — vilken ändå alltid drar ned sig till en vanlig människa genom att strax efter en kvickhet eller en stor handling säga en dumhet eller göra något klandervärt. Den ombytliges vänlighet är ögonblickets uppriktiga och varma ingivelse och besitter därför en säregen tjusningskraft. Hans förolämpning är mindre sårande, ty man vet att han strax skall återvända och gottgöra den. Ja, jag älskar den ombytlige och är glad då jag vinner hans vänskap, ehuru jag var dag blir nödsakad att erövra den på nytt. Den vänskap däremot, som jag skrinlagt hos den beständige, sköter sig själv; den blir honom ett slags skyldighet — och själv kommer jag knappast i håg den.