Vallfart och vandringsår/Djufars visa
| ← Vad skall jag tro? |
|
Den ombytlige → |
Djufars visa.
I danserskornas stad, det glada Tanta,
där bomullsbuskens ros blir vit och gul
och Nilens delta står med gröna majsfält
och bufflar draga vattenhissens hjul,
i detta Tanta levde gamle Djufar.
Han var beryktad för sin tungas makt
att dikta långa österländska verser
i takt med danserskornas muntra takt.
Han sjöng så vackert om sin stad, som låg
med hundra duvtorn, torg och minaret,
att den som hänryckt ej sprang in i dansen
betäckte ögat med sin hand och grät.
En morgon tidigt satt han på sin tröskel.
Fast lågt stod solen var han redan klädd.
Då ropte alla flickorna vid brunnen:
»Nu diktar Djufar! Han har glömt sin bädd!
I afton kanske, när i haschischrök
på nakna fötter och vid flöjters låt
vi dansa slöjdans, att han sjunger visan
och lockar än vårt skratt och än vår gråt.»
Då sade Djufar: »Har jag tid till sång?
Min tid är kort till ökengravens blund.
Jag har ej råd att för min sömn försumma
en sådan sval och ljuvlig morgonstund.»
Då ropte yngsta flickan med ett skratt
och lyfte krukan på sitt svarta hår:
»Vår vän är alltför gammal till att dikta.
När fyller Djufar sina hundra år?»
Förbittrad steg den krökte gubben upp
och strödde trumpen bröd för sina duvor.
Men när han såg kupolerna, som välvde
på stadens höjder som en klase druvor,
och såg kring slätten, klarnade hans min.
»Kom, barn! Om jag var hundra år och mer,
förmådde än min gamla tunga sjunga,
när från min tröskel denna trakt jag ser.»
Där blev ett jubel. Folket kom ur staden
och satte sig som kring ett lägerbål,
och deras trummare bar ut sin puka,
en fiskskinnsöverdragen mässingsskål.
När musikanterna nu bildat ring
med flöjten lyft och lutan på sitt knä
och med sin smäckra, strängade rebabe,
vars buckla sken av indiskt sandelträ,
och när vid danserskornas sakta dans,
nu var kring deras panna fästad slant
begynte glindra som en liten gnista,
steg Djufar upp på brunnens låga kant.
Han drog en pappersremsa och en penna
försiktigt ur en avlång silverslida
och knäppte upp sitt bläckhorn, där det hängde
i gula silkessnören vid hans sida.
Det låg ett sorglöst lugn på denna trakt,
på tystnadens beständigt tysta land,
på dvalans land, det tigande Egypten,
där själva vattnet ljudlöst slår sin strand.
På deltats reflar sov en rad flamingos.
Ett fartyg sam på vattnets gula spegel
med akterhuset målat grönt och rött
och drev med floden utan rodd och segel.
Den gamle Djufar tog som en aktör
på brunnens kant högtidligt ut sitt steg,
och mödrar lyfte sina barn i höjden
i väntan på hans sång — men Djufar teg.
Hans ögon vidgades och glänste under
hans panna, som var brun som mörknat läder,
och i den ivrigt lyfta handen sken
mot kornblå luft hans pennas vita fjäder.
Han rörde sina läppar tyst, och han,
som med sin vers och klangen av sin röst
så ofta lockat löjen eller tårar,
lät hakan långsamt sjunka mot sitt bröst.
Han vände sig från folket och betäckte
sitt huvud med en ärm av sin burnus.
Han brast i gråt. Han lät sin penna falla
och gick tillbaka till sitt låga hus.
Då ropte närmsta flickan: »Ganska sant
blev Djufar spådd, att diktens stora glädje
ej mer är hans.» — Den andra flickan gick
förgrymmad hem från brunnen, men den tredje
gav musikanterna en vink och tog
hans pappersremsa, som låg våt av gråt.
Hon lyfte den och bar den följd av folket
vid strängarnas och pukans muntra låt.
Hon gick till stadens stilla helgedom.
Där fästes remsan i en pelargång,
och Tantas döttrar kysste den och mindes
i långa tider Djufars tysta sång.
Den ögats glädje Österlandet skänker
kan ingen skildra i en skriven rad,
men gamle Djufar målar denna glädje
i sitt av tårar vätta, tomma blad.