Vallfart och vandringsår/I Bougival
| ← Namnlös och odödlig |
|
Kosmopoliten → |
I Bougival.
Brottstycke ur »Jupiterhuvudet», en längre ofulländad dikt, där Den Heliga Gamla uppträder som en allegorisk representant för den Gamla Människan, som tusenåriga utopier till trots ännu är vår drottning.
Stig ned från droskans våta bock och lägg
din knoge, kusk, med dån i porten! —
Ur vinets röda löv på husets vägg
där sken som löjet i ett rövarskägg
den blanka värdshusskylten Gyllne Hjorten.
Ett störtregn fyllde rännans bladomspunna
basun med ljud som från en källargång,
där storknande av vin och under sång
en rad av tomtar drunkna i en tunna.
I källarsalen brunno många ljus,
men desto färre tycktes bordets rätter.
En sölad duk. En rad av pilsnerkrus
och på en tallrik fyra små kotletter.
Fientligt stilla, nästan sorgset, mätte
den gamla värdshusänkan min figur,
där hungrig, trött och våt av regnets skur
jag kom i dörren, storväxt som en jätte.
Få sådan kund från bordet mätt och lugn
med en kotlett och något skval att dricka,
det var att elda upp en bagarugn
med litet fjäder och en svavelsticka.
En mängd av svarta herrar fyllde rummet.
En korg med tömda flaskor lyftes ut.
Förlägen slog jag upp mitt öl, så skummet
steg över brädden av min mugg till slut.
Och snart förstod jag, att jag stört en klubb,
som skylde himmelstornande bekymmer
en stund med flaskan, likasom man skymmer,
en obelisk på avstånd med en nubb.
Med ens steg fram ett diktareporträtt.
Gitarr på axeln, solkig rock, cylinder,
en lurvig lugg kring sammansjunkna kinder;
i västen rönnbär i en stor bukett.
Han bjöd så hand som famn på samma gång
— ej med patetiskt ett »Citoyen!»
men med den tredje republikens: »Tiens!
Tenez, buvons ensemble, vieux garçon!»
När isen brutits, kommo glada miner.
Av mat fanns litet, fast dess mer av viner.
Poeten satte sig på bordets kant,
slog an gitarren, sköt sin hatt på hjässan
och knäppte hop sin rock som till ett spant.
Men långt i staden ringde midnattsmässan.
Då, när gitarrspelaren började en halvsjungande improvisation, satte sig värdshusänkan, som hade ett mullgrått kläde i knut om huvudet, tätt vid min sida och såg mig oavvänt rakt in i ögonen.
Nu Gitarrspelaren.
Vi samlas till glädje vid flaskor och bål.
Var njutning ej redan människans mål
då vildens panna slöt hennes hjärna
som ett klumpigt skal om en ädel kärna?
Och kommo vi kungligt, först Hans Nåd,
med kronan på kuddar de Höga Råd,
matronor och fröknar i glimmande tyg,
vi sökte väl endast i lön den smyg,
där ingen Savonarola
med sin sträva predikan lyste i bann
att leka på strängar och skåla
tills vin ur röda skägget rann.
Den förtorkade gamla kvinnan vid min sida fyllde gång på gång min mugg — alltid utan att vända bort sina lysande, små, stålgrå ögon, alltid utan att tala.
Nu fortsatte Gitarrspelaren.
I vår pannas grotta, där tusen små
tankedvärgar komma och gå
med fosforljus i sin lykta,
där plåna de ut med sin trampande sko,
med flitiga hackan, som aldrig får ro,
det djupt i vår hjärna tryckta
vidundersspåret: övertron.
Vårt liv låg fordom en dyster hed,
i vars bryn vår stamfar, vilden
rest upp sin bild, men hög, men bred,
tills himlen skymdes av bilden.
Till aska och mull stöp kolossen ned.
Vid slutet av livet, vid randen av heden
stå mörker och sömn, där vi drömde ett Eden.
På himmelen flammar i eldbokstäver
av döda månar: Lev, då du lever!
Att blunda för orden, att tveksam stanna
i en kodex, en gammal fridens psalm,
är härma den galne, som svalkar sin panna
i en brinnande krans av halm;
att tysta dem med en Kant, en Hegel,
det är att smula en klocka av malm
med en liten klubba av tegel.
Nu, under dessa gitarrspelarens ord, öppnade gumman sin mun till ett litet kort, klanglöst skratt. Hon böjde sig så djupt ned mot bordet, att hennes haka nästan vilade på duken bredvid min sked.
Gitarrspelaren fortsatte.
Att helt förintas… Stora gåva,
hur blev av trötta människan du glömd!
Att dö till liv är dö fördömd;
att vara salig är att sova.
För dem som trodde, att det egna jaget,
vars fel förfölja oss som rök en brand,
ej dör för liemannens hand,
ej slocknar hjälplöst som ett ljus i draget,
för dem var livet endast vägen,
en Via Dolorosa utan halt.
För dem var livet endast himlastegen;
för oss är livet allt!
De enkla orden gömma,
som en vagga ett barn, den tid som skall bli.
De ropa i lön eller högt som ett skri
ur allt vad min samtids andar drömma.
I dem skall jorden bli fri!
De enkla orden begära,
att vi smycka vårt liv som en helgedom,
att vi närma oss dubbelt nära
i en vänlig ring våra kära.
Med en flaska vin blir trästoln Rom.
Ja, kunde jag njuta livet rätt!
Det är ej i dryckjom den nattliga vakan,
som plattar mitt bröst och följer mig tätt
med en spade, en lår och ett lakan.
Det är andens rus, när han vingen häver
och jag vrider mig framför ett ark med streck.
Jag dricker ej döden ur vin och genèver,
jag dricker den tyst ur en flaska bläck.
Mitt liv är en dag mellan nätter,
en högtidsdag, som vill högtidsrätter.
Det är hjärteallrakärestan min,
som ber om en guldkjol men själv slavinna
till kläder åt tiden får rastlös spinna
sitt flammande silke. Spinn, spinn!
Låt trådarna rinna, låt hjulet slå!
Din guldkjol dra kommande tider på.
När var sekund blir vägd en gång
som en nyckel till lyckans rum, som ett fång
mylittamynt vägdes av Ninives brudar,
som en pluring av Nisjnijs judar,
då få njutningens vinkande stjärna vi fatt
och fästa den högst där korset satt.
Nu nå vi den ej, men vi ana den gott.
När veckan lång vi välva
källrarna till barnens slott,
låt oss en söndag tänka på oss själva!
Härmed tystnade gitarrspelaren.
Han fick en flaska, grät och föll med kraften
av blytungt rus med axeln upp mot murn.
I långa strimmor flöt den röda saften
på hans gitarr och handen och bonjourn.
Berusad själv, förstörd, i plötslig vrede
grep jag gitarren raskt och slog den ned,
på gummans huvud, som i knutet kläde
försmädligt log från bordet vid min sked.
Då stack mitt genom gitarren, med det splittrade instrumentet om halsen, ett huvud, som ej längre var värdshusänkans utan Den Heliga Gamlas. »Du tror dig hålla den fördomsfria Nya Människan hov,» skrattade hon. »Men där flaskan är munskänk, är jag värdinna.»
Jag bjöd god natt. Jag tog ett ljus. Jag följde
en becksvart korridor, där tu och tu
på varje tröskel skorna blivit satta.
Min stake föll och sprang på golvets matta
med larm och väsen som en djupt förskräckt
och upprörd liten herrejesusfru,
som mött i mörkret ett förstört subjekt.
Och jag förstod: vårt liv är allt, men släktet
ett gammalt gråskägg, och när gubbar rumla,
det är som elden lös i rådstuhäktet,
då alla kedjelagda skälmar tumla
på öppet torg och vifta med sin fjättra.
Och dessa levnadsglädjens rop, som klättra,
som över franska manteln gyllne bin,
på skaldens digra ark? Förgyllda svin!
Med flaskan gamla tiden lättast band oss,
lät skenet trösta, men det sanna fara.
Var helst vi stå kring vin en drucken skara,
där är den gamla tiden mitt ibland oss.
Man tror sig Perikles och blir barbar
lik en förfallen prins med brännvinsmått,
som tror sig högt i fäderns rövarslott,
i riddarsaln i värja och talar,
men vaknar, sölad, med ett rop på vatten,
med skorna av och käppen genom hatten,
på vassa kanten av en trottoar.
Fördömd, förföljd som vid ett gatupplopp
ett släpat helgon, flaskan går från jorden,
sen hon har tumlat, klädd i papperspropp,
sin porterplumpa kropp på krögarborden.
— En fallen storhet, i vars glas, när grönt
det speglar ljus och män ring som bröder,
du skymtar syner: böjd mot vin, som blöder
ur buffelsäckens sprund så purpurskönt
som en negrinnas mun, Messias stöder
på marken knät och kallar vin sitt blod!
— En fallen storhet, som på guldskor stod
ej blott i gråa haremskungars torn
men i de trädgårdsvalv, där månens hörn
sköt in sin udd mot skygga smultronträdet
och där bananens jätteblad, så tunt
som spröd papyrus, steg till pinjens nötter
och män och flickor, medan huvudklädet
gled ned på heta axlar, sutto runt
den gamle gode Epikuros' fötter.
Hur vinkar lik en stjärna ej den tro,
som han, den store Epikuros, lärde!
De blevo få, de män, som hade ro
att aktningsfullt bekänna livets värde.
De blevo rucklare och livets fara.
Bland alla grubblare, som jorden såg,
står dock för minnet deras glada skara
så ljust som i det gamla Reims' portaler
bland mörka sandstenshelgon i sandaler
med hundra bloss ett vitklätt bröllopståg.
Just deras ord, att livets mål är lyckan,
slår nu omsider flaskan ur vår hand.
Men hon var fordom käppen, hon var kryckan,
ja, salighetens taffelkärl ibland
hos gudar, som nu skämta med sig själva
på förstadsscener mellan sju och elva.
Till många infall, som i våra dar
på släktets panna stå som granna solar,
var vinet mor, och var den mannen far,
som drucken slet i värdshuspigans kjolar.
Välsignad krogen och välsignat ruset
i varje stund, då över brännvinskruset
en sjunken usling blev ett barn, som grät!
Välsignat vare vinet, även det!
Välsignat vare det i mörka tider,
då män, som flytt varann med hat, omsider
i vinets glädje möttes famn i famn,
välsignat även i Messias' namn!
Om våra barn, om redan vi med dem
få dricka glädje ur en bättre källa,
så vill jag likväl till ett minne ställa
i högtidsrummet i mitt lugna hem
en remmare från forna dryckesklubbar
med munklatin och rim i mörknat tenn.
Och ofta vill jag grubbla framför den,
på gamle Bacchus, människornas vän,
som dog, då människorna blevo gubbar.