1.
Hwar med skal jag nu lofwa
Min GUD och Fader blid
Som lät mig roligt sofwa
Och wakna up med frid?
Si, natten är förbi,
Och Solen månd framskrida:
GUD med sit ansikt blida
Han wärdes mig anse.
2.
Årligen han mig spisar,
Och kläder rikelig:
Min siäl stor nåd bewisar
Och föder rundelig;
Ty skal ock nu min mun
Hans helga Namn beröma
Och aldrig mer förglömma
Hans nåde watgelund.
3.
Kan jag ock ej fullgiöra
Min Gud med tacksamhet,
Och hans nåd så utföra,
Som jag mig skyldig wet;
Så är hans nåde stor,
At han min swaghet hielper,
Och ingen nederstielper,
Som honom stadigt tror.
4.
Anamma mina böner,
Och tänk uppå tin nåd,
At jag tit bistånd röner
I all min råd och dåd:
Ledsaga ock min fot,
At jag går rätta wägar,
Och ingen handel plägar,
Som är min Gud emot.
5.
När jag nu sedan skyndar
Och gripes an mit kall,
Bewara mig för synder,
Sorg, nöd och olycksfall
Min ingång och utgång
Regera till tin ära:
Godt slut tu ock beskiära
Uppå min suckar mång.
6.
En trogen wård tu skicka,
Som waktar på tin hiord,
At han må altid dricka
Ren saft utaf tit Ord.
Förläna ro och fridh,
Och hålt mig wid thet ena,
At jag tig troligt tienar,
I allan min lifstid.
7.
Konungen wäl bewara
Och skydda med tin hand:
Hans lifstid länge spara,
Till frögd wårt hela land.
Gif honom lycko god,
Tit folk med nådregera,
Och fienden förstöra
Med wäldigt hieltemod.
8.
Min slägt och goda wänner,
O HErre! tänk uppå,
Som allas tilstånd känner:
Låt alltid them wäl gå.
Förlän och hälsan god;
Men skulle thet så hända,
At tu täks siukdom sända,
Så gif ock tålamod.
9.
At jag i medgång tackar
Och ej högfärdig må:
I motgång ej försakar,
Hwad Gud mig lägger på;
Så är jag wäl förnögd,
Och wet, at Gud skal wända
Then plågan han måst sända,
til salighet och frögd.
10.
När jag skal hädan wandra
Af thenna jämmerdal.
Tå slut bland Helgon andra
Mig i tin frögdesal;
At jag til ewig tid
Må med en Änglatunga
Tig pris och ära siunga,
Min Gud och Fader blid!
