Vintergrönt/Skollofskolonier

av Carl David af Wirsén

[ 58 ]

Ingen utsikt, trånga gränder,
Höga tak och murar grå!
Solen knappt en stråle sänder
In i kyffet till de små.

Bleka kinder, kosten mager,
Mor och far ibland i kif,
Ringa glädje, föga dager —
Så är mångas barnalif.

[ 59 ]Men barmhertigheten träder
Genom dörren någon gång
Som ett sus af vestanväder,
Som en plötslig fågelsång.

Vänligt lättar hon det tunga,
Gör den bundne åter fri
Och församlar skaror unga
Till en »skollofskoloni».

Ut från grändens, ut från burens
Häkte, sjuka lärka, flyg!
Till den blommande naturens
Modersbröst ditt hjärta smyg!

Gröna ängar, friska vindar,
Stilla hagar, klarblå våg,
Mörka furor, ljusa lindar
Vederqvicke barnets håg!

[ 60 ]Skatt af helsa, hoppfullt sinne,
Goda vanor må dess själ
Hösta in — och så ett minne
Att man ment det mycket väl!

Detta minne kanske mäktar
Stilla sedan månget agg,
Någon vrede bort det fläktar,
Lossar någon törnetagg.

Och när barnet återvänder
Nytt till skick, till helsa nytt,
Hos föräldrarne det tänder
Kanske åter sol som flytt.

Hemmet återverkan röner
Af den sommar, barnet haft,
Hårda ord bli kanske böner,
Dåsighet blir arbetskraft;

[ 61 ]Afundskänslan mot de höga,
Mot enhvar af bättre lott
Faller småningom till föga:
»Barnet har ju haft det godt»!

Så förstärka barnafingrar
Kanske det föreningsgarn
Hvilket, enande, sig slingrar
Rundt om alla Adams barn,

Bandet, som drar upp ur gruset
Öch som evigt fast skall bli
När den flytta fått till ljuset,
Mensklighetens »koloni».