Vintergrönt/Konvalescens

←  Villa Mezzanotte

Vintergrönt av Carl David af Wirsén Konvalescens

Skollofskolonier  →

Konvalescens.

(En fantasi.)

Sitt stilla här … jag sveper om dig schalen,
Verandan smeks af sommardagens vind,
Därnere sorlar bäcken under alen
Och dofter susa från den gröna lind.

Du är så blek, så genomskinligt fager:
Ack, du var gäst vid dödens förgård nyss
Och kindens fina rodnad har en dager
Som tändts af griftegeniens längtanskyss.

Så ljuf, så blid som döende violen
Du syns mig än, ditt hufvud sänkes ner,
Du ler så svagt som när septembersolen
En stund ur skyars slitna förlåt ler.

Ur blicken röjes bakom spegelglasen
En nyss upplefvad, stilla andesyn.
Som stängeln syns i alabastervasen,
Så genomskimra djupa minnen hyn.

Hvart buller stör dig än, du ro behöfver;
Sitt här och lyss på böljans stilla gång!
Dess sus din trötta tinning kanske söfver,
Som stilla vaggsång smeker vindens sång.

I går i rullstoln sköt jag dig i parken —
Jag, när du vaknar, om igen det gör —
Du njöt af allt, af blad och blom på marken,
Af himlens blå, af sommarfåglars kör.

Mer rik dig tycktes, mera skön naturen,
Se’n du på länge ej fått se dess drag;
Den sjuka fågeln, länge stängd i buren,
Fick andas luft och kände nytt behag.

Men, plötsligt trött, du bad mig återföra
Dig snart till hemmet. Du på soffan låg,
Musik, musik du ville genast höra,
Och Mozartstoner lockade din håg.

Men när du hörde ljuden pärleklara —
»Susannas sång» ur kärleksparkens hägn —
Det öfvermäktigt blef, du bad »låt vara»,
Och i ditt öga såg jag pärleregn.

Du jämt var mild, du nänndes aldrig banna,
Nu är du tacksam för den minsta tjenst,
En frid från ofvan hvilar på din panna,
Som tycks af änglars vingar lätt beglänst.

Du var dem nära, men sin sköna syster
De unnat oss till tröst i mulna dar …
O säg oss, säg oss, hulda, att dig lyster,
Om himlen vill, för vår skull stanna qvar!

Om någon tid i lundens rika grönska
Du, stadigt lutad mot min arm, skall gå.
Vi vända om, så snart du tycks det önska,
Vi vandra långsamt, jag tar stegen små.

Se’n läsa högt jag vill för dig om qvällen,
Du skall mig hviska hvad du höra vill,
Så väl jag minnes dina älsklingsställen
Och jag skall stanna när du säger till.

Jag vet! Den sång från Purgatorios dalar,
Som alltid synts dig full af stjärnefrid!
Om aftonklockans ringning Dante talar
Och om pilgrimens trånadssuck därvid.

Så blir det tid att sömnens ängel sakta
Ditt hår berör med vallmobloramans knopp,
Ditt öga sluts. Vid bädden vill jag vakta —
God natt, god natt, och vakna ljufligt opp!

Mitt hufvud, hulda, under natten föga
Skall smaka hvilans underbara ro;
Ej slummern gärna nalkas vill mitt öga
Och ingen vallmo i min närhet gro.

Den gamla sångaroron skall mig följa —
Jag nog det fruktar — till den sista gräns,
Då efter färd på djup, på dunkel bölja
Jag bida får en god »konvalescens».

---

---