Vintergrönt/Till ärkebiskop Sundberg
| ← Martin Luther |
|
Till Erik af Edholm → |
Till ärkebiskop Sundberg.
den 27 Maj 1888.
En eftervärld skall tälja lefnadssagan
Och häfden resa mannens minnesstod,
Hvars själ, ej böjd för vek och dådlös klagan,
I lifvet kärlek enat har med mod.
Hon skildra skall den ädla viljas renhet,
Som i en söndringstid har värnat enhet,
Den lärde, öfverherden, prokanslern
Med karakter af både guld och järn.
Och häfden resa mannens minnesstod,
Hvars själ, ej böjd för vek och dådlös klagan,
I lifvet kärlek enat har med mod.
Hon skildra skall den ädla viljas renhet,
Som i en söndringstid har värnat enhet,
Den lärde, öfverherden, prokanslern
Med karakter af både guld och järn.
Förgänglig sippa, född i svenska våren,
Min dikt blott ger ett hjärtas enkla gärd
Och säger: lycka till de sjutti åren
Och gynnsam vind för ålderns aftonfärd
I svalnad rymd, på sakta krusad spegel,
Med blågul flagg, med aldrig fläckadt segel,
Guds ords kompass, det godas tackjärnslast,
Förnuftets roder, korsprydd åsikts mast!
I luft så sund ditt lefnadskepp än glider
Som bland din barndoms Bohuslänska skär,
Till andens lungor än den styrka sprider,
Ty samvetsfriden är det namn, den bär;
Den rensar rymden, kraft och klarhet skickar,
Vill se blott öppna, manligt fria blickar,
Men fals och flärd ej tål i minsta mån
Dess helsofyllda, härdande ozon.
Som bland din barndoms Bohuslänska skär,
Till andens lungor än den styrka sprider,
Ty samvetsfriden är det namn, den bär;
Den rensar rymden, kraft och klarhet skickar,
Vill se blott öppna, manligt fria blickar,
Men fals och flärd ej tål i minsta mån
Dess helsofyllda, härdande ozon.
Du visste kärnan skilja åt från skalet
Och genomskåda mensklig handlings halt,
Förstummadt blef det andelösa talet
Inför ditt löje, rikt på attiskt salt;
Förlägen blef den list, som orden syltat,
Den tomma ståt, som fåfängt upp sig styltat,
Och farisén vek undan för din blick,
Som utan krus till hjärtegrunden gick.
Till lynnet gammalsvensk, du oförfärad
Åt kung och folk din fria mening sagt,
Och öfverallt blef denna hållning ärad:
Så stor är än ett mannasinnes makt.
När ditt »quos ego» … någon gång du sade,
De vreda vågor sig till hvila lade;
Blott den, som menskogunst ej håller kär,
Blir, hur han undanber sig, »populär».
Åt kung och folk din fria mening sagt,
Och öfverallt blef denna hållning ärad:
Så stor är än ett mannasinnes makt.
När ditt »quos ego» … någon gång du sade,
De vreda vågor sig till hvila lade;
Blott den, som menskogunst ej håller kär,
Blir, hur han undanber sig, »populär».
Det är den sanningsälskande naturen,
Som hyllning söker ej, men hyllning får,
Och därför, ädle väktare på muren,
Allt Sverige vördar dina sjutti år,
Den kraft man vördar, som ej vindkast rubba,
Som har med ära kräckla fört och klubba,
Gudaktigheten ej till skylt har haft,
Men till sin gärnings inre märg och saft.
Dock om min sång sin anemon nu virar
I palm- och lagersmyckad eklöfskrans,
Hvarmed i dag dig allas vördnad firar —
Jag prisar främst dock ej din lefnads glans,
Ej kraft och klokhet, som du lagt i dagen,
Ej kyrkofursten med de ädla dragen,
Ej värdigheten, som du röjt i allt,
I lif och skick, i handling och gestalt.
I palm- och lagersmyckad eklöfskrans,
Hvarmed i dag dig allas vördnad firar —
Jag prisar främst dock ej din lefnads glans,
Ej kraft och klokhet, som du lagt i dagen,
Ej kyrkofursten med de ädla dragen,
Ej värdigheten, som du röjt i allt,
I lif och skick, i handling och gestalt.
Nej, vördnadsfull din godhet vill jag sjunga,
Jag har den känt, dess trofasthet jag rönt,
Jag sett den lindra dagens qvalm och tunga,
Jag sett den nalkas oförtänkt och skönt,
Jag sett den akta ringa mången möda,
När det har gällt att trösta eller stöda,
Jag sett den full af vänligt tålamod
Och vet, att du är stor ej blott men god.
Haf tack för allt! Ett lättrördt sångarsinne
I moln och solsken gärna skifta vill;
Men aldrig går din bild ur detta minne,
Förr’n »oron» står i lifvets urverk still.
Må rik välsignelse dig öfverskygga!
Din ålders dagar varde ljusa, trygga!
Tag mot min blomma! O, dess namn du vet,
Din sol den närt, den heter — tacksamhet.
I moln och solsken gärna skifta vill;
Men aldrig går din bild ur detta minne,
Förr’n »oron» står i lifvets urverk still.
Må rik välsignelse dig öfverskygga!
Din ålders dagar varde ljusa, trygga!
Tag mot min blomma! O, dess namn du vet,
Din sol den närt, den heter — tacksamhet.