Vissna blad
| ← Ljusgrönt är hoppets färg |
|
Erotik och idyll → |
Vissna blad.
Man kan bli trött af att betrakta en särskild
tafla, man måste bli det af att betrakta
många. Derför äro ögonlocken så tunga i de
stora gallerierna och sittplatserna lika tätt
besatta som i en spårvagn om söndagen.
Lycklig den, som har nog sjelföfvervinnelse till att ur den stora mångfalden utgallra ett litet antal taflor, till hvilka han hvarje dag kan återvända.
På detta sätt kan man, utan att les gardiens märka det, tillegna sig ett litet privatgalleri, som man har alldeles för sig sjelf, fördeladt i de stora salarne. Allt, hvad som ej hör till denna privata samling, sjunker ned till lärft och förgyllning — en dekoration, som man går förbi på sin väg, men som ej tröttar ögat.
En och annan gång händer det, att man upptäcker en målning, som man hittills har förbisett, men som nu efter grundlig pröfning upptages i urvalet. Samlingen ökas sålunda alltjämt, och det är till och med tänkbart, att man genom att systematiskt genomföra metoden kan göra en hel tafvelsamling till sin privategendom.
Men i allmänhet har man inte tid. Det gäller att i en hast orientera sig; man kan sätta ett kors i katalogen vid de taflor man ämnar annektera, liksom skoginspektören märker sina träd, under det han går genom skogen.
Dessa privata gallerier blifva naturligtvis af mycket olika art. Mången gång letar man i en sådan förgäfves efter de stora, erkända mästerverken, medan man kan finna en liten förbisedd tafla på hedersplatsen, och för att förstå det underliga arrangemanget i många af dessa småsamlingar, gör man bäst i att låta föra sig af den, som har gjort urvalet. Här är nu en tafla från ett privatgalleri.
I en vrå af salongen 1878 hängde en tafla af den engelske målaren mr Everton Sainsbury. Den väckte alls icke någon uppmärksamhet. Den var hvarken nog stor eller nog liten att fängsla den banala nyfikenheten; icke heller fans det ett spår af modern extravagans hvarken i maneret eller i färgen.
Då man gick förbi, sände man den en välvillig blick, ty den gjorde ett harmoniskt intryck och ämnet var vanligt och lättfattligt.
Det var två älskande, som hade blifvit litet oense. Och publiken smålog, i det hvar och en inom sig tänkte på dessa angenäma små brytningar, som äro så häftiga och så korta; som uppkomma af de otroligaste och mest skilda orsaker, men oföränderligen sluta med en kyss.
Och likväl samlade sig denna tafla småningom en egen publik; man kunde märka, att den var upptagen i flera privatsamlingar.
När man styrde stegen mot det kända hörnet, fann man ofta platsen upptagen af en ensam person, som stod försjunken i åskådande. Det kunde vara menniskor af det mest olika slag, men alla fingo de ett eget, gemensamt uttryck framför denna målning, som om den kastade en blek, gulaktig reflex.
Gick man närmare, aflägsnade sig vanligen åskådaren; det var som om blott en i sender kunde njuta af detta konstverk, som om man helst ville vara ensam med det. —
I en vrå af trädgården, tätt intill den höga muren, står en öppen paviljong. Den är helt enkelt bygd af gröna spjälor, som bilda ett stort cirkelsegment med en bakvägg. Hela paviljongen betäckes af en vild vinranka, som från venstra sidan slingrar sig öfver det svängda taket och hänger ned till höger med långa, smala grenar.
Det är sent på hösten; paviljongen har redan mist sitt täta löftak. Endast de yttersta fina skotten af den vilda vinrankan ha ännu sina blad i behåll. Och innan de falla, skänker sommaren dem, i det den går, alla de färger den har qvar; och som lätta guirlander af gula och röda blommor hänga de ännu en tid och smycka trädgården med höstens melankoliska prakt.
Rundt omkring på marken ligga de nedfallna bladen, och midt framför paviljongen har vinden med stor flit virflat tillsammans de vackraste af dem till en rund, prydlig liten grafhög.
Träden äro redan aflöfvade, och på en naken gren sitter den lille trädgårdssångaren med det svartbruna bröstet — lik ett vissnadt blad, som blifvit qvarhängande — och upprepar outtröttligt en liten bit, som han minnes af sin vårsång.
Det enda frodiga i hela taflan är murgrönan. Ty murgrönan är som sorgen, den håller sig frisk både sommar och vinter.
Den kommer smygande med sina mjuka tentakler, den lägger sig in i de minsta springor, den tränger sig genom de minsta öppningar; och först när den har växt sig stor och stark, märka vi, att den ej längre låter upprycka sig och att den obevekligt fortsätter med att förstöra hela byggnaden.
Men murgrönan är som den väluppfostrade sorgen; den täcker sina förödelser med de veckfria, vackra bladen. Och menniskorna småle med veckfria ansigten, i det de låtsa som om de ej veta, att de vandra omkring mellan ruiner med murgröna öfver. —
Midt i den öppna paviljongen sitter en ung flicka på en halmstol; bägge hennes händer hvila i skötet. Hon sitter med nedböjdt hufvud och ett underligt uttryck i det vackra ansigtet. Det är icke så mycket förnärmelse eller vrede, ännu mindre en vanlig surmulenhet, som talar ur dessa drag; det är snarare en djup, bitter känsla af svikna förhoppningar. Hon ser ut som om hon höll på att mista något, utan att ega kraft att hålla det fast — som om något vissnade för henne.
Han, som stöder sig med den ena handen mot hennes stol, börjar förstå, att situationen är allvarsammare än han tänkte. Han har försökt alla medel för att få den ursprungligen så obetydliga striden bilagd och glömd; han har bedt om förlåtelse, ödmjukat sig så mycket — kanske mera än han har menat; men allt förgäfves. Ingenting tyckes kunna rycka henne ut ur den halfdöda stämning, hvari hon är fången.
Derför är det med ett uttryck af oro han böjer sig ned mot henne:
»Men du vet ju, att i grund och botten hålla vi bägge så mycket af hvarandra.»
»Hvarför bli vi då så lätt ovänner, och hvarför äro vi så bittra och ondskefulla mot hvarandra?»
»Men, min älskade, alltsammans var ju från början blott en ren obetydlighet —»
»Just derför! Kommer du i håg hvad vi ha sagt hvarandra? huru vi kämpades om att finna de ord, som vi visste skulle vara de mest sårande? O, att tänka sig, att vi använda vår kännedom om hvarandra till att söka rätt på de ömtåligaste ställena, der de onda orden kunna träffa! Och det kalla vi kärlek.»
»Älskade, tag det då inte så högtidligt,» svarade han, i det han försökte anslå en lättare ton. »Om menniskorna hålla aldrig så mycket af hvarandra, äro de ändå stundom litet oense; det kan nu en gång inte vara annorlunda!»
»Jo jo!» utropade hon. »Det måste finnas en kärlek, för hvilken tvist är omöjlig; eller också — eller också har jag misstagit mig, och det vi kalla kärlek är inte annat än —»
»Tvifla icke på kärleken!» afbröt han henne ifrigt; och han skildrade i varma och vältaliga ord denna känsla, som förädlar menniskan, i det den lär oss att bära hvarandras svagheter; som skänker oss den högsta lycka, i det den trots alla små misshälligheter förenar oss med de skönaste band.
Hon hade blott halft hört på honom. Hennes blick hade glidit ut öfver den halfvissnade trädgården; hon hade inandats den tunga luften från det döende växtlifvet — och hon hade tänkt på våren, på hoppet och på denna allsmäktiga kärlek, som slutar som en blomma om hösten.
»Vissna blad» — sade hon lugnt, och i det hon reste sig upp, skingrade hon med foten alla de vackra blad, vinden med så mycken möda hade samlat.
Hon gick uppåt alléen, som förde till huset; han följde strax efter henne. Han teg, ty han hade inga ord. En dåsig känsla af oro och matthet lade sig öfver honom; han frågade sig sjelf, om han ännu kunde nå henne eller om hon var hundra mil borta.
Hon gick med nedböjdt hufvud och såg ned på blomsterrabatterna. Der stodo astrarna som sönderrifna pappersblommor på vissnadt potatisblast, georginerna hängde med sina dumma, af små strutar sammansatta hufvud på knäckta skaft, och stockrosorna hade små, tynande knoppar i toppen och stora, våta, ruttna blommor nedåt stjälken.
Och sorg och bitterhet skar sig djupt in i det unga hjertat. Medan blommorna dogo, mognade hon för lifvets vinter.
Så försvunno de uppåt alléen. Men den tomma stolen stod qvar i den halfvissnade paviljongen, medan vinden åter fick brådt med att ordna bladen till sin lilla grafhög. —
Och i tidens fullbordan komma vi alla, hvar och en i sin tur, för att sätta oss på den tomma stolen i en vrå af trädgården och stirra på en liten grafhög af vissna blad. —