Waverley/Kap 33
| ← 32. En öfverläggning och dess följd |
|
34. Sakerna få ett litet bättre utseende → |
TRETTIOTREDJE KAPITLET.
En förtrogen.
Waverley uppvaknade om morgonen från oroliga drömmar och en föga vederqvickande slummer till fullt medvetande af sin rysliga belägenhet.
Han kunde möjligen blifva öfverlemnad åt en krigsrätt, hvilken midt under ett inbördes krig sannolikt hvarken skulle vara nogräknad vid valet af sina offer eller med bevisens beskaffenhet. Ej heller kände han någon synnerligt större hugnad vid tanken på att blifva stäld inför en skotsk domstol, hvars lagar och rättegångsformer han visste i många hänseenden afvika från de engelska, och hvarom han fått den oriktiga föreställningen, att den mindre sorgfälligt skyddade undersåtarnes fri- och rättigheter. En känsla af bitterhet uppsteg i hans sinne mot styrelsen, som han ansåg såsom orsaken till sin förlägenhet och sin fara, och han förbannade inom sig sin samvetsgrannhet, i det han afslagit Mac-Ivors anbud att åtfölja honom i fält. »Hvarför», sade han till sig sjelf, »omfattade jag ej, liksom andra män af ära, första möjliga tillfälle att till Brittannien välkomna dess forna konungars ättling och den laglige arfvingen till dess tron? Hvarför har jag ej
Upprorets vreda blickar manligt trotsat,
Förjagad tro till hemmet återkallat,
Uppsökt prins Carl och fallit för hans fot?
Allt, som varit lysande och utmärkt hos Waverleyska familjen, har grundats på dess trohet mot Stuartska huset. Den tolkning, denna skotska magistratsperson gifvit åt min onkels och min fars bref, visar tydligt, att jag borde förstått dem såsom en uppmaning att beträda mina förfäders bana, och det har blott varit min egen tröga fattningsgåfva i förening med de dunkla uttryck, de för säkerhets skull nödgats använda, som förvillat mitt omdöme. Hade jag gifvit vika för min första rörelse af harm, då jag erfor, att man angripit min heder, huru olika hade ej då min nuvarande belägenhet varit! Jag hade då varit fri, med vapen i hand, stridande som mina förfäder för kärlek, trohet och ära. Och nu är jag här, insnärjd i en misstänksam, sträf och hårdhjertad mans nät och beroende af hans godtycke, kanske för att af honom utlemnas till ett fängelses enslighet eller till vanäran af en offentlig afrättning. Ack, Fergus, huru sann har ej din förutsägelse visat sig, och huru snart, huru oväntadt snart har den ej gått i fullbordan!»
Under det att Edward var upptagen af dessa betraktelser och helt naturligt, ehuru ej så alldeles rättvist, tadlade den regerande dynastien för hvad som var en följd af slumpen eller, åtminstone till en del, af hans eget obetänksamma uppförande, begagnade mr Morton sig af major Melvilles tillåtelse alt göra honom ett tidigt besök.
Waverleys första rörelse var att låta förstå sin önskan att ej blifva störd med frågor eller samtal; men han hejdade sig, då han igenkände den välvillige och vördnadsvärde prestman, som räddat honom undan böndernas hotande våld.
»Jag tror, sir», sade den olycklige ynglingen, »att jag under hvilka andra förhållanden som helst skulle visat er all den tacksamhet, som mitt lifs räddning kan vara värd; men mitt sinne är nu så uppskakadt, och mina farhogor för hvad jag sannolikt ännu kan komma att utstå äro så lifliga, att jag knapt kan tacka er för er mellankomst.»
Mr Morton svarade, att han, långt ifrån att göra några anspråk på hans erkänsla, endast hyste den afsigten med sitt besök, att kunna utfinna, huru han skulle kunna förtjena den. »Min förträfflige vän, major Melville», fortfor han, »har såsom militär och embetsman tänkesätt och pligter, hvaraf jag ej är fjettrad; ej heller kan jag alltid instämma i de åsigter han, måhända med alltför litet öfverseende med den menskliga naturens brister, yttrar». Här tystnade han ett ögonblick och fortfor derefter: »jag ärnar ej truga mig till ert förtroende, mr Waverley, för att erfara några förhållanden, hvilkas bekantgörande kunde bli skadligt för er eller andra, utan får blott förklara min innerliga önskan vara, att ni ville anförtro mig några omständigheter, som kunde bidraga till ert urskuldande. Jag kan högtidligt försäkra er, att de skola förvaras hos en trogen och, så vidt hans inskränkta förmåga sträcker sig, en nitisk vän».
»Ni är, sir, som jag förmodar, en presbyteriansk andlig?» — Mr Morton bugade sig. — »Skulle jag låta leda mig af den förutfattade åsigt, min uppfostran ingett mig, borde jag misstro era vänskapliga försäkringar i fråga om mig; men jag har märkt, att dylika fördomar hysas i detta land mot era embetsbröder af den episkopala trosbekännelsen, och jag är böjd att tro dem vara lika ogrundade i båda fallen.»
»Ve öfver den, som tänker annorlunda», sade mr Morton, »eller anser kyrkostyrelse och ceremonier som en borgen för kristlig tro eller sedlig dygd.»
»Men», fortfor Waverley, »jag kan inte inse, hvarför jag skulle besvära er med en berättelse om omständigheter, i följd af hvilka jag, äfven sedan jag noga öfvervägt dem, finner mig ur stånd att förklara större delen af hvad som lägges mig till last. Jag vet väl, att jag är oskyldig, men jag inser ej, huru jag skall kunna bevisa det.»
»Det är just derför, mr Waverley, som jag vågar utbe mig ert förtroende. Jag har en temligen vidsträckt kännedom om personer här i landet, och den kan, i händelse så skulle påfordras, utvidgas ännu mera. Jag fruktar för, att er belägenhet kommer att hindra er från att vidtaga de mått och steg, som äro nödiga för att inhemta upplysningar och komma bedrägeriet på spåren; jag vill gerna åtaga mig detta besvär för er skull, och om mina bemödanden också ej gagna, kunna de åtminstone ej skada er.»
Ett par minuters eftertanke öfvertygade Weaverley, att han genom att, för så vidt honom sjelf beträffade, sätta förtroende till mr Morton, hvarken kunde skada mr Bradwardine eller Fergus Mac-Ivor, hvilka båda öppet gripit till vapen mot regeringen, och att det möjligen kunde blifva af någon nytta för honom sjelf, i fall hans nya väns försäkringar i uppriktighet motsvarade värmen i hans yttranden. Han omtalade derför i korthet de flesta af de händelser, hvilka läsaren redan känner, hvarvid han likväl förteg sin böjelse för Flora; han omnämnde hvarken henne eller Rosa Bradwardine under loppet af sin berättelse.
Mr Morton tycktes isynnerhet fästa sig vid Waverleys besök hos Donald Bean Lean. »Det fägnar mig», sade han, »att ni ej nämnde något om denna omständighet för majoren. Den kan lätt misstydas af dem, som ej besinna nyfikenhetens makt och romantikens imflytelse på bevekelsegrunderna för ungdomens handlingssätt. Då jag var en yngling som ni, mr Waverley, skulle hvarje dylikt hufvudlöst — jag ber er om förlåtelse för uttrycket — företag haft ett obeskrifligt behag för mig. Men det fins menniskor här i verlden, som ej vilja tro, att man kan utsätta sig för faror och mödor utan någon mycket vigtig anledning, och derför ofta föranledas att antaga bevekelsegrunder, som äro alldeles främmande för sanningen. Denne Bean Lean är beryktad i hela landet som ett slags Robin Hood, och de historier, som äro gängse om hans slughet och tilltagsenhet, utgöra det vanliga ämnet för berättelserna vid vinterbrasan. Han eger verkligen talanger vida öfver den råa krets, hvari han rör sig, och som han hvarken saknar ärelystnad eller är besvärad af några samvetsskrupler, skall han sannolikt genom alla möjliga medel söka utmärka sig under dessa beklagansvärda oroligheter.» — Mr Morton gjorde derefter en noggrann anteckning rörande hvad som förefallit vid Waverleys besök hos Donald Bean, äfvensom beträffande de öfriga omständigheter, han omnämnt.
Det deltagande, som den gode presten syntes hysa för hans missöden, och framför allt det fullkomliga förtroende, han tycktes sätta till hans oskuld, hade den naturliga verkan att mildra Edwards känslor; genom major Melvilles köld hade han nämligen blifvit böjd att tro, att hela verlden sammansvurit sig att störta honom. Han tryckte med värme mr Mortons hand, och i det han försäkrade honom, att hans godhet och deltagande befriat hans själ från en tung börda, sade han, att han, hvad hans eget öde än måtte blifva, tillhörde en familj, som både kände tacksamhet och egde förmåga att visa den. Uppriktigheten af bans tacksägelser lockade tårar i ögonen på den värdige pastorn, som kände ett dubbelt deltagande för den sak, han frivilligt åtagit sig, då han såg sin unge väns verkliga och oförstälda känsla.
Edward frågade nu, om mr Morton visste, hvart han komme att föras.
»Till Stirlings slott», svarade mr Morton, »och så till vida är jag rätt nöjd för er skull; ty kommendanten der är en mensklig och rättskaffens man. Men jag är oroligare för er behandling under vägen dit, emedan major Melville mot sin vilja är tvungen att anförtro er bevakning åt en annan person.»
»Det fägnar mig. Jag afskyr denne hårdhjertade, kallt beräknande skotte och hoppas, att han och jag aldrig mer skola råkas. Han hade intet deltagande hvarken för min oskuld eller min olycka, och den isande noggrannhet, hvarmed han iakttog hvarje höflighetsform, medan han marterade mig med sina frågor, sina misstankar och slutsatser, var lika plågsam som inqvisitionens tortyr. Försvara honom ej, min bästa sir, ty det kan jag ej fördraga med tålamod, utan säg mig hellre, hvem som kommer att ha bevakningen öfver en så vigtig statsfånge som jag?»
»Jag tror, att det blir en person vid namn Gilfillan, som tillhör de så kallade cameronianernas sekt.»
»Jag har aldrig förr hört talas om dem.»
»De vilja gälla som efterföljare af de strängare och mera nogräknade presbyterianerna, som på Carl II:s och Jakob II:s tid vägrade att begagna sig af det s. k. toleransediktet, hvilket utfärdades för alla andra af nämnda trosbekännelse. De höllo konventiklar under bar himmel, och emedan de behandlades med mycken våldsamhet och grymhet af den skotska styrelsen, grepo de under nämnda regenter mer än en gång till vapen. De ha antagit sitt namn efter sin sekts hufvudman, Richard Cameron.»
»Nu kommer jag ihog det; men upphörde ej denna sekt, då presbyterianismen triumferade vid revolutionen?»
»Nej, visst inte; denna stora tilldragelse uppfylde ej på långt när deras förväntan, som gick ut på ingenting mindre än kyrkans fullkomliga inrättande i enlighet med det forna s. k. trosförbundet. Jag tror verkligen, att de sjelfva ej rätt visste, hvad de ville; men som de voro en talrik hop och ej okunniga i vapnens bruk, höllo de tillsammans som ett särskildt parti i staten och voro vid unionstiden nära att ingå ett det onaturligaste förbund med sina gamla fiender, jakobiterna, för att förhindra denna vigtiga nationalåtgärd. Sedan denna tid har deras antal småningom minskats; men det finnes ännu en hel mängd i de vestra grefskapen, och några, hvilka äro bättre sinnade, än de voro 1707, ha nu gripit till vapen för regeringen. Nyssnämnda person, som de kalla »den begåfvade Gilfillan», har länge varit en bland deras hufvudmän och anför nu en liten trupp, som under sin marsch till Stirling kommer här förbi i dag eller i morgon; det är under hans bevakning major Melville ärnar afsända er. Jag skulle gerna vilja lägga ett godt ord för er hos Gilfillan; men som han djupt insupit sin sekts alla fördomar och delar dess ofördragsamhet, skulle han fästa föga afseende vid en uppmaning, gjord af en erastiansk andlig, såsom han artigt skulle kalla mig. — Farväl nu, min unge vän; jag vill ej missbruka majorens godhet, på det jag måtte få tillåtelse att besöka er ännu en gång i dag.»